December och vänner

Äntligen är det inte november längre. Det är mörkt och grått och tråkigt. Men den här novembern var lite annorlunda...

Genom internet har jag fått kontakt (igen) med 3 människor som betyder mycket för mig: en gammal arbetskamrat (vi jobbade ihop för ca. 20 år sedan), en fd. praktikant som nu själv har barn och verkligen gick den vägen hon ville och blev Hästphysioterapeut - last but not least vårt "tredje" barn Inga - som gått sina egna vägar nu i två år. Hon är ju inte vårt riktiga barn men bodde ofta hos oss från det att hon var 13.

December börjar lika bra. Min äldsta och närmaste vän - vi känner varandra sedan 6an ungefär - vi kommer att gå en bit livsväg ihop igen.

För det är väl det som utgör vänskap. Man kan leva sitt eget liv en lång tid och sedan hörs man igen och det är som om det aldrig funnits luckor. Kravlöst med andra ord.

Hästarna då...
Vitnos trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv. Äntligen får hon hoppa igen! Jag är säker på att vi kommer att få se henne på tävlingsbanorna i vår igen.

Charlotte trivs också. Hon tycker det är mycket mysigt med allt pyssel och uppmärksamhet och det fungerar jättebra. Skönt. Hon är charmig, väldigt speciell och hon har precis som Vitnos en alldeles unik plats i våra hjärtan.

Polarstern mår som en prins. Efter att ha överlevt djupa vatten med 15 meter höga vågor (små vattenpölar), flockar med sabeltandade tigrar (ett par något större stenar brevid varandra) och andra hemskheter så har han upptäckt att livet är perfekt! Han har plockat sina första rosetter - i hoppning !!! Och fler kommer det att bli till våren då han ska ut på dressyrbanorna igen.
Jag är så glad att han hamnat rätt - och att han verkligen får visa vad han gå för. Han är ju en helt fantastisk häst!

Våra hästar får en liten tvångspaus just nu pga. att det är djupfryst på ridbanan. Det regnade ju så kopiöst innan det frös på tyvärr.

Så därför har jag dammat av Skattkistan igen... Jag satsar numer framförallt på pärlor, lite udda sådana. www.skattkistanivetlanda.se - för den som vill titta.

Separationsångest

Jag kan inte annat än att säga att jag saknar Charlotte! Det har blivit tomt efter henne. Men jag vet att hon har det bra och det är en skön känsla! Framförallt när man vet ur vilka förhållanden hon kommer och vi har ju faktiskt haft henne i drygt 10 år nu.

Vi luftade Landgraf i lördags. Lokal LC och LB i Vetlanda och han var dubbelnolla i båda klasserna. Han försökte bara få av Isabelle 3 gånger... hehe...

Isabelle tog honom galant runt utan att göra några snäva svängar och ändå är han snabb!

Landi har ju hur mycket kapacitet som helst! Och jag är övertygad om att han går sina felfria rundor msv. nästa år.

Personligen undrade jag varför jag knappt kunde röra mig igår och idag är det ännu värre. Jag har träningsvärk i benen! 6 timmar på en tävlingsplats är mångfaldigt mer rörelse än vad jag brukar fabricera här hemma nu.

Jag tror det är "farligt" att pausa så här länge från det vanliga livet. Jag brukar vara rätt händig men idag lyckades jag hamra mig själv på pekfingret! Inte lite försiktigt, nej, kavumm! Rätt på!

Nu är det Tea-Time - Roibush den här gången. Vi pimplar i oss flera liter om dagen just nu. Men vi har ett stort lager att ta av också. Det är bra att vi gör oss av med lite rester.

Dagens mat blir väldigt enkel: sallad (isberg och rucola) med nötter och stekt kyckling.
Annars brukar jag ju faktiskt nu laga mat varje dag. Det blir massa spännande rätter och Daniel fick en ny älsklingsrätt (kyckling med senap och dragon). En annan (ny) favorit blev spagetti med skinka och purjolök. Mycket smaskigt.

