Kommentera

Har nu ändrat på lite inställningar. Så det ska gå att kommentera nu...

Nysningar

gör dj....gt ont. Jag har undvikit dom nu i nästan 3 veckor. Det är helt enkelt inte min dag idag. Jag har inte sovit och allt bara ramlar över mig...
Så jag tänkte pigga upp både er och mig själv med en liten anekdot... Inte helt rumsren...

För dinosaurier-år sedan (ca. 25) så hade jag mina hästar Balu och Antalya (mamma till Alyna) i ett inackorderingsstall i Suelldorf utanför Hamburg. Varje år satte vi oss tillsammans med bonden och bestämde vilka hästar som skulle gå i vilka hagar under sommaren.
Bland annat då med vilda Regina som hade en D-ponny.
Det hann bli mörkt innan vi hade diskuterat klart och både Regina och jag var hungriga så vi bestämde oss för att rida upp till "Waldschänke" - en mysig restaurant mitt i skogen och äta något.
Det var fullmåne ute så vi såg tillräckligt i mörkret iallafall.
Sagt och gjort så red vi iväg. Barbacka. Åt gott och skulle rida tillbaka när Regina fick för sig att vi skulle race:a.
Så hon galopperar iväg i mörkret och jag kan som tur var hålla igen Balu som steppade i sidorörelser.
Plötsligt hör jag Regina skrika till och så jag börjar trava och ropar på henne.
Hon står på ridvägen och tjuter av skratt. Kan inte behärska sig där hon står. Hennes ponny Nico hade redan stuckit vidare hemåt.
Till slut flämtar hon: kom, vi måste härifrån, jag berättar på vägen...
Det visar sig att Nico hade skyggat och slängt av Regina direkt på ett älskande par där i skogen! De hade fått en chock för livet och sprungit därifrån och Regina stod alltså kvar och skrattade.

Regina och jag hittade på massor av vilda saker och hade alltid lika kul. En skön människa som kunde skratta åt sig själv.

Hon opererades för bröstcancer ett antal år senare och jag träffade henne på en tävlingsplats och tänk när hon berättade för mig att hennes lilla hund hade stuckit iväg med hennes bröstprotes!

Så idag när jag inte mår så bra så tänker jag på henne. Och på ett kort som jag fick för jättelänge sedan där det stod: Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar...

En helt vanlig dag...

