lördag 19 september 2009

En helt vanlig dag...

i våras skrev jag om hur en helt vanlig dag i mitt liv såg ut.
Nu ser det lite annorlunda ut.
07.30 väckning. Provtagning blodtryck, puls, syresättning.
2 Panodil.
Flirtar jag tillräckligt så har jag fått de snälla systrarna att genast hämta en mugg kaffe till mig. Annars får jag vänta till frukost som normalt är mellan 8 och 9.
Jag sitter och stirrar på min smörgås.
Känslan är som att vara helt proppmätt och någon säger: ta en bit till.
I början fick jag gröt. Den blev som något sorts klister i munnen. Nu får jag filmjölk och muesli (utan russin).
Kaffet går ner. Tom 2 muggar. Och mackan kan jag också trycka ner.
Sen är det dags för morgontoalett. En längre procedur på ca. 1,5 timmar.
När jag duschar så måste jag göra det med min nackkrage och sedan behöver jag hjälp för att byta innanmätet. Alla stackare som ska hålla min nacke medans kragen dras ut får lite skräck och fuktiga fingrar.
Därefter tittar jag lite på TV och försöker äta filmjölken.
Programmen varierar. Men nu är jag väldigt insatt i bl.a.
befruktning av elefanter (visste ni att de stackars spermierna simmar i 12 timmar för att ta sig fram de drygt 2 metrarna till ÄGGET!!!) av 5 mio. spermier kommer endast 10.000 fram.
Tätoweringar (både Miami Ink och LA Ink.)
Medans jag trycker runt på sammanlagt 10 kanaler hinner jag med lite kändisdjungel, 2,5 (two and a half = rätt kul), bilsvets, fråga doktorn, lite repriser osv).
Sen är det dags för lunch. Som jag sitter och stirrar på.
Klockan 2 är det panodil och fika som gäller.
17.30 är det middag (som jag stirrar på).
19.30 kvällsmål.
Vi hinner med några fler provtagningar innan det är dags för panodil vid 8 igen.
Eda (min ryggspruta som jag döpt till Edda) tjuter 3 gånger per dygn. Allt eftersom man ändrar dosen blir det vid olika tider men minst en gång på natten.
Från kl. 22.00 görs prover varannan timme (02.00 är det dags för panodil).
Det fungerar numer nästan i sömnen: dörren öppnas, min arm åker ut (vänster) jag halar upp ärmen och sedan breder jag ut alla fingrar för syretest på höger hand. Bara välja och vraka.
Varannan timme kommer de in och kollar hur det är med mig.
Jo, just det, rond hinner vi med på förmiddagen också. Men det är ju oftast kortfattade historier.
Mamma är hos mig hela dagarna.
Så vi går långa promenader (ca. 100 m per gång 2-3 ggr. per dag).
Luftar halskragen (2-3 ggr. per dag)
Jag får fotmassage (små kuddar på fötterna som skjuter in luft under fötterna. Detta är för att jag ska slippa heparin-sprutorna mot trombos då jag får extrem näsblod av dessa.
Sedan hinner vi inte med så mycket mer. Förutom att jag alltså numer är uppkopplad några timmar per dag.
Om jag har tråkigt?
Jag hinner inte med det. Och jag har tillräckligt ont fortfarande för att inte tänka på det.
Den största stressen just nu är att jag har en liten kalorilista eftersom jag inte äter ordentligt. Varje liten smula blir uppskriven och signerad.
Jag får nog komma hem någon gång nästa vecka. När vet jag inte. Undrar bara lite hur det ska gå. Men då blir det en ny rapport om en "helt vanlig dag"...

5 kommentarer:

  1. Caroline, jag lider med dig och hoppas att du snart blir på bättringsväg och inte fått allvarliga skador, så att du snart kan komma tillbaka upp på hästarna.
    kramar Hanna (som tidigare ridit Cantus i Lövås)

    SvaraRadera
  2. Men herregud Caroline! Ja, man vet inte vad som ska hända, tur är väl det!! Ta det väldigt lugnt o fint, du klarar detta! Bella är ju stor tjej hemma och fixar o donar, det ordnar sig. Ta en tugga gröt för mig med;) kramar på dig! Önskar jag kunde hjälpa dig på nåt sätt... /Mariette i Onsala

    SvaraRadera
  3. Men hej Hanna!
    det var ju verkligen inte igår!
    Hoppas att du mår bra och att du lyckas med alla dina företagande!
    Bara så sent som igår pratade vi om Cantus. Han var ju SÅ fet när han kom till oss att han svettades redan innan han kommit in i ridhuset.
    Vet du hur det är med honom? Lever han fortfarande?
    Ha det så bra och sköt om dig!
    Kram
    Caroline

    SvaraRadera
  4. Hej Mariette!
    Första (aj, aj) skrattet på sjukhuset tillhörde faktiskt en av de roliga mailen du skickat till mig.
    Jag berättade för mamma vad snögubbar gjorde på sommaren "ler".
    Och när hon skrattade var jag ju också tvungen att skratta.
    Ja du, man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.
    Jag har fantastiska barn. De bemästrade en mycket svår situation på helt rätt sätt. Även om man väl aldrig unnar någon att hamna i den situationen att de måste "rädda" sin mamma.
    Nä, ingen gröt längre (uähh). Orsaken till gröt var att när jag fick äta igen så frågade dom vad jag var sugen på. Och jag som aldrig äter gröt (iallafall ytterst sällan) var sugen på just gröt. Det tog en vecka innan jag fick reda på att jag faktiskt kunde få filmjölk med muesli (utan russin tom!) om jag hellre ville det.
    Kram på er...
    Caroline

    SvaraRadera
  5. Viveka Hallberg Jarflod9 oktober 2009 17:04

    Oj,stackars dig Caroline Så sant som det är sagt man vet aldrig vad som väntar "bakom kröken". Härligt att du är vid gott mod, det gör ju det jobbiga lättare.
    Kram på dig / Viveka

    SvaraRadera