Musik

Jag är helt säker på att den som "uppfann" techno-musik gjorde detta medans han magnetröntgades! Ja, det är det jag sysslat med sedan förra inlägget. Att förbereda mig för vidare röntgen. Nacken läker inte som den ska och man överväger operation men ville ha just magnetröntgen.

Man ska ju ligga helt stilla i 4 minuter. Och man kan koncentrera sig på vad man vill. Det finns bara en sak man kommer tillbaka till... jag-måste-svälja...

Och hur mycket man försöker att inte tänka på det, desto värre blir det! Och när man då försiktigt sväljer, måste man svälja ännu mer!

Helt sjukt!

Men nu är det gjort och nu går jag i väntans tider igen.

Vi har ju omplacerat lite hästar. Connection och Vitnos är hos Christina och Vitnos är superlycklig att hon ÄNTLIGEN blir pysslad med igen.

Absolut inga tecken på hälta eller istadighet. Hon går barfota, rids dagligen och trivs med livet.

Varför jag poängterar det?
När vi mot bättre vetande sålde henne förra året och fick tillbaka henne efter 3 månader med svåra kotledsinflammationer bägge fram var det ju en skitponny som vi vetat om att hon var kass i frambenen.
Och Isabelle hade ju inte slutat rida henne för att hon var för gammal utan endast för att hon var tvungen att vila upp sig innan försäljning.
Dessutom kunde hon ju absolut inte gå barfota och hennes utrustning som passat i drygt 3 år passade ju inte efter 2 veckor hos de nya ägarna.

Att hon fick kotledsinflammationer på bägge fram kunde ju absolut inte bero på att en vettig igångsättning efter ca. 5 månaders hagliv innebar hoppträning efter 3 dagar hos de nya ägarna.
Och att träningen fortsatte på samma sätt 2 ggr. per vecka plus ridläger ovanpå det.

Och det kunde ju inte heller bero på att Vitnos - som är inåttåad på höger fram, rakställdes när man skodde henne plus att man förändrade hela hovformen på henne.

Jaaa, det finns inte bara oseriösa säljare - det finns en hel del av den varan på köpsidan också.

Står det i en annons tex. att man INTE lämnar ut en häst på foder osv. och man mailar flertalet gånger med någon som är intresserad. Ja, man pratar tom i telefon och gör upp om provridning och plötsligt så kommer dom på att dom inte har pengar just då utan vill ha en foderhäst istället. Och om man nu inte hittade någon annan...

Eller "picknickridarna" som åker runt och provrider hästar och är jätteintresserade och sedan aldrig hör av sig igen.

För att inte tala om dom som bestämmer tid och sedan aldrig dyker upp!

Och varför åker man ut och provrider en häst och är jätteintresserad för att sedan - plötsligt (efter flera veckor) hitta massa "fel" för att kunna pruta.

Varför utgår köpare ifrån att det ska ingå massa saker: sadlar, träns, schabrak, täcken. Står det inte i annonsen så kan man inte utgå från det. Det är faktiskt ett svenskt fenomen. Åk ner till kontinenten och fråga beridaren/ägaren om du får med hans sadel!

Personligen har jag alltid tyckt att det är oseriöst om man sätter ut en häst för 100.000 och någon mailar om man säljer den för 60. Fast å andra sidan kommer de inte flera gånger och provrider och prutar sedan. Tänk så mycket tid och energi man kan spara!

Jag är lite bitchy idag, jag vet. Det beror nog på technomusiken igår...

IDAG...

stör det mig inte ett dugg att jag inte måste vara ute mer än jag själv vill...
Det har snöat hela dagen. Till och med så mycket att det ligger kvar!

Varje år är det samma sak och varje år tycker man att vintern kommer på tok för tidigt.
Men något som är lika kul år efter år är att se fölen när dom för första gången får se snö!
De blir verkligen som barn - snööööö. Frustar på den och blir "rädda" när den virvlar upp.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för röntgen av nacken.
Första gången på åtta veckor som jag får ta av kragen. Blir nog lite separationsångest...

