Guldgossen

Vissa inlägg känns "tuffare" att skriva än andra...
Vi har nämligen hittat en ny liten ryttare till älskade guldgossen Delightful Magic.
Hon heter Ebba och jag är helt säker på att vi kommer att få glädjas av många positiva mail, bilder och främre resultat på hopptävlingar framöver.
Tufft därför att han kommit att betyda väldigt mycket för oss. Och för Liten (Valentino) som han som är så ranglåg adopterade och beskyddade (med fara för livet) - kanske därför att han själv visste hur det var att vara ny, minst och lite utstött...
Men vilken väg han har gått! Guldgossen, prinsen...
Som han såg ut från början hade nog ingen köpt

honom. Från att inte ens fått honom såld för 20.000 till att tacka nej till ett bud på 120.000. Och med tanke på vad det blev av honom är han värd alla pengar i världen! Både jag och Isa kan nog känna: tänk om hon hade fått möjligheten att ta över honom så som han var mot slutet? Hur långt hade han inte gått då? Men nu får vi glädjas åt de framgångar Ebba kommer att ha - för det är jag helt övertygad om!
Så med sorg i hjärtat säger jag: på återseende Magic för att vi syns igen, det är jag övertygad om!

en alldeles vanlig dag...

... som började med kaffe. So far so good...
När jag skulle skjutsa Daniel till bussen sa han: mamma, stona står på fel sida staketet...
Suck. OK, tar dom sen, de kan inte komma långt åt det hållet.
Hem. Byter skor. Är för lat för att göra dubbelknut (skosnörena är för långa). Ska ju inte gå långt.
Riggar av hela gården för att kunna ta dom 3 stona till hagen i backen.
Sen gick jag upp i hagen och ropade på dom och de kom gladeligen.
Mutade dom med lite godis och satte grimma på Cinni och de andra följde efter.
Behöver jag nämna att jag självklart snubblar hejdlöst på skosnörena?
Så när jag ligger där och känner blodet sippra från ena knät och känner vänsterfoten domna bort så tittar alla 3 stona ner på mig: matte, vad gör du?
Fleurina buffar på mig som om hon ville säga: men du, kan du mata oss med godis om du ändå ska ligga där...
Cinni stod som tur var blixtstilla och jag kunde häva mig upp i grimman.
Och upptäcka att vänsterfot inte vill som jag. Men hästarna måste in i hagen! Det är bara att bita ihop.
Ringer till Hasse och säger att det tar lite tid innan jag kan åka ner till honom och tömma släpkärran.
Så vi bestämmer att han kommer upp med den istället.
10 minuter senare ringer han och säger: bilen startar inte...
Så jag åker ner - och vi tar vita Volvon med rosa rattmuff och rosa tärningar (!) kopplar på släpet och åker så småningom in till tippen för att slänga lite skräp.
En kort sekund tänker jag: ska jag ta med mig mitt kort IFALL Hasse har tömt sina 12 ggr. i år... näe, tänker jag. Det behöver jag inte.
Behöver jag nämna att han hade tömt 12ggr? Endast dessa 12 är kostnadsfria - sen kostar det 100 kronor.
Men han flirtar till sig att vi får komma in gratis...
Men dagen avslutades med rökt rådjurskött, potatissallad och baguette - det finns ju värre avslut på dagar...

Nya husdjur

Tänk att fiskar faktiskt är personliga. De lär sig vem som kommer med mat och visar på sitt sätt klart och tydligt om de mår bra eller inte.
Alla fiskar som fanns i dammen har nu fått komma in i ett akvarium. Det är ju bara en nödlösning - för egentligen är det alldeles för trångt - men baljan de egentligen skulle övervintra i läckte, så vi fick snabbt fixa något nytt. I akvariet vi köpte fanns 5 fiskar - 2 av dom randiga som man ser på bilden (jag vet inte vad dom heter) 1 mal, 1 hajmal och en skalar. Tyvärr överlevde inte skalaren men de andra simmar livligt omkring bland koi, slöjstjärtar, schubunkin och guldfiskar. Det har till och med blivit några små (koi). Hajmalen kan man klappa - likaså några av koifiskarna. När man sitter och tittar på akvariet ser man först bara massa fiskar. Sen fastnar blicken vid någon speciell som man följer och finner egenskaper och egenheter hos. Precis som med hästar alltså...

Hemsidan var det ja

Sedan dagar tillbaka sitter jag och försöker göra om hemsidan.
Jag har alltid massor av ideer och synpunkter när det gäller andra (s) hemsidor men när det kommer till min egen tryter fantasin. Jag fastnar liksom i ett mönster och ifrågasätter vartenda ord jag skriver.
Det är säkert den "gamla reklamaren" i mig som ger sig tillkänna.

Det har ju funnits orsaker till att hemsidan inte uppdaterats på över ett år - väl överlagda orsaker - men nu ska en ny ut. Snarast. Helst igår. Och ideerna vägrar komma...

Så är det ju med ridning ibland också. Har vi inte alla suttit och tittat på världsklasshoppning eller dressyr och sedan åkt ut till stallet och trott att stackars Brunte plötsligt ska gå Grand Prix!?! Och så slutar skiten med att man blir besviken...

Det gäller ju att alltid ha koll på vad man kan och vad hästen kan - och att det faktiskt har med dagsform att göra - inte med vad du sett på TV - för där ser det för det mesta skitenkelt ut!

Nä, nu ska jag bry de små grå cellerna igen - och inte skriva massa strunt...

Lite förtjust är jag allt...

i Hasses och min nya häst. En sådan liten goding!

För (för sådär 30 år sedan) hoppade jag nästan enbart. Mottot var: livet är för kort för att rida dressyr.
Efter diverse (värre) avsittningar och 2 barn blev jag feg. Och lite rädd. För jag blev otäckt medveten om att jag faktiskt hade ansvar får någon annan än mig själv. Och jag blev lika otäckt medveten om att det faktiskt kan hända saker. När jag upptäckte att jag blev rädd slutade jag att hoppa.
"Hoppet" fick leva vidare genom Isabelle som brinner för just hoppningen.

Nu när hon är i Tyskland och arbetar som beridare så får jag ju lite abstinensbesvär. Så vad gör man då?
Jo, man köper sig en 3gradigt halt övervuxen hopp-ponny som inte gillar att gå på banan och inte går speciellt bra att rida ut själv med för att man är helt övertygad om att den inte är halt. Den har ont i ryggen. Så det är länga överlinjen, muskla upp lite här och var och lära sig jobba i korrekt form bakifrån och fram utan att man måste "bära" runt lilla Golden Boy. Och stretching. Det är lite läskigt eftersom han måste länga överlinjen då.

Steg ett var att rida ut en runda fritt efter mottot: får se hur långt jag kommer - och jag fick mig en underbar uteritt på 45 minuter med en framåt, pigg häst som var uppmärksam, lyhörd och inte ett smack tittig. Som inte ens visade en tendens på att vilja stanna, vända eller dumma sig.

Steg två var att övervinna rädslan och åtminstone ta ETT kort där jag hoppar. Jag måste ju nämligen erkänna att jag fortfarande tycker att det är otroligt roligt. När jag väl kommit över en gång och inget hänt. Som synes hade han kul iallafall. Han blev riktigt busig och tog lite "omhoppningssvängar" här och där för att få hoppa en gång till...

Årets plåga...

nummer 1 måste ändå vara flugor. Vi har så otroligt mycket flugor och hästarna blir alldeles tossiga.
Istället har vi i år sluppit getingar. Jag tror inte jag sett en enda.
Igår upptäckte jag att flugorna ätit hål under ögonen på både Kimba och Kiara. Och börjat käka på Fleurina också.
In med Kimba och satte flughuva på henne. De brukar ju åka av så jag får väl gå några rundor per dag, tänkte jag. Läskigt, sa Kimba, något sådant har jag aldrig haft på mig. Sen ut i hagen igen. Och vad gör dom andra tokstollarna? De blir livrädda för Kimba, Cinni till och med attackerade henne! Sen fick även Kiara och Fleurina flughuva (duktiga Fleurina). Då blev alla rädda för varandra! Knäppa hästar. Jag har inte sett dom ännu - men det ska bli spännande att se om de fortfarande "lever" i flock eller går en och en...

Erfarenheter

Vissa erfarenheter kan man ju lugnt vara utan i livet.
Och vissa vill man absolut inte vara utan...
En av dom som jag inte vill vara utan var att för en kväll byta ut 1 PS mot betydligt många fler och åka Cruising:en i Vetlanda...

