Same procedure as every year...

På våren är man så otroligt trött på ensilage - då tål jag knappt lukten av den och tungt är det...
På höstkanten är det tvärtom!
Jag längtar efter att få öppna den första balen - det är lite som julafton.
Det bästa vi gjort på länge var att byta leverantör förra hösten - då blev inte balarna till några överraskningspaket längre = hur mycket mögel är det i den här då???
Nej, de balar vi får nu är så fina - bal efter bal, inget spill inget plockandes och luktandes.
Idag var det dags att öppna bal nummer ett av årets skörd.
Varken vi eller hästarna blev besvikna.
Till och med att en del inte ens lyfte huvudet för att se vad jag lade i krubban.
Så jag hoppas att vi även nästa år kan säga: same procedure as every year...

Hört och hänt...

Läste förra veckan på nätupplagan av Tidningen Ridsport att någon (eller några) brutalt har tagit livet av 3 föl på ett stuteri i Tyskland. Slagit dom i huvudet och spetsat upp dom.
Hur sjuka människor finns det egentligen!
Jaa, sa Manfred, det finns dom som gör så mot andra människor också... Så sant.
Allt har ju faktiskt 2 sidor här i livet. Många människor däremot hör gärna bara den ena sidan... Har du hört...

För länge sedan när vi fortfarande bodde i Tyskland fick vi förfrågan genom de tyska djurskyddsmyndigheterna om vi kan ta hand om 3 ponnyer som farit illa. Ja, visst, sa vi, när? Nu. OK.
Vad vi inte visste var att det var en av våra grannars ponnyer. Deras döttrar red hos oss.
Vad vi hämtade upp från en hage ca. 2 km från oss var ett ponnysto på 1,24 och hennes 2 avkommor 2 och 3 år som redan då var betydligt större än henne.
På två-åringen hade grimman vuxit fast. Vi fick söva henne och operera bort grimman. Vetrinären menade på att han inte ville veta hur länge hon gått med den grimman...
Avkommorna kunde vi så småningom rida in och förmedla i goda händer.
Speedy Stella behöll vi...

Döttrarna fick inte rida hos oss längre. Grannarna tyckte det var alltför pinsamt att vi hade deras tvångsomhändertagna ponnyer - olyckligt kan ju jag också tycka. Jag är inte säker på att vi sagt ja till att ta dom om vi hade vetat vems dom var.
Efter det här hade vi 16 kolikfall på 3 månader. 2 utav hästarna gick inte att rädda. Den ena obducerade vi och man hittade stora mängder gift.
Sjuka människor som tar lagen i egna händer finns tyvärr överallt.
Jag lider med alla som drabbas av dom...

Connection

igår åkte vi ner till anläggningen i Vetlanda med Connection.
Det var Pay and Jump och vi tyckte det var ett bra tillfälle att testa hur han beter sig på tävlingsplats innan vi ger oss iväg någon annanstans med honom. Han har ju faktiskt aldrig tävlat.
Tanken var att han i värsta fall "kan häva" sig över 80cm - höjden är nog inte problemet för honom.
Men vi är väldigt stolta över honom!
Tycker att det redan är en prestation att han gick in på stora gräsbanan! Men öronen spetsade hoppade han hela banan. Han stoppade upp mot första hindret och Isa fick lägga en volt inför andra - men han var inte i någonstans och inte heller tittig efter första hindret. Det var som om han hade gjort det här i hela sitt liv! Och han tyckte verkligen att det var roligt!
Problemet blir nog aldrig höjden men Connection är ju som en katapult i sina rörelser redan utan hinder och när han tar i som om det vore oxrar på 1,60 när han "studsar" över de här småhindrena är jag full av beundran att Isa satt kvar...

Tiden rusar

för över en vecka sedan var jag i Vimmerby och hälsade på Kristina och Bellis (teamsol.bloggo.nu).
Jag tror att ödet ibland vill att man ska lära känna en viss människa och så har det nog varit med Kristina och mig också.
För många år sedan red jag in ett arabsto som hette Sol. Kristina ägde Sol tills hon tragiskt nog fick ta bort henne tidigare i år.
Vädret var helt underbart och jag fick nosa in i "Distans-Hästarnas" värld.
Här rider man inte ut en timme eller två. Nej, här rider man ett visst antal km. Vi red 7. Precis lagom - sedan satt vi ute och åt en god lunch och i strålande solsken.
Dagen avslutades med att Kristina red lektion.
Ett lätt joggingpass - tyckte jag då. Men Kristina klagade på att träningsvärken varit värre än när hon red 120km. Haha.
Tack Kristina för en mycket trevlig utflykt...