i våras skrev jag om hur en helt vanlig dag i mitt liv såg ut.
Nu ser det lite annorlunda ut.
07.30 väckning. Provtagning blodtryck, puls, syresättning.
2 Panodil.
Flirtar jag tillräckligt så har jag fått de snälla systrarna att genast hämta en mugg kaffe till mig. Annars får jag vänta till frukost som normalt är mellan 8 och 9.
Jag sitter och stirrar på min smörgås.
Känslan är som att vara helt proppmätt och någon säger: ta en bit till.
I början fick jag gröt. Den blev som något sorts klister i munnen. Nu får jag filmjölk och muesli (utan russin).
Kaffet går ner. Tom 2 muggar. Och mackan kan jag också trycka ner.
Sen är det dags för morgontoalett. En längre procedur på ca. 1,5 timmar.
När jag duschar så måste jag göra det med min nackkrage och sedan behöver jag hjälp för att byta innanmätet. Alla stackare som ska hålla min nacke medans kragen dras ut får lite skräck och fuktiga fingrar.
Därefter tittar jag lite på TV och försöker äta filmjölken.
Programmen varierar. Men nu är jag väldigt insatt i bl.a.
befruktning av elefanter (visste ni att de stackars spermierna simmar i 12 timmar för att ta sig fram de drygt 2 metrarna till ÄGGET!!!) av 5 mio. spermier kommer endast 10.000 fram.
Tätoweringar (både Miami Ink och LA Ink.)
Medans jag trycker runt på sammanlagt 10 kanaler hinner jag med lite kändisdjungel, 2,5 (two and a half = rätt kul), bilsvets, fråga doktorn, lite repriser osv).
Sen är det dags för lunch. Som jag sitter och stirrar på.
Klockan 2 är det panodil och fika som gäller.
17.30 är det middag (som jag stirrar på).
19.30 kvällsmål.
Vi hinner med några fler provtagningar innan det är dags för panodil vid 8 igen.
Eda (min ryggspruta som jag döpt till Edda) tjuter 3 gånger per dygn. Allt eftersom man ändrar dosen blir det vid olika tider men minst en gång på natten.
Från kl. 22.00 görs prover varannan timme (02.00 är det dags för panodil).
Det fungerar numer nästan i sömnen: dörren öppnas, min arm åker ut (vänster) jag halar upp ärmen och sedan breder jag ut alla fingrar för syretest på höger hand. Bara välja och vraka.
Varannan timme kommer de in och kollar hur det är med mig.
Jo, just det, rond hinner vi med på förmiddagen också. Men det är ju oftast kortfattade historier.
Mamma är hos mig hela dagarna.
Så vi går långa promenader (ca. 100 m per gång 2-3 ggr. per dag).
Luftar halskragen (2-3 ggr. per dag)
Jag får fotmassage (små kuddar på fötterna som skjuter in luft under fötterna. Detta är för att jag ska slippa heparin-sprutorna mot trombos då jag får extrem näsblod av dessa.
Sedan hinner vi inte med så mycket mer. Förutom att jag alltså numer är uppkopplad några timmar per dag.
Om jag har tråkigt?
Jag hinner inte med det. Och jag har tillräckligt ont fortfarande för att inte tänka på det.
Den största stressen just nu är att jag har en liten kalorilista eftersom jag inte äter ordentligt. Varje liten smula blir uppskriven och signerad.
Jag får nog komma hem någon gång nästa vecka. När vet jag inte. Undrar bara lite hur det ska gå. Men då blir det en ny rapport om en "helt vanlig dag"...

Om livet

för några veckor sedan så skrev jag om att om det händer något så stannar tiden upp och man har plötsligt all tid i världen.
Nu har jag blivit drabbad av det.
I måndags sprang mina hästar över mig och det hela resulterade i 7 brutna revben varav flera är av på flera ställen, en bruten nackkota och lite andra små skavanker.
Efter intensiv-vistelse i Linköping har jag nu fått komma till kirurgi-avdelningen i Eksjö där jag nog kommer att vistas i flertalet veckor framöver.
Plötsligt blir man glad för så lite.
Som att tex. kunna röra sig 50 m med gåstol på 10-15 minuter.
Edda var med. Edda är min ryggbedövning. Och mamma som fick skjuta Edda bakom mig.
Tiden har stannat upp.
Och den kommer nog aldrig bli densamma igen.

Caros Äss

Äntligen har Bruning kommit hem! Det är så skönt att se honom igen.
Han gick direkt på transporten. Helt själv. DET var första gången!
Bruning köpte jag på auktion när han var 18 månader.
Egentligen skulle jag ju inte ha en häst till men vi åkte iväg och kollade iallafall.
Det var ett helt stuteri som upplöstes då ägaren fått akut pengabrist. Sammanlagt ett 30tal hästar.
Jag provred hans 2 år äldre helbror. Och blev helbegeistrad! Men han blev för dyr.
Neufeder, hans mamma fölade varje år. Ett brunt föl vartannat år och en skimmel vartannat.
Det var ingen som ville ha Bruning. Han hade väldigt markant huvud när han var yngre.
Men jag gillade honom och slog till.
Bakom oss stod en familj som köpte hans halvbror och frågade oss vart vi skulle ställa vår häst.
Det var början till en underbar vänskap. Lilla skimmeln kom till oss och delade stor lösdriftsbox med Bruning. Till auktionen hade alla hästar fått ett namn. Bruning hette Calarus och skimmeln hette Cassius. Cassius döptes sedan om till Cash Run, blev över 1,80 stor och hade väl aldrig några direkta framgångar.
Alla som kom till vår gård i Tyskland sa: ohhh, vilken fin skimmel!
ja, sa jag. Och den bruna är min. Oh, blev då svaret. Den var ju... söt?...
Därav hette dessa hästar alltså Skimmel och Brownie (Bruning).
På sommaren när de var 2 år gick dom i stora sommarhagen. Tänk 8 ha rektangulärt bete utan skog.
På hösten var de så förvildade båda två (de var ju knappt hanterade när vi fick dom) att vi inte fick in dom tillsammans med de andra.
Vi stödfodrade när det började behövas men sen kom snön och då tyckte vi att det var dags för dom att komma hem.
Vår vetrinär hade på den tiden en assistent som arbetat i Aachen på Zoo. Så han kom med sitt blåsrör och sköt pilar med lugnande på dom. Skimmeln stannade direkt. Bruning försökte bita bort sin pil och stack iväg. Men till slut hade vi fått tag på dom båda två. Lastade och körde försiktigt hem. Vi körde in hela ekipaget i ridhuset och där fick dom stå tills de piggnade till.
Skimmeln åkte iväg till sina ägare. De köpte ju även Gina utav oss (hästen som såg till att jag slutade hoppa). Och det var tack vare dom som vi fick Hymnos.
Och det var detta år som jag blev lite trött på att alla tyckte om skimmeln och döpte om Brownie till Caros Äss - alltså mitt Äss.
Han har ju alltid varit en karaktärshäst med stor personlighet.
Och han tycker inte om att lastas. Då "leker" vi ett tag. Gå upp på rampen, virvla runt, sticka, komma tillbaka och börja om.
Tanken var aldrig att lämna iväg honom för inridning men när vår gård brann så kände jag att jag inte har varken tid eller ork.
Så han fick komma till Lotta, min dåvarande tränares fru.
Hon älskade honom lika högt som jag.
En dag när jag hälsade på honom var hon inne med honom i lilla ridhuset för att löshoppa honom.
Han sprang lös därinne medans hon byggde upp och var längst bort när jag kom in. Lotta kom fram till mig och vi stod och pratade och hon ropade på honom. Han tittar upp lite intresserat men inte förrän jag ropar på honom kommer han travandes. Till mig. Och Lotta har tårar i ögonen.
Han är en yrkessjukdom, säger hon. Jag är så djupt fäst vid honom. När du inte är här så accepterar han mig men när du kommer så finns jag helt enkelt inte!
Det var ju när han stod hos Lotta och Juergen som hans periodiska ögoninflammation bröt ut första gångerna. Detta förde ju med sig att han så succesivt blev helt blind på vänster öga.
Han hade varit helt blind på det ögat i över 5 år när Anna började behandla honom med ljusterapi.
Och han började "se" på det ögat igen! På gott och ont. Plötsligt kunde han stanna och bara glo på något han sett!
Men det är första gången på hur länge som helst som han inte fått problem med ögat under sommaren. Det är så skönt.
Och nu är han alltså hemma igen. Min högt älskade vän.

Nattliv

Det här fina konstverket hänger ovanför vår säng. Det är nästan lika långt som vår säng är bred, dvs. 2 meter.
Under det, på sängramen, står klassfoton, ett från Daniel och ett från Isabelle. I träram med ditklistrade snäckskal på.

Sedan Ludde flyttade har det blivit rätt lugnt i sängen...

Ludde brukar ligga på Manfreds huvudkudde. Casper vid mina knän.
Någon gång under natten fick de revirtänkande och började morra och vandra omkring i sängen. Då var det bara att snabbt slänga täcket över huvudet innan de rök ihop.
Det skedde liksom automatiskt: morr-morr-upp-med-täcket. Det var knappt att man vaknade.

Till saken hör att vi ju har odämpad vattensäng.

