måndag 28 oktober 2013

Sekunden då jag slutade andas...

Mamma hjälpte mig att släppa ut hingstarna och öppnade till Falco och "gömde" sig bakom dörren. Bra, sa han och gick inte ut i regnet utan in i ponnystallet till stona!
Eftersom det är trångt därinne gick jag in med pisken i Litens box för att få Falco att backa ut och det gjorde han. Och tog Liten med sig ut...
Det här vill inte jag se, tänker jag.
Liten - helt obekymrad - ut i hagen och föltuggade mot Falco som... hälsade på honom och var väldigt intresserad av denna lilla varelse.
Och det var allt som hände. Inte ens när Falco en gång hingstade så blev Liten rädd, nej, han slog med frambenen han med.
Så far och son stod tillsammans i hagen och jag hade förtvivlat gärna vilja ha en kamera i handen för DEN synen kommer jag aldrig få igen när båda står med krökta nackar och hälsar på varandra...
Om Falco visste? Eller om han kanske helt enkelt endast är en ytterst snäll hingst...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar