Sekunden då jag slutade andas...

Mamma hjälpte mig att släppa ut hingstarna och öppnade till Falco och "gömde" sig bakom dörren. Bra, sa han och gick inte ut i regnet utan in i ponnystallet till stona!
Eftersom det är trångt därinne gick jag in med pisken i Litens box för att få Falco att backa ut och det gjorde han. Och tog Liten med sig ut...
Det här vill inte jag se, tänker jag.
Liten - helt obekymrad - ut i hagen och föltuggade mot Falco som... hälsade på honom och var väldigt intresserad av denna lilla varelse.
Och det var allt som hände. Inte ens när Falco en gång hingstade så blev Liten rädd, nej, han slog med frambenen han med.
Så far och son stod tillsammans i hagen och jag hade förtvivlat gärna vilja ha en kamera i handen för DEN synen kommer jag aldrig få igen när båda står med krökta nackar och hälsar på varandra...
Om Falco visste? Eller om han kanske helt enkelt endast är en ytterst snäll hingst...

Guldgossen

Vissa inlägg känns "tuffare" att skriva än andra...
Vi har nämligen hittat en ny liten ryttare till älskade guldgossen Delightful Magic.
Hon heter Ebba och jag är helt säker på att vi kommer att få glädjas av många positiva mail, bilder och främre resultat på hopptävlingar framöver.
Tufft därför att han kommit att betyda väldigt mycket för oss. Och för Liten (Valentino) som han som är så ranglåg adopterade och beskyddade (med fara för livet) - kanske därför att han själv visste hur det var att vara ny, minst och lite utstött...
Men vilken väg han har gått! Guldgossen, prinsen...
Som han såg ut från början hade nog ingen köpt

honom. Från att inte ens fått honom såld för 20.000 till att tacka nej till ett bud på 120.000. Och med tanke på vad det blev av honom är han värd alla pengar i världen! Både jag och Isa kan nog känna: tänk om hon hade fått möjligheten att ta över honom så som han var mot slutet? Hur långt hade han inte gått då? Men nu får vi glädjas åt de framgångar Ebba kommer att ha - för det är jag helt övertygad om!
Så med sorg i hjärtat säger jag: på återseende Magic för att vi syns igen, det är jag övertygad om!

en alldeles vanlig dag...

... som började med kaffe. So far so good...
När jag skulle skjutsa Daniel till bussen sa han: mamma, stona står på fel sida staketet...
Suck. OK, tar dom sen, de kan inte komma långt åt det hållet.
Hem. Byter skor. Är för lat för att göra dubbelknut (skosnörena är för långa). Ska ju inte gå långt.
Riggar av hela gården för att kunna ta dom 3 stona till hagen i backen.
Sen gick jag upp i hagen och ropade på dom och de kom gladeligen.
Mutade dom med lite godis och satte grimma på Cinni och de andra följde efter.
Behöver jag nämna att jag självklart snubblar hejdlöst på skosnörena?
Så när jag ligger där och känner blodet sippra från ena knät och känner vänsterfoten domna bort så tittar alla 3 stona ner på mig: matte, vad gör du?
Fleurina buffar på mig som om hon ville säga: men du, kan du mata oss med godis om du ändå ska ligga där...
Cinni stod som tur var blixtstilla och jag kunde häva mig upp i grimman.
Och upptäcka att vänsterfot inte vill som jag. Men hästarna måste in i hagen! Det är bara att bita ihop.
Ringer till Hasse och säger att det tar lite tid innan jag kan åka ner till honom och tömma släpkärran.
Så vi bestämmer att han kommer upp med den istället.
10 minuter senare ringer han och säger: bilen startar inte...
Så jag åker ner - och vi tar vita Volvon med rosa rattmuff och rosa tärningar (!) kopplar på släpet och åker så småningom in till tippen för att slänga lite skräp.
En kort sekund tänker jag: ska jag ta med mig mitt kort IFALL Hasse har tömt sina 12 ggr. i år... näe, tänker jag. Det behöver jag inte.
Behöver jag nämna att han hade tömt 12ggr? Endast dessa 12 är kostnadsfria - sen kostar det 100 kronor.
Men han flirtar till sig att vi får komma in gratis...
Men dagen avslutades med rökt rådjurskött, potatissallad och baguette - det finns ju värre avslut på dagar...

Nya husdjur

Tänk att fiskar faktiskt är personliga. De lär sig vem som kommer med mat och visar på sitt sätt klart och tydligt om de mår bra eller inte.
Alla fiskar som fanns i dammen har nu fått komma in i ett akvarium. Det är ju bara en nödlösning - för egentligen är det alldeles för trångt - men baljan de egentligen skulle övervintra i läckte, så vi fick snabbt fixa något nytt. I akvariet vi köpte fanns 5 fiskar - 2 av dom randiga som man ser på bilden (jag vet inte vad dom heter) 1 mal, 1 hajmal och en skalar. Tyvärr överlevde inte skalaren men de andra simmar livligt omkring bland koi, slöjstjärtar, schubunkin och guldfiskar. Det har till och med blivit några små (koi). Hajmalen kan man klappa - likaså några av koifiskarna. När man sitter och tittar på akvariet ser man först bara massa fiskar. Sen fastnar blicken vid någon speciell som man följer och finner egenskaper och egenheter hos. Precis som med hästar alltså...

Hemsidan var det ja

Sedan dagar tillbaka sitter jag och försöker göra om hemsidan.
Jag har alltid massor av ideer och synpunkter när det gäller andra (s) hemsidor men när det kommer till min egen tryter fantasin. Jag fastnar liksom i ett mönster och ifrågasätter vartenda ord jag skriver.
Det är säkert den "gamla reklamaren" i mig som ger sig tillkänna.

Det har ju funnits orsaker till att hemsidan inte uppdaterats på över ett år - väl överlagda orsaker - men nu ska en ny ut. Snarast. Helst igår. Och ideerna vägrar komma...

Så är det ju med ridning ibland också. Har vi inte alla suttit och tittat på världsklasshoppning eller dressyr och sedan åkt ut till stallet och trott att stackars Brunte plötsligt ska gå Grand Prix!?! Och så slutar skiten med att man blir besviken...

Det gäller ju att alltid ha koll på vad man kan och vad hästen kan - och att det faktiskt har med dagsform att göra - inte med vad du sett på TV - för där ser det för det mesta skitenkelt ut!

Nä, nu ska jag bry de små grå cellerna igen - och inte skriva massa strunt...