Walino köpte vi som 4åring för att han var stor och snäll.
Varje gång som Alyna (älskade vän, du finns alltid hos mig) fick mig att känna att jag INTE kunde rida så bevisade Walino motsatsen.
Walino var ju aldrig tänkt att bli "min" häst.
Vi köpte honom till verksamheten (vägrar skriva ridskola).
Han var aldrig med hos Heyser men hos Juergen (mina tränare i Tyskland) var han med.
Juergen gillade honom... inte.
Tills jag kom tillbaka från Verden och hade ridit honom på kandar ett tag.
J. kände inte ens igen honom! Vad är det här för häst? frågar han.
VAR har du fått tag på honom?
Juergen, svarade jag, det är Walino. Som du inte gillar.
Men jag gillar honom nu, sade Juergen.
Vi jobbade med honom både med piaff och passage och satte ner honom i passabla galopp-piruetter. Orsaken till att han "pensionerades" var ju för att han är sned i bäckenet och när man samlar honom mycket så får han taktfel. Men han har inte ont utav det. Det är mer eller mindre ett skönhetsfel - som ju däremot tyvärr resulterar i att han inte kan tävlas på högre nivå i dressyr längre.
Nu har han varit en alldeles underbar läromästare för många i flera år.
Tills han nu alltså inte är en to-much-horse för Isabelle längre.
När jag skriver to-much... Tänk stor brun häst på 1,77 m som drar iväg i 180 blås som en matchboxbil mot hinder. Ju högre desto bättre! Verkligen som en B-ponny i stort format!
Nu när Isabelle rider och tävlar honom rider jag till honom och försöker få tillbaka Walino till sin gamla form.
Förra veckan gick han så dj....a bra! Så jag satte ner honom i en piruett.
Dvs. jag mesade mig in i den, blev arg på mig själv och skrek åt mig inombords RID FÖR F...N!
Ibland önskar man ju att ridningen inte ska ta slut. Så kände jag den här gången också!
Jag ville bara fortsätta i all oändlighet!
För en tid sedan pratade jag med Christina som just då var helexalterad över att ha ridit en mycket välutbildad häst (hon går i köptankar...) och hon säger: det har varit så tråkigt att rida på sistone. Bara rida för ridandets skull, det räcker inte längre. Det är bara tråkigt.
Och när hon säger det så tänker jag att det är precis så jag har känt!
När Alyna dog förlorade jag inte bara en vän utan också en häst som jag faktiskt utbildat från föl till Intermediare. När man har en häst på den nivån så är det så enkelt att ta över kunskapen till andra hästar. Men när hon inte fanns längre så började jag kräva mer av de andra eftersom jag ville dit (alltså till Inter) igen. Men det sket sig ju förstås.
Och därefter har jag blivit lite omotiverad att rida.
Ni som känner mig tänker förmodligen... jamen Bruning då?
Bruning är bäst. Jag älskar honom. Men jag vet ju att stress-situationer får honom att få sin ögoninflammation igen. Och en stress-situation för honom är ju tex. att åka transport.
Så det är alltid lite lin-dansning. Hur mycket kan jag kräva idag?
Men nu efter att Walino gick så himla bra så blev jag väldgt motiverad att rida mina andra pållar också!
Jag avslutar idag med en hyllning till den enda tränaren i Sverige som jag ridit för
(av de jag har sett, den av få som dög). Tyvärr finns han ju inte kvar i våra trakter men när jag red för honom första gången frågade han mig efter mina mål...
Harmoni, svarade jag. Han hajar till och tittar verkligen på mig... Jaaa, men vilken nivå?
DET spelar ingen roll, svarade jag. Bara allt är harmoniskt. Så får vi se hur långt det räcker...
Enligt honom räcker Bruning gott och väl till får Svår Klass...
Jag önskar att jag kan visa honom någon gång att han fick rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar