Kommentera

Har nu ändrat på lite inställningar. Så det ska gå att kommentera nu...

Nysningar

gör dj....gt ont. Jag har undvikit dom nu i nästan 3 veckor. Det är helt enkelt inte min dag idag. Jag har inte sovit och allt bara ramlar över mig...
Så jag tänkte pigga upp både er och mig själv med en liten anekdot... Inte helt rumsren...

För dinosaurier-år sedan (ca. 25) så hade jag mina hästar Balu och Antalya (mamma till Alyna) i ett inackorderingsstall i Suelldorf utanför Hamburg. Varje år satte vi oss tillsammans med bonden och bestämde vilka hästar som skulle gå i vilka hagar under sommaren.
Bland annat då med vilda Regina som hade en D-ponny.
Det hann bli mörkt innan vi hade diskuterat klart och både Regina och jag var hungriga så vi bestämde oss för att rida upp till "Waldschänke" - en mysig restaurant mitt i skogen och äta något.
Det var fullmåne ute så vi såg tillräckligt i mörkret iallafall.
Sagt och gjort så red vi iväg. Barbacka. Åt gott och skulle rida tillbaka när Regina fick för sig att vi skulle race:a.
Så hon galopperar iväg i mörkret och jag kan som tur var hålla igen Balu som steppade i sidorörelser.
Plötsligt hör jag Regina skrika till och så jag börjar trava och ropar på henne.
Hon står på ridvägen och tjuter av skratt. Kan inte behärska sig där hon står. Hennes ponny Nico hade redan stuckit vidare hemåt.
Till slut flämtar hon: kom, vi måste härifrån, jag berättar på vägen...
Det visar sig att Nico hade skyggat och slängt av Regina direkt på ett älskande par där i skogen! De hade fått en chock för livet och sprungit därifrån och Regina stod alltså kvar och skrattade.

Regina och jag hittade på massor av vilda saker och hade alltid lika kul. En skön människa som kunde skratta åt sig själv.

Hon opererades för bröstcancer ett antal år senare och jag träffade henne på en tävlingsplats och tänk när hon berättade för mig att hennes lilla hund hade stuckit iväg med hennes bröstprotes!

Så idag när jag inte mår så bra så tänker jag på henne. Och på ett kort som jag fick för jättelänge sedan där det stod: Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar...

En helt vanlig dag...

i våras skrev jag om hur en helt vanlig dag i mitt liv såg ut.
Nu ser det lite annorlunda ut.
07.30 väckning. Provtagning blodtryck, puls, syresättning.
2 Panodil.
Flirtar jag tillräckligt så har jag fått de snälla systrarna att genast hämta en mugg kaffe till mig. Annars får jag vänta till frukost som normalt är mellan 8 och 9.
Jag sitter och stirrar på min smörgås.
Känslan är som att vara helt proppmätt och någon säger: ta en bit till.
I början fick jag gröt. Den blev som något sorts klister i munnen. Nu får jag filmjölk och muesli (utan russin).
Kaffet går ner. Tom 2 muggar. Och mackan kan jag också trycka ner.
Sen är det dags för morgontoalett. En längre procedur på ca. 1,5 timmar.
När jag duschar så måste jag göra det med min nackkrage och sedan behöver jag hjälp för att byta innanmätet. Alla stackare som ska hålla min nacke medans kragen dras ut får lite skräck och fuktiga fingrar.
Därefter tittar jag lite på TV och försöker äta filmjölken.
Programmen varierar. Men nu är jag väldigt insatt i bl.a.
befruktning av elefanter (visste ni att de stackars spermierna simmar i 12 timmar för att ta sig fram de drygt 2 metrarna till ÄGGET!!!) av 5 mio. spermier kommer endast 10.000 fram.
Tätoweringar (både Miami Ink och LA Ink.)
Medans jag trycker runt på sammanlagt 10 kanaler hinner jag med lite kändisdjungel, 2,5 (two and a half = rätt kul), bilsvets, fråga doktorn, lite repriser osv).
Sen är det dags för lunch. Som jag sitter och stirrar på.
Klockan 2 är det panodil och fika som gäller.
17.30 är det middag (som jag stirrar på).
19.30 kvällsmål.
Vi hinner med några fler provtagningar innan det är dags för panodil vid 8 igen.
Eda (min ryggspruta som jag döpt till Edda) tjuter 3 gånger per dygn. Allt eftersom man ändrar dosen blir det vid olika tider men minst en gång på natten.
Från kl. 22.00 görs prover varannan timme (02.00 är det dags för panodil).
Det fungerar numer nästan i sömnen: dörren öppnas, min arm åker ut (vänster) jag halar upp ärmen och sedan breder jag ut alla fingrar för syretest på höger hand. Bara välja och vraka.
Varannan timme kommer de in och kollar hur det är med mig.
Jo, just det, rond hinner vi med på förmiddagen också. Men det är ju oftast kortfattade historier.
Mamma är hos mig hela dagarna.
Så vi går långa promenader (ca. 100 m per gång 2-3 ggr. per dag).
Luftar halskragen (2-3 ggr. per dag)
Jag får fotmassage (små kuddar på fötterna som skjuter in luft under fötterna. Detta är för att jag ska slippa heparin-sprutorna mot trombos då jag får extrem näsblod av dessa.
Sedan hinner vi inte med så mycket mer. Förutom att jag alltså numer är uppkopplad några timmar per dag.
Om jag har tråkigt?
Jag hinner inte med det. Och jag har tillräckligt ont fortfarande för att inte tänka på det.
Den största stressen just nu är att jag har en liten kalorilista eftersom jag inte äter ordentligt. Varje liten smula blir uppskriven och signerad.
Jag får nog komma hem någon gång nästa vecka. När vet jag inte. Undrar bara lite hur det ska gå. Men då blir det en ny rapport om en "helt vanlig dag"...

