onsdag 29 juli 2009

Bilar och annat

Vare sig man hatar eller älskar bilar så har man iallafall en massa tankar omkring dessa.
En del tycker att bilar är en statussymbol.

För andra är bilen endast ett redskap som tar en från A till B.

Så inte helt på allvar...
1. man hör så mycket om hur man ska förhålla sig när det åskar. Tex. att det aldrig kan hända något om man befinner sig i en bil. Min väninna trodde på det. Nu är hon gravid...

2. bilar har inte lyckats förtränga hästarna helt. Eller har du någonsin sett en staty där en man sitter i sin bil?...

3. bilens erotiska betydelse förstår man först, när man upptäcker hur många fula män(niskor) det är som kör stora eleganta bilar...

4. jag vill att ni kommer hem ordentligt efter showen, så kör upp på trottoaren allihop på hemvägen. Jag har hört att de flesta olyckorna sker på vägarna (Citat: Danny Kaye)...

Det är kul att sitta och googla ibland. Men det var inte förrän förra året jag googlade mig själv. Varför har jag inte kommit på det tidigare?

För några veckor sedan hittade jag Walinos uppfödare. Jag mailade och har fått bilder på hans mamma.
Förresten kommer Walino från samma uppfödare som Weltman, den i Sverige godkände hingsten.

Vi har ju även hittat en fd. ägare till Magic.

En god vän till mig i Tyskland googlade på sin häst en gång och ägaren var inte alls glad över att hon hörde av sig. Det visade sig att han hade lämnat hästen till slakt (!).
Det hela löste sig däremot så att hon fick behålla hästen.

måndag 27 juli 2009

det finns både bra och dåliga dagar

vilken nyhet (inte).

Polarstern kan gå hur bra som helst. Men när vi ska ta kort, då är han riktigt billig!
Vill jag göra allt extra bra just då?

Eller är det helt enkelt för att han vet att när jag får riktigt bra kort på honom så är han till salu?

Nu har han iallafall lyckats gå bättre än någonsin ett tag så vi skulle ta lite kort. Och samma sak händer som varje gång vi tänker göra det.

Ändå måste jag le. Han är väl den enda häst jag känner som lyckas se ut så här de dagar han går riktigt dåligt!
Jag kanske ska ta och skapa en annorlunda försäljningsannons:
...en häst med dåliga och bra dagar. Som under de riktigt dåliga dagarna ser ut som ovanstående...
Hur man ser att han INTE går bra? Jag ler inte. Det gör jag alltid när jag rider och det går bra.
Ler..
Jag har varit hos Christina och hållt träningar och dömt programridning igen.
Dvs. de red lektion på förmiddagen (efter att ha festat rätt hårt kvällen innan vad jag förstod) sedan hade jag lite teori om just programmridning och sedan fick de rida igenom ett programm med bedömning.
Alltså pratade jag om dom 4årstiderna: sprakande höstlöv under hovarna, traven blev inte på stranden utan i 1,5 dm nysnö. Galoppen på stranden mot gryningen (eller var det solnedgång) och vi byggde tom in en perfekt halt! Det är när den "vanliga flickan" får syn på den ridande prinsen som ståtligt rider emot henne...
Programmridningen efteråt blev spännande! Att se vad dessa 5 olika ekipage gjorde utav det!
Det är kul att åka dit. De är så motiverade och trevliga allihop. Helt "normala" hästmänniskor med en hobby = hästar och ridning.
Det är något som jag kan sakna idag: att ridning för många har blivit en aktivitet där hästen inte är centrum utan att det blivit ungefär som att gymma en timme.
Hästar är ett kulturarv. Och det är enbart vi som sysselsätter oss med det idag som kan ge kunskapen vidare till nästa generation.
Men VEM i "nästa generation" vet om att man förr torkade sina hästar med vriden halm istället för att slänga på ett fleecetäcke?
Halm finns ju dessutom inte i många boxar längre, tyvärr.
Vem vet att ett vanligt 2delat bett även kallas vattenträns - och varför? Idag rider inte ens flesta människor på ett vanligt 2delat bett.
Vem vet vem Xenophon, Gustav Steinbrecht, Robinchon de la Gueriniere var och vad dom gjort för modern ridning? Den "moderna" ridningen ser ju inte ens ut så som den borde längre!

Vi lever så snabbt idag att vi knappt har tid att stanna upp! Vi hetsar från den ena aktiviteten till den andra. Ingen kan vara nöjd med att befinna sig på den nivån man gör - allt måste bli större, mer och bättre...
Tills något händer. Då stannar tiden liksom upp och vi har hur mycket tid som helst.

Personligen tycker jag om att dela med mig kunskap. Det är roligt att säga något och den man berättar det för säger: jamen så har aldrig tänkt! Och som veckor senare fortfarande kan säga... vet du... du sa ju... och så har denna människa "tänkt" och har plötsligt nya frågor.
Vi har ju emellanåt den otroliga möjligheten att Isabelle får träna för Karl-Heinz Giebmans. Att bara titta på hans undervisning är så givande!
Jag har alltid varit stolt över min utbildning. Många i min omgivning har ju stört sig på att jag ofta jämför med Tyskland. Vad dessa inte tänker på är att jag inte har mycket annat att jämföra med! Jag har bott där i 25 år av mitt vuxna liv! Tydligen är det för andra helt OK att säga: när jag var i Skåne, eller när jag praktiserade i Tyskland, Holland what-so-ever - då är det OK.
Jag har lärt mig varför det är viktigt att skynda långsamt. Jag har lärt mig att förstå utbildningsskalan och förklara den med egna ord, efterleva den. Och jag märker vlka avkall jag emellanåt kan göra på min lärdom när tiden för ny "input" ligger långt tillbaka i tiden.
Men så kommer den som en riktig vitaminkick och jag kan "sticka ut".
Som att tala om för en viss tränare för några veckor sedan att om denne inte slutar uppmuntra sina elever att slå på sina hästar eller att själv gå med långpisken efter dom så är denne person inte välkommen på anläggningen längre.
Denna person blev så arg! Och frågade mig vad jag gjorde i sådana situationer.
Jag hamnar aldig i en sådan situation svarade jag. Där kunskapen tar slut där tar våldet vid. Jag kanske helt enkelt har lite mer kunskap än du?
En tränare är inte nödvändigtvis en god pedagog. Tränare kan "vem-som-helst" bli (som uppfyller kraven) det är INTE en yrkesutbildning.
För många år sedan utsåg en tysk tidning Tysklands bästa tränare... det visade sig att denna aldrig suttit på en häst! Så en papperslapp är ingen garanti.
Det är tränare och coachar det är aldrig ridlärare längre. De duger inte när man har egen häst även om det är dom som har kunskapen.
Många ridskolor är bara kvantitet - ej kvalitet. Så många elever som möjligt (man KAN inte lära sig rida med 12-14 personer i en grupp!
Dåligt hästmaterial (för de flesta ridskolor vill ej lägga pengar när de köper hästar, de vill endast ha mycket när hästarna inte fungerar).
Mina personliga tankar - men det är väl det en blogg är till för!
Ett litet p.s. förr så skrev vi våra älsklingshästars namn på vara basketballkängor. I olika ljusa pastellfärger.
Idag gör vi inte det längre utan säger endast: Jaaa, han får stå på dina gympadojjor eller, nä, han får ingen plats på dina gympadojjor idag...
Polarstern får stå där ändå. Han är en fantastik häst! Som är till salu...

torsdag 23 juli 2009

Det ÄR kul att rida!

Blev ju på något vis så motiverad när jag red Walino sist så nu är jag på "G" igen.
Polarstern är ju väldigt spänd emellanåt så det blir ju mest jobba lösgörande. Men han går mycket passabla öppnor och slutor i trav.

Vad som hjälper honom att bli mjuk och följsam är ju små små volter i skritt och trav enbart med lätt stöd på ytterhanden och en innerhand som bara emellanåt visar vägen.
Ur volten sedan en skänkelvikning som i traven emellanåt gör över i en sluta för att sedan rakställa och komma in på en liten volt igen.
Eftersom han emellanåt är som en bläckfisk (han verkar ha extremt många ben) så är det här ett utmärkt sätt att få honom koncentrerad och på hugget.

Bruning började jag ju lite lugnt och easy med i förregår och likaså igår. Så han tyckte att han skulle sysselsätta mig med både det ena och det andra. Tex. små levader när brun ponny går ut ur ridhuset. Eller bralla iväg och tokbocka i galoppen.
Samtidigt piper han som en gris: uiiiiih, uiiiih... Man kan inte bli arg på honom.
Så igår jobbad vi lite lätt med galoppen och travökningar. Han gick riktigt bra byten åt båda hållen. Var mycket uppmärksam och väntade på att han skulle få byta.
Han tycker ju att det är så mycket roligare än förvänd galopp!
Sist jag tävlade honom (för en halv evighet sedan) tänkte jag ju mjukstarta året med en LA. Och han som brukar vara mycket showy på tävling ville liksom inte alls... Vi kommer in i serpentinerna i vänster galopp, rider igenom 1a och 2a bågen och ska ut i vänstervarv vid domaren igen. Då spänner han till! Så jag lägger till vaderna lite extra: va-kvar-hos-mig... Icke sa Nicke. Han pep till i sitt berömda uiiiiih och hoppade över dressyrstaketet. Det blev knäpptyst. Jag började asgarva och vände Bruning mot domaren och sa: lite för tidigt och på fel plats vill vi tacka för oss! Och så hälsade jag. Domaren blev helt ställd och pep... jaaaa, du är ju utesluten.... Äh, allvar???
Isabelle hade ju filmat det här och det ser kul ut när kameran är på väg till vänster men det kommer aldrig någon häst! Hon sa att alla hade nog förväntat sig att jag skulle bli arg eller nåt men inte att jag skulle skratta. En karl kom med kommentaren att för att vara dressyrryttare hade jag mycket bra hoppstil även i dressyrsadel...
Nej, fram med lösgjorda, glada hästar som har kul inne på banan utan grus i munnen och annan otillåten medicinering!
Tänk din dressyrritt som följande (kanske gör det lättare att le naturligt inne på banan)...
Skritten ska vara flitig som om du red på en skogsstig på hösten och löven sprakar under hovarna på väg hem efter en skön uteritt.
Traven ska vara fjädrande som om du red i grunt vatten.
Galoppen ska vara mjuk och rund som att rida emot solen på en sandstrand i gryningen...

onsdag 22 juli 2009

Storbesök

Vi har haft storbesök i Bäckseda i två dagar nu.
Daniel har varit nere och ridit. Egentligen ville han komma idag också - men att va tillsammans med Oscar vägde tyngre.

Det är två år sedan han red sist. Och när han väl börjar är det svårt att få honom att sluta.
Nu har han iallafall fått lite blodad tand och tänker ställa upp på något miniskutt inte alltför långt i framtiden.

I förregår red han både Filou (bilden nertill) och Magic (bilden upptill)

Igår fick han inte låna Magic av syrran utan det fick bli Filou och Sunny Boy. Han både galopperade och hoppade lite cavaletti. Med båda.
Tyvärr hade jag ju bara mobilen med mig så det blev inte så bra bilder...

Charlotte brunstar. Så igår blev både hon och Dark Macig glada. De hade gärna hållt på en stund till hehe. Charlotte lyckades med att skita Macig på pille-sn....pen. Som tur var när han var nästan färdig. Skithögen låg där uppepå som nån sorts pyramid.
Vilket får mig att komma ihåg att hon gjorde så på Flaneur också en gång.
Charlotte har ju alltid varit lite speciell.
När vi skulle betäcka henne första gången så skulle lilla Caroline hålla henne. Caroline är drygt 1,60 och väger kanske 45 kg och då är det inte lätt att hålla tjocka Charlotte som inte tyckte om scenariot och när jag kom med Flaneur helt resolut gick iväg. Med Caroline hängandes i grimskaftet för hon vägrade släppa.
Flaneur såg sin chans på väg att försvinna och som smart hingst som vill komma till skott tacklade han henne med bogen. Full bredsida så Charlotte höll på att gå omkull!
Då hoppade han på henne! Efteråt hängde han där och tittade på oss ungefär som om han ville säga: såg ni va duktig ja va...
När vi skulle betäcka henne andra gången kom hon ner för branten i hagen mot paddocken. Brunstade mot stackars Polly som ju var rätt nykastrerad och precis när vi hade folk här för provridning. Sedan vaggade Charlotte iväg igen.
Så vi hämtade in henne, betäckte henne (hon stod blixtstilla denna gång men Flaneur tacklade henne lite ändå - för säkerhets skull) och thats it! Hon brunstade inte mer och var dräktig.
Men idag brunstar hon fortfarande så det blir en betäckning till.
Sedan är det Grace tur. Bubulina hoppas vi ju att hon redan är dräktig.

söndag 19 juli 2009

Glädje - del 2

Jag blir varm om hjärtat när jag ser att Charlotte är glad (det är den bruna hästen till höger)
Det har inte alltid varit självklart.
Charlotte kommer från en uppfödare som var alkolist. Hon har fin holsteiner stam men är inte registrerad eller brandmärkt då han skitit i det.
Han bytte henne så småningom mot några kor och Charlotte stod fastkedjad bland kossor i ett kostall utan att komma ut mellan oktober och april. Hon fick bara ko-mat att äta och när vi "räddade" henne kan jag tala om att ett antal vetrinärer hade kunnat göra unika disertationer om alla hudsjukdomar hon hade!
Vi fick raka hela hästen inkl. svans (där lämnade vi några hår längst ner så att hon skulle kunna vifta bort flugor) och sedan behandlades hon mot loppor och löss, ringorm och andra mykoser och en massa andra saker...
Charlotte var livsfarlig i början när vi hade henne. Hon högg men sparkade aldrig.
När hon skulle in i ridhuset fick vi först "röja" vägen dit - alltså undan med ungar och hundar. Sen fick man verkligen springa med henne dit och släppa taget snabbt och fly åt sidan för nu började rodeon!!!
Efter 5 minuter var allt lugnt och hon var tom mycket samarbetsvillig och lättriden.
Däremot har Charlotte alltid varit en häst som måste bli sysselsatt. Annars har hon sysselsatt ryttaren med att försöka bli av med denna.
Och hon har alltid varit en spegelbild av ryttaren. Gillar man inte Charlotte, gillar hon inte sin ryttare heller. Gillar man henne och talar om att hon är duktig då blir hon så glad och ger lite till...
Tyvärr fick vi henne förstörd under året 2001-2002 då hon gick på ridskola och blev tungförlamad.
Charlotte har tom på sista åren blivit riktigt tillgiven och kelig. Annars har hon ju varit ungefär lika kelsjuk som en igelkott.
Apropå igelkott... Det har flyttat in en i vårt stall i Bäckseda. Den kanske föder ungar där, vem vet.
Charlotte är en mycket speciell häst. Och det gör mig glad att se henne glad. Hon älskar nog oss också. På sitt sätt.

lördag 18 juli 2009

Walino - hästen som gick i arv...


Walino köpte vi som 4åring för att han var stor och snäll.
Varje gång som Alyna (älskade vän, du finns alltid hos mig) fick mig att känna att jag INTE kunde rida så bevisade Walino motsatsen.
Walino var ju aldrig tänkt att bli "min" häst.
Vi köpte honom till verksamheten (vägrar skriva ridskola).
Han var aldrig med hos Heyser men hos Juergen (mina tränare i Tyskland) var han med.
Juergen gillade honom... inte.
Tills jag kom tillbaka från Verden och hade ridit honom på kandar ett tag.

J. kände inte ens igen honom! Vad är det här för häst? frågar han.
VAR har du fått tag på honom?
Juergen, svarade jag, det är Walino. Som du inte gillar.

Men jag gillar honom nu, sade Juergen.
Vi jobbade med honom både med piaff och passage och satte ner honom i passabla galopp-piruetter. Orsaken till att han "pensionerades" var ju för att han är sned i bäckenet och när man samlar honom mycket så får han taktfel. Men han har inte ont utav det. Det är mer eller mindre ett skönhetsfel - som ju däremot tyvärr resulterar i att han inte kan tävlas på högre nivå i dressyr längre.
Nu har han varit en alldeles underbar läromästare för många i flera år.
Tills han nu alltså inte är en to-much-horse för Isabelle längre.

När jag skriver to-much... Tänk stor brun häst på 1,77 m som drar iväg i 180 blås som en matchboxbil mot hinder. Ju högre desto bättre! Verkligen som en B-ponny i stort format!
Nu när Isabelle rider och tävlar honom rider jag till honom och försöker få tillbaka Walino till sin gamla form.
Förra veckan gick han så dj....a bra! Så jag satte ner honom i en piruett.
Dvs. jag mesade mig in i den, blev arg på mig själv och skrek åt mig inombords RID FÖR F...N!
Ibland önskar man ju att ridningen inte ska ta slut. Så kände jag den här gången också!
Jag ville bara fortsätta i all oändlighet!
För en tid sedan pratade jag med Christina som just då var helexalterad över att ha ridit en mycket välutbildad häst (hon går i köptankar...) och hon säger: det har varit så tråkigt att rida på sistone. Bara rida för ridandets skull, det räcker inte längre. Det är bara tråkigt.
Och när hon säger det så tänker jag att det är precis så jag har känt!
När Alyna dog förlorade jag inte bara en vän utan också en häst som jag faktiskt utbildat från föl till Intermediare. När man har en häst på den nivån så är det så enkelt att ta över kunskapen till andra hästar. Men när hon inte fanns längre så började jag kräva mer av de andra eftersom jag ville dit (alltså till Inter) igen. Men det sket sig ju förstås.

Och därefter har jag blivit lite omotiverad att rida.
Ni som känner mig tänker förmodligen... jamen Bruning då?
Bruning är bäst. Jag älskar honom. Men jag vet ju att stress-situationer får honom att få sin ögoninflammation igen. Och en stress-situation för honom är ju tex. att åka transport.

Så det är alltid lite lin-dansning. Hur mycket kan jag kräva idag?

Men nu efter att Walino gick så himla bra så blev jag väldgt motiverad att rida mina andra pållar också!

Jag avslutar idag med en hyllning till den enda tränaren i Sverige som jag ridit för
(av de jag har sett, den av få som dög). Tyvärr finns han ju inte kvar i våra trakter men när jag red för honom första gången frågade han mig efter mina mål...
Harmoni, svarade jag. Han hajar till och tittar verkligen på mig... Jaaa, men vilken nivå?

DET spelar ingen roll, svarade jag. Bara allt är harmoniskt. Så får vi se hur långt det räcker...
Enligt honom räcker Bruning gott och väl till får Svår Klass...
Jag önskar att jag kan visa honom någon gång att han fick rätt.

onsdag 8 juli 2009

Glädje

Jag avskyr camping. Jag avskyr att gå på toaletter där 15 andra har bajsat innan mig.
Det kliar på hela kroppen bara jag tänker på det.


Jag älskar min lilla husvagn. Den har kommit hem nu efter att ha stått i en mörk lada i två år.

Det är en ADRIA 76a. Oerhört välvårdad och fräsch! Med original bruna säten, bruna väggar och spetsgardiner med bruna rullgardiner...

Jag köpte den 2005 när jag skulle åka till både Norrköping och Falsterbo med affären och ställa ut. En husbil under falsterboveckan hade kostat mig 10.000 plus camping.

Så jag köpte mig helt resolut en. Den stod uppe i Tranås och familjen var jättetrevliga (det kändes bra).
Kvinnan började berätta om allt trevligt de varit med om. Men jag var besviken! Hur skulle jag som icke campingmänniska kunna bo i den här vit-blå lådan med brun inredning?


Så jag frågade henne om det var ok att jag satt själv i den en stund. Hon tittade lite konstigt på mig men lämnade mig själv.
Och där satt jag en stund och tänkte. Joo, jag gillar den.
Så jag köpte den. Man sover jättegott i den. Och faktiskt köpte jag mig en liten bi-pot (alltså en liten toa i väskformat, med spolning, behållare och riktig sits i höjden ca. 30 cm... Helt luktfri!


Alla tyckte den var döäcklig och jag älskade min lilla bi-potta.



Ja, sen åkte vi ett år till och sedan fick den stå i ladan när jag inte åkte på mässor mer.

Jag har saknat den!

Och när Manfred kom hem med den idag så blev jag jätteglad! Som att återse en kär gammal vän.
Alltså nu menar jag faktiskt husvagnen och inte bi-pottan.


Tråkigt men sant. Vi behöver den inte längre. Så den har kommit hem för att städas ur och säljas.
Jag försökte att tala om för Manfred att man kunde sätta på nya tapeter och byta ut rullgardinerna och lite andra gardiner... men nä, han var helt döv på det örat.
Och rätt har han. Jag hoppas vi hittar någon som har nytta utav den och kommer att tycka om den precis som vi.

Den säljes utan pottan...