Ni vet, sådär att ansiktsdragen jämnar ut sig och man sitter med ett stort leende på hästen.
Det kan vara svårt att uttrycka det i ord - men jag tycker Isa satte huvudet på spiken när hon precis klivit av Connection och sa: mamma, jag längtar till imorgon när jag får rida honom igen...
Eller som när hon hoppade med Falco för första gången över 60cm - mamma, nu är det bara en meter kvar till svårklass...
Det kanske är så man får tänka ibland. Och längta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar