torsdag 19 september 2013

Lite förtjust är jag allt...

i Hasses och min nya häst. En sådan liten goding!

För (för sådär 30 år sedan) hoppade jag nästan enbart. Mottot var: livet är för kort för att rida dressyr.
Efter diverse (värre) avsittningar och 2 barn blev jag feg. Och lite rädd. För jag blev otäckt medveten om att jag faktiskt hade ansvar får någon annan än mig själv. Och jag blev lika otäckt medveten om att det faktiskt kan hända saker. När jag upptäckte att jag blev rädd slutade jag att hoppa.
"Hoppet" fick leva vidare genom Isabelle som brinner för just hoppningen.

Nu när hon är i Tyskland och arbetar som beridare så får jag ju lite abstinensbesvär. Så vad gör man då?
Jo, man köper sig en 3gradigt halt övervuxen hopp-ponny som inte gillar att gå på banan och inte går speciellt bra att rida ut själv med för att man är helt övertygad om att den inte är halt. Den har ont i ryggen. Så det är länga överlinjen, muskla upp lite här och var och lära sig jobba i korrekt form bakifrån och fram utan att man måste "bära" runt lilla Golden Boy. Och stretching. Det är lite läskigt eftersom han måste länga överlinjen då.

Steg ett var att rida ut en runda fritt efter mottot: får se hur långt jag kommer - och jag fick mig en underbar uteritt på 45 minuter med en framåt, pigg häst som var uppmärksam, lyhörd och inte ett smack tittig. Som inte ens visade en tendens på att vilja stanna, vända eller dumma sig.

Steg två var att övervinna rädslan och åtminstone ta ETT kort där jag hoppar. Jag måste ju nämligen erkänna att jag fortfarande tycker att det är otroligt roligt. När jag väl kommit över en gång och inget hänt. Som synes hade han kul iallafall. Han blev riktigt busig och tog lite "omhoppningssvängar" här och där för att få hoppa en gång till...