Tävlingen...

...gick bra för Isabelle och Walino.
Ett litet pet i 1,10 i fredags och ett litet pet igår med i 1,15. Men han skötte sig väl och blev inte så ohyggligt stark som han kan bli ute.
Ryttaren innan Isabelle igår flängde runt i alldeles för högt tempo med på tok för långa tyglar och vid hinder nr. 4 händer det som ju inte får hända... hästen missbedömer avståndet, kastar sig in i hindret och går omkull. Slår runt och ryttaren blir liggandes.
Jag stod på stora läktaren och Isabelle var på helt andra sidan ridhuset.
Första tanken var att störta iväg till henne och säga att hon inte får starta. Men så kan man ju inte hålla på hela livet heller! Så vi (Manfreds första tävling och nåt sånt händer!!!), Manfred och jag stod kvar och pratade med Marie som kom precis.
Isabelle fick gå in på framhoppningen igen och vi fick vänta på ambulans. När den kom gick jag till henna men hon ville starta. Även om hon sedan efteråt berättade att hjärtat gått på högvarv. Samtidigt är det som hon sa: hade jag inte gått in och startat och hoppat åtmindstone ETT hinder så hade det här suttit i länge.
Det är nog ungefär som att sitta upp igen när man har trillat av.
Jag hoppas att tjejen klarade sig utan större skavanker.

Samtidigt tänker jag på en sak som jag reflekterat över länge.
Det har ju blivit "modernt" att hoppa med långa stigläder. Det betyder ju att om hästen snubblar, går omkull, tappar balansen osv. så sitter man ju "djupt" i sadeln och har inga möjligheter att komma bort från hästen om det nu vill sig riktigt illa.
Har man kortare läder har man böjda knän och då är det lättare att man katapulteras bort från hästen.
Redan när jag började rida så fick vi lära oss att stiglädrena skulle kortas minst 3-4 hål.
En annan regel är att stigbygeln ska vara i höjd med fotknölen eller strax däröver.
Det är INTE många som har det idag. Och personligen tror jag att det därför går riktigt illa om nu olyckan är framme. Hur många ryttare idag har verkligen en balanserad lätt sits?

Nu ska jag uppdatera hemsidan med en ny "gammal" häst. Eller blir det gammal "ny"...
Anyway - ett tillskott i Isabelles "familj".

Ha en underbart bra dag!

länge sedan

Det var länge sedan jag skrev nu. Men det händer ju egentligen ingenting spännande att skriva om...

Förutom lite skräckupplevelser på återbesök på sjukhuset - som inte hör hemma här.


Innan jag blev skadad fick jag för mig att börja plugga igen. Så jag sökte till en kurs på högskolan i kodningsspråk och programmering. Först bara en kort kurs för att se om jag hinner med, tycker det är kul och om jag "förstår". Sedan var ju tanken att gå en hel linje nästa år.

Det hela på distans och 50%


Och efter mycket om och men blev jag antagen. Lite extra kul i allt elände. Tyckte jag.
Tills jag började läsa alla regler osv. Förmodligen FÅR jag inte plugga eftersom jag är sjukskriven...


Sådana här saker är ju typiskt mig. Sällan normalt. Först uppåt, ja, kul... - sedan ner under mattnivån. Hmm.


Fast jag hittade en sak jag inte hade en aning om. Man kan låna E-böcker på biblioteket! Så vare sig jag nu får gå min kurs eller inte så kan jag låna kursliteratur och anordna "min egen" kurs (så nu är jag ovanför mattnivå igen...).


Idag blev jag så sugen på att rida ut! Det ligger massor av gula löv på backen och jag riktigt hörde hur dessa sprakade under hästhovar. Men ingen ridning i år. Sen får vi se hur det ser ut.


Jag har ju fått frågan om jag tycker det är "läskigt" att vistas bland hästarna nu. Om jag blivit rädd att de ska springa över mig igen...

