Upptäckte att mycket kretsade om Isabelle när hon var borta.
Därför blev det ingen mer blogg innan hon nu kommit hem.
Varje dag ringde hon och andas snabbt i telefonen: ring mig!!!
Varje gång tänkte jag: det har hänt något. HJÄLP!
Men egentligen ville hon bara prata och höra hur det var med hennes älsklingar här hemma = hästarna.
Tisdagen, när hon varit borta 1,5 veckor beställde jag resa tillbaka.
På onsdagen ringde hon.... ring mig!!! JAG VILL HEM!!!
När jag lyssnat på hennes historia upptäckte jag att jag förträngt hur kurser och utbildningar i Tyskland oftast går till:
Allt du gör är fel och kritiseras - även med dumma jämförelser. Gör du något bra säger man ingenting.
Pressen på en är stor när man är vuxen. Hur ska den då inte vara när man är 14 år?
När jag tog mit A-prov på Landesreitschule Verden så ringde jag faktiskt hem till Manfred och bölade. JAG ville hem. Aldrig i mitt 40åriga liv hade jag blivit behandlad som där!
Utav 23 som började kursen var det endast 15 som var kvar 3 veckor senare. Som stod ut.
Många 1000lappar fattigare men de pallade helt enkelt inte trycket.
Jag peppade Isa med att berätta det här och framförallt säga åt henne att om någon är dum ska hon tänka sig denna person med rosa-röda boxershorts med grå elefanter på och inget annat. Då blir den dj...ste människan larvig.
Hålla huvudet högt. Stänga in sig...
Hon klarade sitt "Bronzenes Reitabzeichen" vilket innebär stilbedömning i hopp och dressyr på LB-Nivå plus en massa teori.
INGEN kan någonsin ta den här biten ifrån henne - vad hon senare gör av det är hennes grej. Och jag är stolt över att hon stod ut i 2 veckor.
Allt ovanstående var ju det som vi absolut INTE ville när vi skulle undervisa eller ha kurser. Tvärtom. Alltid avsluta med en positiv känsla. Förklara, rätta till, feedback och berömma.
Det går inte alltid. Ibland vill man gärna hjälpa någon att komma ett steg vidare, det fattas ju så lite!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar