onsdag 4 juli 2012

Funderingar

Hur kommer det sig egentligen att man inte förändrar saker när man inte mår bra.
Jag menar, som tränare säger jag ofta: du behöver inte alltid förbättra när du rider och det inte känns bra - men du måste tänka på att förändra, pröva.
Ibland ställer jag frågan till mina elever: tycker du att din häst går bra nu?
Oftast är svaret nej flera sekunder senare. Konstigt nog är svaret även oftast NEJ även om det går bra därför att eleven förväntar sig att min fråga påpekar något negativt.
För det första visar det att man inte har känt efter förrän man får frågan och för det andra att man kanske som människa är rädd för förändringar. Ibland resignerar man och lägger sig ner och förintar sig själv som inte viktig, kan inget, vet inget - man förlorar spegelbild och identitet. De enda existenta färgerna är svart, brunt och grått... Man vaknar, existerar och går och lägger sig. Dag ut och dag in...
Tar vi över det på ridning så är det här som många slutar rida. Det har inget med nivå att göra utan helt enkelt att man har känslan av att inte komma vidare.
I det verkliga livet går man länge till innan man öppnar dörren framför sig och kliver över tröskeln.
Det är nog så. Och många klarar inte av det.
Lyckas man så upptäcker man att livet faktiskt har färger. Och dofter - skog, blommor, frisk luft.
I ridningen kanske det är ett hästbyte, ett tränarbyte eller en insikt att hästen sällan gör fel om vi som människor gör rätt!
Sedan kommer ångesten: hur har jag kunnat leva som jag gjort i så och så lång tid.
Eller tänk vad jag har varit orättvis mot min häst!
Varför har jag inte förändrat när jag mådde som sämst?
HUR kunde jag slänga bort så många år av mitt liv? Och hur många var olyckliga i min omgivning på grund av mig...???
Så svårt att leva med. Nästan värre än den gråa överlevnadsfasen...
Det är en lång väg innan man stänger dörren bakom sig och tänker framåt. Innan man vågar ta steg framåt överhuvudtaget - tänk om allt blir fel igen? Är jag lycklig är jag sårbar. Finns jag inte kan ingen se mig, ingen såra mig...
Ridmässigt kan det vara en häst som reser sig. Sen börjar man förändra och allt blir så bra och när man har den här goa känslan och lyckoruset så pang! Reser den sig igen! Är jag stark nog att hantera det?

Någon sa: lev varje dag som om det vore din sista! Det kanske är dags att göra det.
RID! Och misslyckas ibland. Gör du inte det så kan du inte uppleva lyckoruset heller när det går bra!