en helt vanlig torsdag

Förutom att det är dj...gt kallt - inte mer än 9 grader och tröjorna har kommit fram för att stanna känns det som, suck - så började dagen ganska normalt. På eftermiddagen var jag ute med mina föräldrar och vi plockade så mycket kantareller! Vi fick gå hem för korgarna var överfulla. Ska man plocka svamp så är det så det ska vara.
Lilla Surprise tyckte gräset var grönare på andra sidan staketet idag. Det var så allt började...
Då tar vi in Kiara så följer Surprise med tänkte vi. Sagt och gjort....
Kimba ville också med... Och plötsligt ser vi! Chock - Fleurina är snorhalt - kollar och jodå, hon har mugg. Mycket mugg. Den första hästen på över 15 år som jag har som har mugg!
Hon måste också in.
Hon tänkte då rakt inte gå in om inte Bubulina gick in.
Så först ställde vi in Surprise, Kimba och Kiara i stallet, sen gick vi upp för att hämta Bubulina.
Aldrig i livet sa Bambi och Cinni. Vi också och ut sprang dom allihop rätt ner på gräsmattan där dom hade skitkul. Bubu ställde vi in i stallet - Fleurina var kvar ute med Bambi och Cinni och hade helt glömt bort att hon hade ont i benet. Full karriär upp i hagen igen och sen försvann dom nerför backen...
2 timmar senare hittade vi dom ca. 3 km långt bort där dom gick och betade. De blir ju helt stimmiga om ledarhästen är borta (alltså Bubu). Så nu är hela stallet fullt av ston igen.

Prinsen vinner

   det här är en bild från Miros allra första dressyrtävling i September 2004 på stora banan i Vetlanda.
Sedan dess har vi haft så mycket roligt med denna ponny - både på hopp och dressyrbanorna (mest hopp förstås). Det var väldigt svårt att sälja honom men när vi träffade familjen Börs visste vi att de kommer att njuta av Miro och ta hand om våran prins och bättre kunde han inte ha fått det.

2006 blev Miro bästa valack på NewForest-SM i Vetlanda.
Han blev även Reserv-BIS efter Esse Golden Boy.
Många var det som kom fram och menade på att han borde ha vunnit.

Igår var det just vad han gjorde.
Han vann! 2011 är han bästa valack och Best-In-Show
på samma plats och samma tävling.

Denna gång fick Esse Golden Boy se sig slagen. Tänk att han hamnade i slutring med samma hingst som då! Det måste ha varit högre makter (sorry, domare) som bestämde det...

Isabelle - som är i Tyskland - fick ett SMS och gjorde säkert glädjehopp av lycka och stolthet och  blev så glad.

Det är exakt SÅ det verkligen ska kännas när man säljer en häst och vän.
Ett jättestort GRATTIS Jennie, Johanna, Sussi och Micke och TACK för att jag har fått sköta om prinsen i några dagar och för att jag fick ta del av hans framgångar igår.

Det finns folk till allt...

Igår hade jag besök. En person jag en gång i tiden trodde var - om inte en nära vän så endock en vän - det visade sig efter min olycka att vi tydligen hade helt olika uppfattning om vänskap. Medans jag tyckte att hon faktiskt kunde hört av sig när jag låg på sjukhuset efter olyckan - om så endast ett litet SMS - så var det inte alls viktigt för den här personen som jag inte hört ett ljud av förrän igår...

Efter kort small-talk tittades det på hästar och en ZinkOxidSpray inhandlades i min affär - för den är ju SÅ bra!

Den egentliga orsaken fick mig däremot att bli rätt mållös: det halades fram en kopia på en bild från min blogg (alltså den här) där en av mina hästar har ett visst pannband på sig.
Detta pannband var ju väldigt likt ett pannband som blev stulet för den här personen för 3 år sedan. Dvs. då var det hela tränset som kom bort.
Pudelns kärna var alltså att personen i fråga ville titta på den här hästens träns för att se om det nu var så att det var jag som hade stulit det för 3 år sedan...

...det var det inte...

Om det har undgått någon så har jag butik. Det har jag haft i 15år.
Det är en så rutten och sjuk tanke överhuvudtaget - men jag borde kanske från början ha förstått att det inte var ett artighetsbesök - eller som jag kanske tänkte i mitt stilla sinne: kanske ett steg mot vänskap igen...

