söndag 26 september 2010

It¨s Magic



Svårt att tro att bilderna visar samma häst - Delightful Magic - hästen som lever upp till sitt namn. Nu.
Från att ha blivit misskött, vanvårdad, fått otillräckligt med mat över en längre period, varit på väg till slakt så är han idag en underbar ponny som alltid gör sitt bästa.
Nej, vi såg honom inte och köpte - vanvård och köp stod någon helt annan för. Han hamnade hos oss för att han var i så dåligt skick att han inte kunde transporteras tillbaka till ägaren efter att köparen ej betalat och ej matat...
Han var aldrig tänkt att bli tävlingsponny. Endast mata, sköta om, sälja. Men utöver att han är väldigt charmig så har han dessutom växt in sig i våra hjärtan.
Han ställer alltid upp och gör alltid sitt bästa.
Idag är han startklar LA/Msv. Men eftersom vi inte har kunnat vara ute så mycket pga allt som har hänt tog vi ner honom i klasserna i stället. Så nu är han ute och glassar rund i LB med både vinster och placeringar.
Against all odds - passar verkligen in på honom och vi önskar att han får komma till någon nu som kan fortsätta förvalta honom på rätt sätt.
Underbara Magic som var den fula ankungen är numer en vacker svan med gott självförtroende, personlighet och rätt inställning till hoppning... Love U...





torsdag 9 september 2010

The good old days...

Idag kom Manfred med ett kvastskaft och säger: vet du vad det här är?
Jag förmodar genast att svaret inte är just kvastskaft och rycker lite på axlarna - näe, vet jag inte...
Det är fjärrstyrningen till vår Volvo, säger han.
Bagageluckan som strulat rätt länge har nu gett upp helt och det går inte att öppna den. Utifrån. Nu tar man kvastskaftet och öppnar den innefrån.
Detta fick mig genast att tänka på en gång för länge sedan när jag körde en knallröd Alfa Romeo (80års modell GTV Turbo om det intresserar någon) den gick också jämt i baklås. Där fick man då krypa in i bagageluckan - vilket inte är så lätt på en liten sportbil och sedan ta en lite tjockare ståltråd med ögla som jag hade liggandes där och sen fick man fiska och öppna innefrån.
De gamla goda tiderna ja... I vintras berättade jag för Isabelle att vi förr i tiden när hästarna var svettiga torkade dom med halmviskor. Va (kort A) utbrister hon - hade ni inga fleecetäcken???

onsdag 8 september 2010

1års-dagen

igår var det exakt ett år sedan min olycka hände.
Det var en jättekonstig känsla och ju närmare 16.20 klockan blev desto mer andnöd fick jag...
Vi skrattade lite och sa: jag ska inte ta in några hästar på eftermiddagen. Och Manfred fick inte hämta hö...
Riktigt svårt blev det framåt kl. 18... För ett år sedan vid den tiden visste ingen om jag skulle överleva.
Linköping stod beredda att öppna min bröstkorg. Bröstkorgen hölls ju bara ihop av ett revben...
Alla andra var brutna... några ett flertal gånger och hur stor skadan på lungan var visste ingen just då.
Barnen togs omhand av en präst på sjukhuset...
Skulle jag överleva natten? Skulle kroppen orka? Ovissheten och pressen enorm...
Blödningen på hjärnan visade sig ju vara en godartad tumör - så i efterhand kan man väl säga att det var tur-i-oturen att olyckan skedde. En tumor stor som en golfboll kan ställa till med mycket förtret i kroppen...
Jag har fortfarande svårt att hämta andan djupt. Revbenen besvärar mig fortfarande.
Min arm - som ignorerades av alla läkare i över 3 månader besvärar mig kanske mest eftersom armen emellanåt domnar bort. Med 2 skadade muskler - varav en hänger i en liten slamsa - så är det kanske inte så konstigt.
Axeln hänger och jag har spänningshuvudvärk från nacken upp över bakhuvudet på höger sida...
Min brutna nacke har hela tiden besvärat mig minst. Scenarion där jag ligger på köksbordet varannan dag för att hemtjänst ska kunna byta krage kan jag le åt... Men jag har inte full rörlighet i nacken åt vänster och kompenserar genom att vrida hela kroppen. Jag har även huvudvärk på vänster sida av huvudet. Men den är mer blixtrande än på höger sida.
Och nu lämnar jag ettårsdagen bakom mig...
Vi har äntligen tagit oss för att göra en make-over på ridbanan. Vi har tagit bort hela trästaketet, målat stolparna vita (det gjorde Isabelle), dragit i isolatorer och satt upp vitt band.
Därefter var det kanternas tur... Och mitt i ridbanan växte plötsligt ett berg! Det vill säga först trodde vi att det var en sten på ca. 30 cm omkrets. Men se det var det inte. Så vi får nog ställa ut en stor blomkruka där. Just nu står vattenkannan väldigt malplacerad mitt i.
Men fint har det blivit och stort (större). Så nu kanske jag får min lilla stenmur runt den iallafall...