Funderingar

Hur kommer det sig egentligen att man inte förändrar saker när man inte mår bra.
Jag menar, som tränare säger jag ofta: du behöver inte alltid förbättra när du rider och det inte känns bra - men du måste tänka på att förändra, pröva.
Ibland ställer jag frågan till mina elever: tycker du att din häst går bra nu?
Oftast är svaret nej flera sekunder senare. Konstigt nog är svaret även oftast NEJ även om det går bra därför att eleven förväntar sig att min fråga påpekar något negativt.
För det första visar det att man inte har känt efter förrän man får frågan och för det andra att man kanske som människa är rädd för förändringar. Ibland resignerar man och lägger sig ner och förintar sig själv som inte viktig, kan inget, vet inget - man förlorar spegelbild och identitet. De enda existenta färgerna är svart, brunt och grått... Man vaknar, existerar och går och lägger sig. Dag ut och dag in...
Tar vi över det på ridning så är det här som många slutar rida. Det har inget med nivå att göra utan helt enkelt att man har känslan av att inte komma vidare.
I det verkliga livet går man länge till innan man öppnar dörren framför sig och kliver över tröskeln.
Det är nog så. Och många klarar inte av det.
Lyckas man så upptäcker man att livet faktiskt har färger. Och dofter - skog, blommor, frisk luft.
I ridningen kanske det är ett hästbyte, ett tränarbyte eller en insikt att hästen sällan gör fel om vi som människor gör rätt!
Sedan kommer ångesten: hur har jag kunnat leva som jag gjort i så och så lång tid.
Eller tänk vad jag har varit orättvis mot min häst!
Varför har jag inte förändrat när jag mådde som sämst?
HUR kunde jag slänga bort så många år av mitt liv? Och hur många var olyckliga i min omgivning på grund av mig...???
Så svårt att leva med. Nästan värre än den gråa överlevnadsfasen...
Det är en lång väg innan man stänger dörren bakom sig och tänker framåt. Innan man vågar ta steg framåt överhuvudtaget - tänk om allt blir fel igen? Är jag lycklig är jag sårbar. Finns jag inte kan ingen se mig, ingen såra mig...
Ridmässigt kan det vara en häst som reser sig. Sen börjar man förändra och allt blir så bra och när man har den här goa känslan och lyckoruset så pang! Reser den sig igen! Är jag stark nog att hantera det?

Någon sa: lev varje dag som om det vore din sista! Det kanske är dags att göra det.
RID! Och misslyckas ibland. Gör du inte det så kan du inte uppleva lyckoruset heller när det går bra!

Regn, regn, regn

Visserligen kan ett lätt prasslande sommarregn ha en viss charm men när det lätta prasslande sommarregnet resulterar i 40mm per dygn i 2 dygn, ridbanan står under vatten, hagarna blir till geggamojja och det är 7 grader "varmt" och halvstorm då tänker iallafall inte jag på sommar, mer på höststormar och den kommande vintern. USCH! För precis så har det varit nu.
Allt är blött, det går inte att rida och motivationen att arbeta hästar är väldigt låg. Så istället blev det en shoppingtur i metropolen Vetlanda. Mest sommarsaker naturligvis. För hoppet är väl det sista som lämnar en?
Förresten kan jag inte låta bli att skratta åt att Totilas inte kommer till start i Aachen. Inte på grund utav att han är sjuk eller skadad - nej, den här gången är det Matthias som har insjuknat i... PUSS-SJUKA :) - alltså körtelfeber, haha. En gång för länge sedan (dinosaurie-år sedan) var det någon i min närmaste omgivning som trodde att man fick karies om man pussades. Idag har h*n faktiskt till och med barn...

Fler bilder...

Liten och Castella

Ibland undrar jag hur stor världen egentligen är för små föl. Den måste vara enorm. Tryggheten inom de egna 4 väggarna byts ut mot stora hagar och mängder av intressanta saker att upptäcka. Är man dessutom 2 så blir man lite extra modig.
Idag fick Bubulina, Kimba, Castella och Valentino äntligen ut i sin sommarhage. Allt slit och arbete glöms av när man i stunder som denna står och tittar på lyckliga hästar! Liten och Castella tog sig en liten upptäcksfärd men orsaken är egentligen Casper som ibland kan vara en mycket döv Jack Russell, :)
Han vet att han inte får jaga (springa efter) hästarna men ibland struntar han fullständigt i det. Tills dom vänder sig om då flyr han...

En dålig dag

Idag när jag helt enkelt har en dålig dag och inget känns kul - en sådan där dag när man står i vägskälet och undrar om man måste ta höger eller vänster för rakt fram går det inte längre. Ingen och absolut ingen kan hjälpa mig att välja. Rätt eller fel. Ja, en dag som sådan tar jag helt enkelt en favorit i repris...