Så eftersom du tydligen är en flitig läsare av min blogg: tyvärr är jag inte alls intresserad av att sälja dig ett likadant pannband (igen). Du kan ju inte tänka dig att handla hos mig annars heller - jag har talat om för dig var dom finns. Och du är aldrig mer välkommen upp för backen...
Caroline

oj, oj, oj

Igår fick jag för första gången sitta upp på Falco. Efter Bruning var det som att sitta på en smal liten pinne men vilken härlig häst! Jag förstår att Isabelle bara sitter och ler när hon rider honom. Igår fick han dessutom ett smeknamn - Nemo (Find Nemo) han såg faktiskt ut litegrann som den gulliga fisken Nemo...
Den lilla turen i skritt och trav gick jättebra - men han tyckte nog att det var konstigt att Isa stod på marken och jag satt på - hitintills har det varit tvärtom.
Det är spännande att sitta upp på en häst som någon annan har ridit in och präglat. Det är första hästen som Isabelle är med helt från början och rider in. Men stor eloge till henne! Han är mjuk i munnen, lyssnar på vikt och skänkel och riktigt, riktigt trevlig! Jag har fått äran att rida honom en vecka nu när Isa är på Öland. Fast hon har lite svårt att släppa honom....
Igår kväll fick vi dessutom storbesök av Michaela - f.d. praktikant och "gårdsbarn". Det är trevligt med lite oväntat besök tycker jag plus att vi kom på massor av roliga saker som hände under vår gemensamma tid.
Falco, ja... får se om Isa får tillbaka honom...

Underbart vackra Surprise

Idag träffades dom igen efter att ha varit separerade under lång tid: Kiara och lilla Surprise f. 10 e. Falco.
Surprise var nog glad att ha någon att ty sig till igen. Fleurina och Kimba har annars varit de enda i flocken som hon får vara med. Om Kimba vet om att det är hennes halvsyster?
Dumma Bambi får inte vara med någon. Så även hon tydde sig till Kiara som inte har varit vatten värd när bara dom 2 har gått tillsammans. Det är lite svensk jantelag över flocken mot Bambi: här ska du inte komma och tro att du är något - vi har hitintills klarat oss alldeles utmärkt utan dig. Det är väldigt nyttigt för Bambi. Flocken fostrar. Men nu har hon fått för sig att hon måste beskydda Kiara från fölet! Vilket Kiara säger ifrån på det bestämdaste. Igår satt jag och kollade på flocken en lång stund - och tog massa kort. Så lärorikt att se och lära! Och hur olika sto-flockar och valack-flockar är om man jämför. Ledarstoet är klart Bubulina. Alla vill vara med Bubu. Och försöker hitta på saker för att få hennes uppmärksamhet. Bubu har 2 arbetare: Cinni och Kimba - som livvakter ungefär. Dessa tolereras men sätts på plats med en liten blick bara om det skulle behövas. Som vän har hon Fleurina som inte har någon större roll förutom att finnas. Bambi vill också vara med Bubu men hon kommer inte förbi varken Cinni eller lilla Kimba. Ser lite kul ut när Kimba med sina 1,37 jagar iväg Bambi som är drygt 1,80. Kiara och Surprise går lite vid sidan av flocken och Bambi kutar emellan. Så hon bildar en liten egen flock - som håller sig i närheten av Kiara. Så länge ingen kommer för nära Bubu är allt lugnt....

Fuxsto

Vart är den lilla kraftiga damen på väg med sin alldeles för stora häst???
Ja, så känner jag mig på Bambi. Hon är över 1,80 och jag knappt under 1,60.

Men vi kämpar på. Hon kämpar mest emot - mot handen, mot skänkeln - alltmänt mot allt och jag kämpar för att hon ska sluta spärra upp käften som ett skruvstäd, ta stöd mot handen och inte bita sig fast i bettet och att hon ska ta skänkeln och reagera som hon borde.

Hur kan man ha en häst i nästan 4 år och sedan säga: ja, hon kan inte fatta galopp ordentligt - hon sparkar bakut varje gång framförallt i vänster varv har hon alltid varit helt omöjlig.

Det tog Isabelle 2 gånger, sen kunde hon det.

Jag behöver mer än 2 gånger att lära henne bära sig i bak och inte storma iväg i fattningen. Med noll bjudning i trav, noll bärighet i bak förstår man precis hur hon är riden... Skänkel betyder gasa - hand betyder bromsa, om man sedan springer på bogarna spelar ingen roll. Så vi lär om. Och jag tycker hon är tacksam att jobba med, lugn, konsekvent perfektionism - halvdant är inte bra...

Tittar man på bilderna (även om det är bara dom bästa) så kommer det nog att löna sig. Dressyrhäst blir hon ju aldrig men kanske tillräckligt lydig för att fungera vid hoppning utan att det blir farligt.

Och jag blir helt vaaaansinnig på bildhanteringen i BLOGGER som inte lägger upp mina bilder där jag vill ha dom och fullständigt vägrar att lägga texten brevid bilderna! Får nog söka mig en ny blogg som fungerar som jag vill...