När vi sedan skaffade oss 2 kattungar (Flingan och Grållan (dvs. egentligen Snowflake och Gray Shadow)) så sov dessa också i sängen. På min sida. Tillsammans med Casper. De spann och Casper morrade.
Jag lovar att man ibland vaknade upp i dom mest konstiga ställningar. Man kan ju liksom inte shitta iväg djuren!!! Dessutom upptäckte vi någon gång när Ludde var på besök och vi alltså hade 2 revirtänkande JackRussell i sängen tillsammans med 2 lekfulla kattungar att de på något vis fastnar i täcket när man skakar på det.

Alltså står man ut med att vakna upp med näsan upptryckt i sängkanten och nackspärr. Man är väl djurvän!

I påskas försvann ju Grållan så det har blivit rätt lugnt i vår säng.

Man brukar ju säga att katter är tysta och smidiga...

Flingan ville hoppa upp på fönsterbrädan, missbedömer avståndet och håller på att riva ner hela persiennen. Kutar vidare och hoppar upp på sängkarmen (där klassfotona i träramar med snäckskal står).Tappar balansen igen, river mig på pannan, slänger ner klassfotot med snäckskal som också hamnar på min panna.

Däremot är jag mycket glad över min nattliga reaktionsförmåga. Efter klöset i pannan - väl invand - drar jag täcket över huvudet så jag får bara en liten bula i pannan, brevid klösmärket.

Vaknar knappt.

När väckarklockan ringer ligger jag med näsan i sängkarmen med huvudet på klassfotot, Flingan ligger i mitten av sängen på rygg med alla 4 sträckta utåt. Ungefär samma läge hade Casper.
Det var först när jag vaknade och tittade mig omkring (och i spegeln!!!) som jag upptäckte att allt detta faktiskt hade hänt och att det inte var en dröm...

God natt!!!

Vikten av träning

Isabelle har tränat för Karl-Heinz Giebmans i helgen igen.
Det är så otroligt motiverande när han är här. Mottot "se-och-lär" får helt enkelt en nyantändning.
Ska man klanka på något så är det ju att han vill att Isabelle ska sluta rida ponny...
..."hon är ung och mycket talangfull. Men hon förstör sin ridning genom att rida ponny"...
Och Isabelle blir ledsen och ger sig ännu mer f...n på att hon ska lyckas med både och.
På Dark Macig har hon fått "storhästridandet" och nu är Walino en mycket god läromästare åt henne. Så fort som hon gör fel, drar han iväg som en liten (okey, 1,77 m) matchboxbil med henne. Gör hon rätt kan hon hålla honom med lillfingret.
Karl-Heinz kollade på Landgraf också och skakade på huvudet och säger...
även "der Bundestrainer" skulle säga: sälj ponnyerna, köp en ordentlig stor häst...
Så även om Landi gjorde sitt bästa och hoppade bana på 1,10 (inkl. 3kombination) så tycker han att det är slöseri på talang.
Men Isabelle ändrar inte sin uppfattning (vilket på sätt och vis är bra) och jag stöder henne fullt ut i hennes satsning.
Jag tror på henne. Och jag tror att hon kan lyckas med både och.
ett SM, mamma, säger hon - ETT SM... på ponny. Sen ska jag sluta.
Man ska ha mål i livet. Även om målet emellanåt ändras.
Frivilligt eller ofrivilligt.

Fler flyttlass har idag tagit sig upp för backen till Högelid.
Ett lass till. Och hästarna. Sen kommer vi inte köra "höger i rondellen" längre.

Men även jag är motiverad. Och vi byter lite inriktning inför hösten.
Men det berättar jag om vid ett senare tillfälle.

Flyttlass...

... hemåt.
Så är det helt officiellt då. Vi har "flyttat hem" igen. Att sköta två stallar som ska fungera innebär dubbel uppsättning av med mesta. Och det är många lass som tagit sig upp för backen igen.

Det har varit några känslomässiga turer - varför, maktlöshet, ovisshet, ilska, sorg - men faktum är att det är skönt att vara hemma igen.
Tiden på Stall Bäckseda har varit turbulent, rolig, slitsam och delvis fantastisk, men endock endast en bit av vår livsväg. Nu är det dags att gå vidare...

Bilar och annat

Vare sig man hatar eller älskar bilar så har man iallafall en massa tankar omkring dessa.
En del tycker att bilar är en statussymbol.
För andra är bilen endast ett redskap som tar en från A till B.

Så inte helt på allvar...
1. man hör så mycket om hur man ska förhålla sig när det åskar. Tex. att det aldrig kan hända något om man befinner sig i en bil. Min väninna trodde på det. Nu är hon gravid...

2. bilar har inte lyckats förtränga hästarna helt. Eller har du någonsin sett en staty där en man sitter i sin bil?...

3. bilens erotiska betydelse förstår man först, när man upptäcker hur många fula män(niskor) det är som kör stora eleganta bilar...

4. jag vill att ni kommer hem ordentligt efter showen, så kör upp på trottoaren allihop på hemvägen. Jag har hört att de flesta olyckorna sker på vägarna (Citat: Danny Kaye)...

Det är kul att sitta och googla ibland. Men det var inte förrän förra året jag googlade mig själv. Varför har jag inte kommit på det tidigare?

För några veckor sedan hittade jag Walinos uppfödare. Jag mailade och har fått bilder på hans mamma.
Förresten kommer Walino från samma uppfödare som Weltman, den i Sverige godkände hingsten.

Vi har ju även hittat en fd. ägare till Magic.

En god vän till mig i Tyskland googlade på sin häst en gång och ägaren var inte alls glad över att hon hörde av sig. Det visade sig att han hade lämnat hästen till slakt (!).
Det hela löste sig däremot så att hon fick behålla hästen.

det finns både bra och dåliga dagar

vilken nyhet (inte).

Polarstern kan gå hur bra som helst. Men när vi ska ta kort, då är han riktigt billig!

Vill jag göra allt extra bra just då?

Eller är det helt enkelt för att han vet att när jag får riktigt bra kort på honom så är han till salu?

Nu har han iallafall lyckats gå bättre än någonsin ett tag så vi skulle ta lite kort. Och samma sak händer som varje gång vi tänker göra det.

Ändå måste jag le. Han är väl den enda häst jag känner som lyckas se ut så här de dagar han går riktigt dåligt!

Jag kanske ska ta och skapa en annorlunda försäljningsannons:

...en häst med dåliga och bra dagar. Som under de riktigt dåliga dagarna ser ut som ovanstående...

Hur man ser att han INTE går bra? Jag ler inte. Det gör jag alltid när jag rider och det går bra.

Ler..

Jag har varit hos Christina och hållt träningar och dömt programridning igen.

Dvs. de red lektion på förmiddagen (efter att ha festat rätt hårt kvällen innan vad jag förstod) sedan hade jag lite teori om just programmridning och sedan fick de rida igenom ett programm med bedömning.

Alltså pratade jag om dom 4årstiderna: sprakande höstlöv under hovarna, traven blev inte på stranden utan i 1,5 dm nysnö. Galoppen på stranden mot gryningen (eller var det solnedgång) och vi byggde tom in en perfekt halt! Det är när den "vanliga flickan" får syn på den ridande prinsen som ståtligt rider emot henne...

Programmridningen efteråt blev spännande! Att se vad dessa 5 olika ekipage gjorde utav det!
Det är kul att åka dit. De är så motiverade och trevliga allihop. Helt "normala" hästmänniskor med en hobby = hästar och ridning.

Det är något som jag kan sakna idag: att ridning för många har blivit en aktivitet där hästen inte är centrum utan att det blivit ungefär som att gymma en timme.

