Löshoppning

Igår och idag har vi löshoppat hästarna.
Det är givande att se hur de löser uppgiften - alla på sitt sätt.
Fleurina som är en försiktig dam skuttade bara lite lätt medan Cinni och Connection gick till synes utan problem gott och väl över 1,35.
Charmeur charmade som vanligt alla och krumbuktade sig ordentligt. Sånt kraftpaket han är! Igår när han hoppade och vi byggde upp hindrena så lade han sig helt resolut ner och rullade sig. Coolt. Idag fick han inte göra det för han hade sadel på sig så han prövade att stå på händer istället...

Men alla hade synbart kul...

Icke hästrelaterat

Det är helt sanslöst hur mycket svamp det har växt i år!
I förregår tog jag en liten runda med mamma och vi plockade 2 tygkassar fulla med kantareller på kort tid.
Bilden visar hälften av den dagens "fångst".

Dagen innan dess hann jag inte ens in i skogen för hela hästhagen var full med kantareller! Det resulterade i att dagens middag snabbt ändrades till kantarell-soppa.
När mamma och jag var ute så växte det stora mattor med trattisar. Igår gick Daniel och jag iväg. När vi kom in i skogen sa Daniel: var är dom? Jag ser inga. Där, sa jag och pekade rakt framför honom. Oh, sa Daniel. Vi tar dom sen sa jag, det finns fler längre fram. Oooh, sa Daniel. Plocka du här så börjar jag från andra hållet. När han gått ditt utbrast han: ooooooooooooooh, han hade hittat en matta till! Vi plockade också 2 tygkassar fulla inom kort tid. Problemet med trattisar är ju att man inte steker och fryser in dom - de ska ju torka någon stans. Vedspisen är full av trattisar. 2 korgar står på vedpannan - fulla med trattisar. Köksbordet är till 3/4 fullt med trattisar. Jag har lämnat en liten hörna till Manfred att läsa sin tidning på. Han är förresten inte imponerad. Bara massa svamp överallt. Det är riktigt kul att plocka när man får så mycket. Det är inte kul när man får gå och leta. Men jag är övertygad om att det blir mycket mat med svamp i vinter. Vare sig vi vill eller inte...

En lärorik dag

Igår var vi och tävlade i Braås. Connection skulle gå sin första tävling - 1 meter.
I veckan lärde han sig snabbt att göra vänstersvängar, vare sig han skulle eller inte och han testade dom ett par gånger med Isa redan på framhoppningen, hmm.
Mitt råd fick helt enkelt bli: trampa ner, rid rakt över sprången och följ med så gott det går.
Man ska nämligen veta att det inte alltid är så lätt när Connection attackerar dom stoooora hindrena som om dom vore 4 meter långa och minst 1,60 höga. Minst.
Och det blir absolut inte lättare om han direkt i landningen kastar sig till vänster.
Så efter 5 eller 6 hinder gick dom skilda vägar. Connection till.... jajamen - vänster och Isa ner i backen.
Med kommentaren: det ÄR lite längre ner till marken än från ponnisarna...
Hon ville gärna starta nästa klass också men jag hade en bättre ide - vi frågar Annie, sa jag och hann undra lite kort vad Isa skulle säga om att jag föreslog det, JAA, svarade hon, tror du hon vill det? Jag frågar, sa jag. Och Annie fick sig också en 1,60-runda på Connection...

Det var en absolut lärorik stund för Isa att se vissa saker som man annars bara ska känna - och hon fick en hel del aha-upplevelser.
Annie red honom mycket bra och det var helt rätt person att sätta upp - men hon fick jobba och mot slutet av banan var hon nog lika slut som Connection...
Vi stod vid sidan av banan och var så stolta.
För visst f...n är han snygg!

Födelsedag

Igår var det två år sedan jag hade min olycka.
På dagen 2 år sedan ingen visste om jag skulle överleva.

Men tiden läker alla sår.
På något vis är det så.

På 1årsdagen mådde jag inte så bra när klockan närmade sig 16.20
Fick andnöd och allt kom upp igen.

Igår tänkte jag på det vid vissa klockslag...
Tiden rinner på. Minnen blir kvar men vissa bleknar.
Och det är kanske bra så.

Man brukar säga att i nöden märker man vem som är en vän.
Det kristalliserade sig rätt snart vilka som inte var det...