Bilar och annat

Vare sig man hatar eller älskar bilar så har man iallafall en massa tankar omkring dessa.
En del tycker att bilar är en statussymbol.
För andra är bilen endast ett redskap som tar en från A till B.
Så inte helt på allvar...
1. man hör så mycket om hur man ska förhålla sig när det åskar. Tex. att det aldrig kan hända något om man befinner sig i en bil. Min väninna trodde på det. Nu är hon gravid...
2. bilar har inte lyckats förtränga hästarna helt. Eller har du någonsin sett en staty där en man sitter i sin bil?...

3. bilens erotiska betydelse förstår man först, när man upptäcker hur många fula män(niskor) det är som kör stora eleganta bilar...4. jag vill att ni kommer hem ordentligt efter showen, så kör upp på trottoaren allihop på hemvägen. Jag har hört att de flesta olyckorna sker på vägarna (Citat: Danny Kaye)...

Fet häst

Fet häst Bruning får numer motion igen. Han tycker att det är lite jobbigt att jag kommer ihåg allt han kan fastän han hellre vill vara lite lat häst. Det är alltid så när man sätter igång honom - han är tråkig i munnen och hänger i tyglarna de första 3 dagarna. Kan inte gå volter eller fatta ordentlig galopp. Sen släpper det och efter 3 veckor är han lika ridbar som alltid. Då reagerar han på lättaste hjälper och allt ser så enkelt och "osynligt" ut.

Connection ville hellre vara rädd för vinden, skuggan, fladdrande saker och andra spöken han såg idag. Jag såg dom inte och pressade honom lite. Vi enades till slut om att han varit duktig häst. Egentligen är han ju himla kul att rida! Synd bara att man inte kan sitta på honom...

Black & White

Gula Magic och Flash har verkligen hittat varandra. Magic har ju alltid varit lite hackkyckling och lägst i rang. Ofta som han stod lite utanför flocken. Tills Flash kom. De har så kul ihop! Och som man ser så tar Magic också för sig...

Connection and me...

Jag har fått den stora äran att hålla igång Connection medan Isabelle är i Tyskland. För det är ju nämligen så att när hon sen kommer tillbaka skulle hon vilja tävla 3 dagar senare.
Då Connection är väldigt skuttig även utan hinder - dvs. han har otroligt mycket schwung - så blir det mycket krumelurer i skritt: skänkelvikning, öppnor på 3 och 4 spår, skrittpiruetter och trav med rida lätt för att sitta ner är inte att tänka på.
När man rider lätt på Connection så kastas man typ en meter upp i luften. Man får inte på något vis klamra sig fast eller tappa balansen. Då stannar han eller stoppar upp. Som tur är är han ju en väldigt snäll häst som inte gör några dumheter.
Bilden visar en typisk hållning för Connection. Så står han till exempel när jag fodrar eller när han vill in ur hagen. Här är det lilla Castella som han tittar på. Man undrar ibland vad hästarna tänker...

Sarah och Magic

Ibland när man träffar någon så känns det som om man har känt varandra hela livet. Man har massor att prata om. Inga konstlade pauser uppstår - inga pinsamma tystnader.
Bara så naturligt helt enkelt.
Så var det när Sarah, Martin, Veronica och Uwe var här - det var som om vi kännt varandra hur länge som helst.
Jag försökte att sätta mig in i hur det var för Sarah att träffa Magic igen och till och med rida honom. Det måste ha känts hur konstigt som helst!
Solen var iallafall snäll och kom fram precis när hon skulle rida.
Även hon blev så glad att Bubulina nu har lilla Castella att ta hand om.
För hon liksom jag hade ju egentligen förväntat oss att hon skulle få se föl vid sidan av Bubulina efter hennes älskade Dark Magic. Men lilla Castella smög sig in i hennes hjärta direkt.
Sarah var lite vemodig när hon åkte hem - och det kan jag förstå - men hon inte bara red Magic igen hon hoppade honom också...

Storbesök

Idag får jag besök och det ska bli SÅ kul!
När vi köpte Dark Macig visste vi att tjejen som hade honom bara hade honom ett år ungefär. Vi visste att han tävlat i juniorlandslaget i Tyskland med en tjej som heter Sara men mer visste vi inte.
Förra året fick jag kontakt med Sara som hittat oss/Macig på internet.
Och hon kommer hit idag med sin man, mamma och morbror (från Tyskland)
Pappan fick inte följa med för han är flygrädd och måste jobba, ler.
Tur, annars hade vi fått skaffa hyrbil för att hämta dom!
Det ska bli så roligt att träffa henne.
Det gör mig riktigt, riktigt glad.