Hästar är ett kulturarv. Och det är enbart vi som sysselsätter oss med det idag som kan ge kunskapen vidare till nästa generation.
Men VEM i "nästa generation" vet om att man förr torkade sina hästar med vriden halm istället för att slänga på ett fleecetäcke?

Halm finns ju dessutom inte i många boxar längre, tyvärr.

Vem vet att ett vanligt 2delat bett även kallas vattenträns - och varför? Idag rider inte ens flesta människor på ett vanligt 2delat bett.

Vem vet vem Xenophon, Gustav Steinbrecht, Robinchon de la Gueriniere var och vad dom gjort för modern ridning? Den "moderna" ridningen ser ju inte ens ut så som den borde längre!

Vi lever så snabbt idag att vi knappt har tid att stanna upp! Vi hetsar från den ena aktiviteten till den andra. Ingen kan vara nöjd med att befinna sig på den nivån man gör - allt måste bli större, mer och bättre...

Tills något händer. Då stannar tiden liksom upp och vi har hur mycket tid som helst.

Personligen tycker jag om att dela med mig kunskap. Det är roligt att säga något och den man berättar det för säger: jamen så har aldrig tänkt! Och som veckor senare fortfarande kan säga... vet du... du sa ju... och så har denna människa "tänkt" och har plötsligt nya frågor.

Vi har ju emellanåt den otroliga möjligheten att Isabelle får träna för Karl-Heinz Giebmans. Att bara titta på hans undervisning är så givande!

Jag har alltid varit stolt över min utbildning. Många i min omgivning har ju stört sig på att jag ofta jämför med Tyskland. Vad dessa inte tänker på är att jag inte har mycket annat att jämföra med! Jag har bott där i 25 år av mitt vuxna liv! Tydligen är det för andra helt OK att säga: när jag var i Skåne, eller när jag praktiserade i Tyskland, Holland what-so-ever - då är det OK.

Jag har lärt mig varför det är viktigt att skynda långsamt. Jag har lärt mig att förstå utbildningsskalan och förklara den med egna ord, efterleva den. Och jag märker vlka avkall jag emellanåt kan göra på min lärdom när tiden för ny "input" ligger långt tillbaka i tiden.

Men så kommer den som en riktig vitaminkick och jag kan "sticka ut".

Som att tala om för en viss tränare för några veckor sedan att om denne inte slutar uppmuntra sina elever att slå på sina hästar eller att själv gå med långpisken efter dom så är denne person inte välkommen på anläggningen längre.

Denna person blev så arg! Och frågade mig vad jag gjorde i sådana situationer.

Jag hamnar aldig i en sådan situation svarade jag. Där kunskapen tar slut där tar våldet vid. Jag kanske helt enkelt har lite mer kunskap än du?

En tränare är inte nödvändigtvis en god pedagog. Tränare kan "vem-som-helst" bli (som uppfyller kraven) det är INTE en yrkesutbildning.

För många år sedan utsåg en tysk tidning Tysklands bästa tränare... det visade sig att denna aldrig suttit på en häst! Så en papperslapp är ingen garanti.

Det är tränare och coachar det är aldrig ridlärare längre. De duger inte när man har egen häst även om det är dom som har kunskapen.

Många ridskolor är bara kvantitet - ej kvalitet. Så många elever som möjligt (man KAN inte lära sig rida med 12-14 personer i en grupp!

Dåligt hästmaterial (för de flesta ridskolor vill ej lägga pengar när de köper hästar, de vill endast ha mycket när hästarna inte fungerar).

Mina personliga tankar - men det är väl det en blogg är till för!

Ett litet p.s. förr så skrev vi våra älsklingshästars namn på vara basketballkängor. I olika ljusa pastellfärger.

Idag gör vi inte det längre utan säger endast: Jaaa, han får stå på dina gympadojjor eller, nä, han får ingen plats på dina gympadojjor idag...

Polarstern får stå där ändå. Han är en fantastik häst! Som är till salu...