en mjuk fölnos

Igår stod jag länge och kelade med Valentino. Han är ullig som ett utegångsfår och nästan svart. Och faktiskt över en meter hög. Vem hade trott det om den "lilla handväskan" när han föddes!
Det känns så länge sedan och ändå är det bara 10 månader sedan vi inte visste om han skulle överleva eller inte.
Varje dag när jag kommer in i stallet ropar jag: Liiiteeen och varje gång svarar han med ett gnäggande. Han svarar även om jag ropar på honom i hagen.
Igår när vi stod och kelade så lade han sitt huvud på min axel och kröp nära, nära min kind. Han tryckte sig mot mig och jag är säker på att han vet att jag räddade livet på honom med mina (inte vackra) men underbart värmande, spännande kreationer.
Han är verkligen en älskvärd liten varelse.