söndag 30 december 2012

en mjuk fölnos

Igår stod jag länge och kelade med Valentino. Han är ullig som ett utegångsfår och nästan svart. Och faktiskt över en meter hög. Vem hade trott det om den "lilla handväskan" när han föddes!
Det känns så länge sedan och ändå är det bara 10 månader sedan vi inte visste om han skulle överleva eller inte.
Varje dag när jag kommer in i stallet ropar jag: Liiiteeen och varje gång svarar han med ett gnäggande. Han svarar även om jag ropar på honom i hagen.
Igår när vi stod och kelade så lade han sitt huvud på min axel och kröp nära, nära min kind. Han tryckte sig mot mig och jag är säker på att han vet att jag räddade livet på honom med mina (inte vackra) men underbart värmande, spännande kreationer.
Han är verkligen en älskvärd liten varelse.

tisdag 25 december 2012

Det här med jul...

...är ju varje år lite hysteriskt.
Jag menar utöver arbete, hem, hushåll och övriga stallsysslor ska julklappar inhandlas, huset ska städas extra julfint, fram med juldukar (som måste strykas), gran ska huggas, maten ska inhandlas (as if there is no tomorrow) och till-lagas.
Sen stressar man hela julafton för att fixa det sista, göra Jansson, grilla revbenspjäll (skinkan och köttbullarna var redan klara), duscha, byta om och sedan se ut som om det inte var det minsta stressigt.
Kände mig faktiskt liiite sliten imorse.
Den här bilden kompenserar däremot en hel del.
Hasse, Daniel och jag hade nämligen väldigt roligt när vi "byggde" tomten och ställde (band fast) den på plats upp vid Kullstugan till Matthias med familj.
Svinkallt var det men visst blev det stämningsfullt?
Medan vi höll på att bygga så blev det sakta men säkert mörkt och hästarna som var ute såg något som vi inte såg. Snacka om att burra upp sig i flock! Halvcirkel, sakta framåt för att sedan springa (strutta) iväg i full fart åt andra hållet. Sedan tillbaka igen. Fnysa, stå fastfrusna som giraffer och vi flinade lite.
Jag sa att normalt sett reagerar de inte så starkt på rådjur som dom faktiskt är väldigt vana vid. Möjligtvis en älg - men de brukar försvinna så fort de ser/hör hästarna. Men det här var annorlunda och dagen därpå visste vi svaret. Varg. En stor en.
Känns lite halvläskigt. Mest rädd kanske man ska vara när Momo och Casper drar iväg. Eller när lilla Valentino är ute.
Men jag hoppas att den drar vidare och inte "fastnar" i våra skogar. Och att mitt största problem till att börja med är slut: kommer-jag-att-hinna-allt-innan-Kalle-Anka? Svaret är Nej, det hann jag absolut inte. Men det blev en rolig och fin julafton iallafall. Ny regi. Nya skådespelare. Helt enkelt början på en ny tradition.
God Jul allesammans!
Caroline