Men det har jag inte. Däremot tycker jag att det är otäckt att se på när Isabelle hoppar (fast det talar jag inte om för henne). Då sitter hjärtat i halsgropen och jag försöker andas i 4kant. Jag hoppas att hon aldrig kommer att råka ut för något liknande.

Idag och imorgon ska Isabelle tävla med Walino i Vetlanda.
Det blir premiär för Manfred att titta på. Hehe. Han brukar hålla sig därifrån för han blir så dj....a nervös. Men nu måste han ju köra.

Jag får berätta imorgon hur det gick.
Kram på er!

Äntligen hemma

i tisdags fick jag komma hem.
Tänk vad skönt! Och tänk vad mycket jobbigare allt blev. På sjukhuset ringer man på lilla klockan och blir upp-passad. Det funkar ju inte hemma. Så de första dagarna var jag verkligen trött!
Jag har mitt "läger" i vardagsrummet. Vi har flyttat på ena soffan och ställt dit en säng. Sen har vi fått låna ett elektriskt ryggstöd så att jag kan höja och sänka som jag vill.
Vattensäng var ju inget alternativ.
Varannan dag kommer hemtjänst för att byta nackkragen. Då slänger vi upp mig på köksbordet. Det har rätt arbetshöjd.
Det är lite jobbigt, för de stackarna som kommer har ju aldrig gjort det här innan. Och det ska tydligen komma "olika" hela tiden. Ingen rolig situation.
Däremot får de absolut inte lyfta nacke. Det får Manfred sköta.
Casper blev urlycklig att jag är hemma igen. Han ville inte ens gå ut utan låg i min säng hela första dagen.
Där ligger även Daniel när han har kommit hem från skolan.
Isabelle har hunnit fylla år också. Hela 15! Grattis, grattis, grattis.
Imorgon ska jag till nackröntgen. Ortopeden kommer att få svara på många frågor.
Internet är ju bra när man vill ha reda på något. Men när jag googlade på min nackfraktur var det ju inga positiva saker jag fick reda på precis.
En dag i sänder.
Idag verkligen ösregnar det. Det vore bra om det kunde sluta några timmar nu då vi har några som ska komma och titta på Miro. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det.
Fortsättning följer...

Kommentera

Har nu ändrat på lite inställningar. Så det ska gå att kommentera nu...

Nysningar

gör dj....gt ont. Jag har undvikit dom nu i nästan 3 veckor. Det är helt enkelt inte min dag idag. Jag har inte sovit och allt bara ramlar över mig...
Så jag tänkte pigga upp både er och mig själv med en liten anekdot... Inte helt rumsren...

För dinosaurier-år sedan (ca. 25) så hade jag mina hästar Balu och Antalya (mamma till Alyna) i ett inackorderingsstall i Suelldorf utanför Hamburg. Varje år satte vi oss tillsammans med bonden och bestämde vilka hästar som skulle gå i vilka hagar under sommaren.
Bland annat då med vilda Regina som hade en D-ponny.
Det hann bli mörkt innan vi hade diskuterat klart och både Regina och jag var hungriga så vi bestämde oss för att rida upp till "Waldschänke" - en mysig restaurant mitt i skogen och äta något.
Det var fullmåne ute så vi såg tillräckligt i mörkret iallafall.
Sagt och gjort så red vi iväg. Barbacka. Åt gott och skulle rida tillbaka när Regina fick för sig att vi skulle race:a.
Så hon galopperar iväg i mörkret och jag kan som tur var hålla igen Balu som steppade i sidorörelser.
Plötsligt hör jag Regina skrika till och så jag börjar trava och ropar på henne.
Hon står på ridvägen och tjuter av skratt. Kan inte behärska sig där hon står. Hennes ponny Nico hade redan stuckit vidare hemåt.
Till slut flämtar hon: kom, vi måste härifrån, jag berättar på vägen...
Det visar sig att Nico hade skyggat och slängt av Regina direkt på ett älskande par där i skogen! De hade fått en chock för livet och sprungit därifrån och Regina stod alltså kvar och skrattade.

