Caros Äss

Äntligen har Bruning kommit hem! Det är så skönt att se honom igen.
Han gick direkt på transporten. Helt själv. DET var första gången!
Bruning köpte jag på auktion när han var 18 månader.
Egentligen skulle jag ju inte ha en häst till men vi åkte iväg och kollade iallafall.
Det var ett helt stuteri som upplöstes då ägaren fått akut pengabrist. Sammanlagt ett 30tal hästar.
Jag provred hans 2 år äldre helbror. Och blev helbegeistrad! Men han blev för dyr.
Neufeder, hans mamma fölade varje år. Ett brunt föl vartannat år och en skimmel vartannat.
Det var ingen som ville ha Bruning. Han hade väldigt markant huvud när han var yngre.
Men jag gillade honom och slog till.
Bakom oss stod en familj som köpte hans halvbror och frågade oss vart vi skulle ställa vår häst.
Det var början till en underbar vänskap. Lilla skimmeln kom till oss och delade stor lösdriftsbox med Bruning. Till auktionen hade alla hästar fått ett namn. Bruning hette Calarus och skimmeln hette Cassius. Cassius döptes sedan om till Cash Run, blev över 1,80 stor och hade väl aldrig några direkta framgångar.
Alla som kom till vår gård i Tyskland sa: ohhh, vilken fin skimmel!
ja, sa jag. Och den bruna är min. Oh, blev då svaret. Den var ju... söt?...
Därav hette dessa hästar alltså Skimmel och Brownie (Bruning).
På sommaren när de var 2 år gick dom i stora sommarhagen. Tänk 8 ha rektangulärt bete utan skog.
På hösten var de så förvildade båda två (de var ju knappt hanterade när vi fick dom) att vi inte fick in dom tillsammans med de andra.
Vi stödfodrade när det började behövas men sen kom snön och då tyckte vi att det var dags för dom att komma hem.
Vår vetrinär hade på den tiden en assistent som arbetat i Aachen på Zoo. Så han kom med sitt blåsrör och sköt pilar med lugnande på dom. Skimmeln stannade direkt. Bruning försökte bita bort sin pil och stack iväg. Men till slut hade vi fått tag på dom båda två. Lastade och körde försiktigt hem. Vi körde in hela ekipaget i ridhuset och där fick dom stå tills de piggnade till.
Skimmeln åkte iväg till sina ägare. De köpte ju även Gina utav oss (hästen som såg till att jag slutade hoppa). Och det var tack vare dom som vi fick Hymnos.
Och det var detta år som jag blev lite trött på att alla tyckte om skimmeln och döpte om Brownie till Caros Äss - alltså mitt Äss.
Han har ju alltid varit en karaktärshäst med stor personlighet.
Och han tycker inte om att lastas. Då "leker" vi ett tag. Gå upp på rampen, virvla runt, sticka, komma tillbaka och börja om.
Tanken var aldrig att lämna iväg honom för inridning men när vår gård brann så kände jag att jag inte har varken tid eller ork.
Så han fick komma till Lotta, min dåvarande tränares fru.
Hon älskade honom lika högt som jag.
En dag när jag hälsade på honom var hon inne med honom i lilla ridhuset för att löshoppa honom.
Han sprang lös därinne medans hon byggde upp och var längst bort när jag kom in. Lotta kom fram till mig och vi stod och pratade och hon ropade på honom. Han tittar upp lite intresserat men inte förrän jag ropar på honom kommer han travandes. Till mig. Och Lotta har tårar i ögonen.
Han är en yrkessjukdom, säger hon. Jag är så djupt fäst vid honom. När du inte är här så accepterar han mig men när du kommer så finns jag helt enkelt inte!
Det var ju när han stod hos Lotta och Juergen som hans periodiska ögoninflammation bröt ut första gångerna. Detta förde ju med sig att han så succesivt blev helt blind på vänster öga.
Han hade varit helt blind på det ögat i över 5 år när Anna började behandla honom med ljusterapi.
Och han började "se" på det ögat igen! På gott och ont. Plötsligt kunde han stanna och bara glo på något han sett!
Men det är första gången på hur länge som helst som han inte fått problem med ögat under sommaren. Det är så skönt.
Och nu är han alltså hemma igen. Min högt älskade vän.