Om livet

för några veckor sedan så skrev jag om att om det händer något så stannar tiden upp och man har plötsligt all tid i världen.
Nu har jag blivit drabbad av det.
I måndags sprang mina hästar över mig och det hela resulterade i 7 brutna revben varav flera är av på flera ställen, en bruten nackkota och lite andra små skavanker.
Efter intensiv-vistelse i Linköping har jag nu fått komma till kirurgi-avdelningen i Eksjö där jag nog kommer att vistas i flertalet veckor framöver.
Plötsligt blir man glad för så lite.
Som att tex. kunna röra sig 50 m med gåstol på 10-15 minuter.
Edda var med. Edda är min ryggbedövning. Och mamma som fick skjuta Edda bakom mig.
Tiden har stannat upp.
Och den kommer nog aldrig bli densamma igen.

Caros Äss

Äntligen har Bruning kommit hem! Det är så skönt att se honom igen.
Han gick direkt på transporten. Helt själv. DET var första gången!
Bruning köpte jag på auktion när han var 18 månader.
Egentligen skulle jag ju inte ha en häst till men vi åkte iväg och kollade iallafall.
Det var ett helt stuteri som upplöstes då ägaren fått akut pengabrist. Sammanlagt ett 30tal hästar.
Jag provred hans 2 år äldre helbror. Och blev helbegeistrad! Men han blev för dyr.
Neufeder, hans mamma fölade varje år. Ett brunt föl vartannat år och en skimmel vartannat.
Det var ingen som ville ha Bruning. Han hade väldigt markant huvud när han var yngre.
Men jag gillade honom och slog till.
Bakom oss stod en familj som köpte hans halvbror och frågade oss vart vi skulle ställa vår häst.
Det var början till en underbar vänskap. Lilla skimmeln kom till oss och delade stor lösdriftsbox med Bruning. Till auktionen hade alla hästar fått ett namn. Bruning hette Calarus och skimmeln hette Cassius. Cassius döptes sedan om till Cash Run, blev över 1,80 stor och hade väl aldrig några direkta framgångar.
Alla som kom till vår gård i Tyskland sa: ohhh, vilken fin skimmel!
ja, sa jag. Och den bruna är min. Oh, blev då svaret. Den var ju... söt?...
Därav hette dessa hästar alltså Skimmel och Brownie (Bruning).
På sommaren när de var 2 år gick dom i stora sommarhagen. Tänk 8 ha rektangulärt bete utan skog.
På hösten var de så förvildade båda två (de var ju knappt hanterade när vi fick dom) att vi inte fick in dom tillsammans med de andra.
Vi stödfodrade när det började behövas men sen kom snön och då tyckte vi att det var dags för dom att komma hem.
Vår vetrinär hade på den tiden en assistent som arbetat i Aachen på Zoo. Så han kom med sitt blåsrör och sköt pilar med lugnande på dom. Skimmeln stannade direkt. Bruning försökte bita bort sin pil och stack iväg. Men till slut hade vi fått tag på dom båda två. Lastade och körde försiktigt hem. Vi körde in hela ekipaget i ridhuset och där fick dom stå tills de piggnade till.
Skimmeln åkte iväg till sina ägare. De köpte ju även Gina utav oss (hästen som såg till att jag slutade hoppa). Och det var tack vare dom som vi fick Hymnos.
Och det var detta år som jag blev lite trött på att alla tyckte om skimmeln och döpte om Brownie till Caros Äss - alltså mitt Äss.
Han har ju alltid varit en karaktärshäst med stor personlighet.
Och han tycker inte om att lastas. Då "leker" vi ett tag. Gå upp på rampen, virvla runt, sticka, komma tillbaka och börja om.
Tanken var aldrig att lämna iväg honom för inridning men när vår gård brann så kände jag att jag inte har varken tid eller ork.
Så han fick komma till Lotta, min dåvarande tränares fru.
Hon älskade honom lika högt som jag.
En dag när jag hälsade på honom var hon inne med honom i lilla ridhuset för att löshoppa honom.
Han sprang lös därinne medans hon byggde upp och var längst bort när jag kom in. Lotta kom fram till mig och vi stod och pratade och hon ropade på honom. Han tittar upp lite intresserat men inte förrän jag ropar på honom kommer han travandes. Till mig. Och Lotta har tårar i ögonen.
Han är en yrkessjukdom, säger hon. Jag är så djupt fäst vid honom. När du inte är här så accepterar han mig men när du kommer så finns jag helt enkelt inte!
Det var ju när han stod hos Lotta och Juergen som hans periodiska ögoninflammation bröt ut första gångerna. Detta förde ju med sig att han så succesivt blev helt blind på vänster öga.
Han hade varit helt blind på det ögat i över 5 år när Anna började behandla honom med ljusterapi.
Och han började "se" på det ögat igen! På gott och ont. Plötsligt kunde han stanna och bara glo på något han sett!
Men det är första gången på hur länge som helst som han inte fått problem med ögat under sommaren. Det är så skönt.
Och nu är han alltså hemma igen. Min högt älskade vän.