Regina och jag hittade på massor av vilda saker och hade alltid lika kul. En skön människa som kunde skratta åt sig själv.

Hon opererades för bröstcancer ett antal år senare och jag träffade henne på en tävlingsplats och tänk när hon berättade för mig att hennes lilla hund hade stuckit iväg med hennes bröstprotes!

Så idag när jag inte mår så bra så tänker jag på henne. Och på ett kort som jag fick för jättelänge sedan där det stod: Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar...

En helt vanlig dag...

i våras skrev jag om hur en helt vanlig dag i mitt liv såg ut.
Nu ser det lite annorlunda ut.
07.30 väckning. Provtagning blodtryck, puls, syresättning.
2 Panodil.
Flirtar jag tillräckligt så har jag fått de snälla systrarna att genast hämta en mugg kaffe till mig. Annars får jag vänta till frukost som normalt är mellan 8 och 9.
Jag sitter och stirrar på min smörgås.
Känslan är som att vara helt proppmätt och någon säger: ta en bit till.
I början fick jag gröt. Den blev som något sorts klister i munnen. Nu får jag filmjölk och muesli (utan russin).
Kaffet går ner. Tom 2 muggar. Och mackan kan jag också trycka ner.
Sen är det dags för morgontoalett. En längre procedur på ca. 1,5 timmar.
När jag duschar så måste jag göra det med min nackkrage och sedan behöver jag hjälp för att byta innanmätet. Alla stackare som ska hålla min nacke medans kragen dras ut får lite skräck och fuktiga fingrar.
Därefter tittar jag lite på TV och försöker äta filmjölken.
Programmen varierar. Men nu är jag väldigt insatt i bl.a.
befruktning av elefanter (visste ni att de stackars spermierna simmar i 12 timmar för att ta sig fram de drygt 2 metrarna till ÄGGET!!!) av 5 mio. spermier kommer endast 10.000 fram.
Tätoweringar (både Miami Ink och LA Ink.)
Medans jag trycker runt på sammanlagt 10 kanaler hinner jag med lite kändisdjungel, 2,5 (two and a half = rätt kul), bilsvets, fråga doktorn, lite repriser osv).
Sen är det dags för lunch. Som jag sitter och stirrar på.
Klockan 2 är det panodil och fika som gäller.
17.30 är det middag (som jag stirrar på).
19.30 kvällsmål.
Vi hinner med några fler provtagningar innan det är dags för panodil vid 8 igen.
Eda (min ryggspruta som jag döpt till Edda) tjuter 3 gånger per dygn. Allt eftersom man ändrar dosen blir det vid olika tider men minst en gång på natten.
Från kl. 22.00 görs prover varannan timme (02.00 är det dags för panodil).
Det fungerar numer nästan i sömnen: dörren öppnas, min arm åker ut (vänster) jag halar upp ärmen och sedan breder jag ut alla fingrar för syretest på höger hand. Bara välja och vraka.
Varannan timme kommer de in och kollar hur det är med mig.
Jo, just det, rond hinner vi med på förmiddagen också. Men det är ju oftast kortfattade historier.
Mamma är hos mig hela dagarna.
Så vi går långa promenader (ca. 100 m per gång 2-3 ggr. per dag).
Luftar halskragen (2-3 ggr. per dag)
Jag får fotmassage (små kuddar på fötterna som skjuter in luft under fötterna. Detta är för att jag ska slippa heparin-sprutorna mot trombos då jag får extrem näsblod av dessa.
Sedan hinner vi inte med så mycket mer. Förutom att jag alltså numer är uppkopplad några timmar per dag.
Om jag har tråkigt?
Jag hinner inte med det. Och jag har tillräckligt ont fortfarande för att inte tänka på det.
Den största stressen just nu är att jag har en liten kalorilista eftersom jag inte äter ordentligt. Varje liten smula blir uppskriven och signerad.
Jag får nog komma hem någon gång nästa vecka. När vet jag inte. Undrar bara lite hur det ska gå. Men då blir det en ny rapport om en "helt vanlig dag"...