Vår ridbana har klarat av kopiösa mängder med vatten i år.
Men nu är den klafsig. På ett sätt rätt bra för det är ju inte alltid heller optimala förhållanden när man åker iväg och tävlar.

Jag har "dammat" av Skattkistan igen. Och byggt en ny butik till den. Gå gärna in och titta: www.skattkistanivetlanda.se därifrån finns länk till www.butiken.skattkistanivetlanda.se

Fler produkter följer men jag har "deadline" på Hästvaruhuset till mitten av oktober. Kan tyckas låååång tid - men i websammanhang är det ingenting känns det som.

Det är tävlingsdags i helgen igen. Men det får bli ett eget inlägg...

en riktig Charmeur

Charmeur är en kul häst att jobba med. Jag vet inte om man kan säga att en häst har humor - men han har det, precis som hans mamma hade.

Charlotte var väldigt säregen. Talade man om för henne att hon var duktigt så bjöd hon till lite extra, blev man gnetig på henne blev hon exakt likadan - verkligen en spegelbild av ryttaren.

Charmeur är som en busponny i stort format. Han vet exakt vad han får och inte får men testar gärna gränserna.
Samtidigt ser han ytterst oskyldig ut och man kan inte låta bli att skratta åt honom.

Han är en ögontjänare utan dess like och lever upp till sitt namn - han är en riktig Charmeur.

Trots sin storlek så är han en tjej-häst. Och han gör "allt" för godis. Jag tror han kommer att bli en riktigt bra rid- (hopp-)häst.

Charlotte hade en viss benägenhet att sysselsätta sin ryttare om ryttaren inte sysselsatte henne. Det resulterade i många kraftfulla bockningar men jag tror ingen lyckades flyga av henne. Jag glömmer aldrig när Inga red henne och Daniel sköt in en boll på ridbanan - direkt under hennes mage. Inga satt uppepå och tyckte väl inte att Charlotte var någon hit - inte hennes typ häst helt enkelt. Hon är så loj, säger Inga, precis innan fotbollen kom inflygandes. När den väl hade landat i sanden var det ytterst nära att Inga gjorde den sällskap - så kraftig som Charlotte än var så var hon väldigt vig...

Charmeur är också ett kraftpaket. Han har mycket efter sin far också. Han är snäll och välvillig och även om det är på tok för sent att börja rida in en 6åring så är jag rätt glad över det nu. Jag tror vi hade fått en del problem med honom för några år sedan.

Nu är han positiv och glad över att få jobba. Och visar oss dagligen att det är ett arbete som kommer att löna sig...

Same procedure as every year...

På våren är man så otroligt trött på ensilage - då tål jag knappt lukten av den och tungt är det...
På höstkanten är det tvärtom!
Jag längtar efter att få öppna den första balen - det är lite som julafton.
Det bästa vi gjort på länge var att byta leverantör förra hösten - då blev inte balarna till några överraskningspaket längre = hur mycket mögel är det i den här då???
Nej, de balar vi får nu är så fina - bal efter bal, inget spill inget plockandes och luktandes.
Idag var det dags att öppna bal nummer ett av årets skörd.
Varken vi eller hästarna blev besvikna.
Till och med att en del inte ens lyfte huvudet för att se vad jag lade i krubban.
Så jag hoppas att vi även nästa år kan säga: same procedure as every year...

Hört och hänt...

Läste förra veckan på nätupplagan av Tidningen Ridsport att någon (eller några) brutalt har tagit livet av 3 föl på ett stuteri i Tyskland. Slagit dom i huvudet och spetsat upp dom.
Hur sjuka människor finns det egentligen!
Jaa, sa Manfred, det finns dom som gör så mot andra människor också... Så sant.
Allt har ju faktiskt 2 sidor här i livet. Många människor däremot hör gärna bara den ena sidan... Har du hört...

För länge sedan när vi fortfarande bodde i Tyskland fick vi förfrågan genom de tyska djurskyddsmyndigheterna om vi kan ta hand om 3 ponnyer som farit illa. Ja, visst, sa vi, när? Nu. OK.
Vad vi inte visste var att det var en av våra grannars ponnyer. Deras döttrar red hos oss.
Vad vi hämtade upp från en hage ca. 2 km från oss var ett ponnysto på 1,24 och hennes 2 avkommor 2 och 3 år som redan då var betydligt större än henne.
På två-åringen hade grimman vuxit fast. Vi fick söva henne och operera bort grimman. Vetrinären menade på att han inte ville veta hur länge hon gått med den grimman...
Avkommorna kunde vi så småningom rida in och förmedla i goda händer.
Speedy Stella behöll vi...

Döttrarna fick inte rida hos oss längre. Grannarna tyckte det var alltför pinsamt att vi hade deras tvångsomhändertagna ponnyer - olyckligt kan ju jag också tycka. Jag är inte säker på att vi sagt ja till att ta dom om vi hade vetat vems dom var.
Efter det här hade vi 16 kolikfall på 3 månader. 2 utav hästarna gick inte att rädda. Den ena obducerade vi och man hittade stora mängder gift.
Sjuka människor som tar lagen i egna händer finns tyvärr överallt.
Jag lider med alla som drabbas av dom...

Connection

igår åkte vi ner till anläggningen i Vetlanda med Connection.
Det var Pay and Jump och vi tyckte det var ett bra tillfälle att testa hur han beter sig på tävlingsplats innan vi ger oss iväg någon annanstans med honom. Han har ju faktiskt aldrig tävlat.
Tanken var att han i värsta fall "kan häva" sig över 80cm - höjden är nog inte problemet för honom.
Men vi är väldigt stolta över honom!
Tycker att det redan är en prestation att han gick in på stora gräsbanan! Men öronen spetsade hoppade han hela banan. Han stoppade upp mot första hindret och Isa fick lägga en volt inför andra - men han var inte i någonstans och inte heller tittig efter första hindret. Det var som om han hade gjort det här i hela sitt liv! Och han tyckte verkligen att det var roligt!
Problemet blir nog aldrig höjden men Connection är ju som en katapult i sina rörelser redan utan hinder och när han tar i som om det vore oxrar på 1,60 när han "studsar" över de här småhindrena är jag full av beundran att Isa satt kvar...

Tiden rusar

för över en vecka sedan var jag i Vimmerby och hälsade på Kristina och Bellis (teamsol.bloggo.nu).
Jag tror att ödet ibland vill att man ska lära känna en viss människa och så har det nog varit med Kristina och mig också.
För många år sedan red jag in ett arabsto som hette Sol. Kristina ägde Sol tills hon tragiskt nog fick ta bort henne tidigare i år.
Vädret var helt underbart och jag fick nosa in i "Distans-Hästarnas" värld.
Här rider man inte ut en timme eller två. Nej, här rider man ett visst antal km. Vi red 7. Precis lagom - sedan satt vi ute och åt en god lunch och i strålande solsken.
Dagen avslutades med att Kristina red lektion.
Ett lätt joggingpass - tyckte jag då. Men Kristina klagade på att träningsvärken varit värre än när hon red 120km. Haha.
Tack Kristina för en mycket trevlig utflykt...

en helt vanlig torsdag

Förutom att det är dj...gt kallt - inte mer än 9 grader och tröjorna har kommit fram för att stanna känns det som, suck - så började dagen ganska normalt. På eftermiddagen var jag ute med mina föräldrar och vi plockade så mycket kantareller! Vi fick gå hem för korgarna var överfulla. Ska man plocka svamp så är det så det ska vara.
Lilla Surprise tyckte gräset var grönare på andra sidan staketet idag. Det var så allt började...
Då tar vi in Kiara så följer Surprise med tänkte vi. Sagt och gjort....
Kimba ville också med... Och plötsligt ser vi! Chock - Fleurina är snorhalt - kollar och jodå, hon har mugg. Mycket mugg. Den första hästen på över 15 år som jag har som har mugg!
Hon måste också in.
Hon tänkte då rakt inte gå in om inte Bubulina gick in.
Så först ställde vi in Surprise, Kimba och Kiara i stallet, sen gick vi upp för att hämta Bubulina.
Aldrig i livet sa Bambi och Cinni. Vi också och ut sprang dom allihop rätt ner på gräsmattan där dom hade skitkul. Bubu ställde vi in i stallet - Fleurina var kvar ute med Bambi och Cinni och hade helt glömt bort att hon hade ont i benet. Full karriär upp i hagen igen och sen försvann dom nerför backen...
2 timmar senare hittade vi dom ca. 3 km långt bort där dom gick och betade. De blir ju helt stimmiga om ledarhästen är borta (alltså Bubu). Så nu är hela stallet fullt av ston igen.