Världscupen

Nej. Även som dressyrtränare är jag ingen dressyrnörd - men jag hade otroligt gärna sett världscupfinalen i dressyr också och otroligt gärna Damon Hill live.
Istället drog Isa och jag mot Göteborg igår och världscupfinalen i hoppning.
Det var otroligt. Mäktigt.
Nog för att jag har sett 160 hoppningar "på riktigt" alltså live och inte bara på TV tidigare men den här upplevelsen överträffar nog allt hitills sett och upplevt.
Utom då kanske att sitta vid stora vallen på Hamburger Derby.
Den är också mäktig.
Eller ännu mäktigare: jag har faktiskt ridit upp på den en gång.
Och jag red ner samma väg som jag kom. Nog läskigt bara det.
Jag trodde nog att Beezie skulle vinna - synd bara att det inte blev en spännande omhoppning med 4-5 ryttare istället för en runda på säkerhet.

Mässan var som vanligt. Inget nytt under solen. Inte ens jag som schabrak-fetischist hittade ngt. jag ville ha.
Men vad gör det - jag har ju faktiskt egen butik att shoppa i om det skulle vara så...

Jag har ju sett en värdscupfinal i hoppning.

Hästlivet...

...går äntligen vidare på Högelid. Känns som om hela gården gick i ide i vintras. För drygt en vecka sedan hade vi fortfarande is och snö och ingen tyckte att jag var rolig när jag nämnde att vi kommer ha vinter om 6 månader igen :)

I helgen red jag 2 hästar båda dagarna. Oldie but Goldie Bruning fick naturligtvis lufta sig och Taran, som rids för försäljning. Häst nr. 2 på söndagen tog emot - vilken träningsvärk!

Måndag och igår fick andra aktiviteter ha företräde - mest däremot för att det regnade och blåste storm.

Vad har hänt sedan sist då?

Casper blev påkörd av postbilen - som stack och inte sa till
Dumma Mulle sparkade in väggen i sin box (utan att skada sig)
Jag är nästan färdig med nya Tevaruhuset
Jag har lyckats få så många blommor att överleva att jag knappt vet vad jag ska ställa dom - dessutom har jag tagit flera sticklingar
Jag har 42 (!) små tomatplantor ståendes i köket...
Jag har gjort mitt eget lilla myshörn i vardagsrummet
Jag har köpt mig en ny häst!
















De flesta tycker den är störtful - jag tycker den är helt underbar!
Julsakerna (OK, de flesta) är i garaget igen
Och jag var tvungen att köpa mig en ny skrivare (igen, suck, pust).

Fler nyheter följer...

Spån - Frost - Annat

Jag undrar om det är all frost som gör att jag haft ebb i huvudet = inga inlägg.
För kallt är det och inte verkar det ta slut med snön heller.

Men stall och hästar är ju extra tråkigt så här års. Känns som om det bara är arbete.
Mata, ut med hästar, mocka, in med hästar, mata...
Tyvärr är det inte tillräckligt med snö någonstans för att kunna rida.
Så tänkte dela med av en liten (ny) erfarenhet - för man lär ju aldrig ut.
Det bästa jag vet som strö är halm. Guldgul men helst inte havrehalm. Den är för mjuk och suger inte upp fukt så bra. När vi 2006 inte fick tag på tillräckligt fin halm så gick vi över till torv och upptäckte att vi inte hade hästar längre utan bävrar. De knaprade på ALLT!

Någon gång under resans gång gick vi över till torvmix. Suger upp lika bra som torv men det blir ju lite ljusare och trevligare i stallet. Men nu var höstens inköp slut och jag har för tillfället varken plats eller råd att köpa 6 pallar - vilket är minsta ordermängd vid leverans - alltså blev det att gästa lantmännen.
Stod och velade ett långt tag. Har ju varit sugen på att prova på halmpellets. Men den var ju rätt dyr.
X-tra-pris på spånpellets fick mig att bestämma mig för att ta hem 7 säckar och prova.
Jag är begeistrad!
Torv i all ära - men 25kg-säckar är lite osmidigt och tungt när man ströar alla boxar.
Då dom även har en viss benägenhet att frysa på vintern så blir det extra mycket arbete att hacka isär dom.

Eftersom vi har bädd på vintern så ströade vi bara på pellets och blötte den inte.
Hmm. Såg lite och fjuttigt ut. Kändes ungefär som att ha gått på världens nit.
Men dröm om min förvåning nästa dag!
Det är drygt, ljust, suger åt sig fukt otroligt bra och det krävs inte mer än ca. en halv 13kg-säck i veckan att fylla på med. Till och med mina största grisar: Cinni och Mullehästen har det fint i sina boxar i flera dagar.
Så nu är jag absolut spån-pellets-begeistrad!
Ändå skulle jag utan att tveka gå över till halm om jag fick tag på det i bra kvalitet till vettigt pris.

Vi har en underbart fin försäljningshäst inne. En mini-frieser i D-ponnymått.
Bilder och info följer...