Mus-Spa

Erbjudes...
extra stor badbalja för möss
inkluderar äventyrs-lekpinne i mitten inkladdad med nutella som garanterar fritt fall i baljan.
2 ramper upp till kanten (handikappsanpassad)
Erbjudandet inkluderar 10 meter fritt fall (utomhus) inklusive badvattnet för hot-cold-effekt (genomförs rituellt av badmästaren personligen med hyllningen: HUUUIIII.

Tyvärr går det inte att avbryta erbjudandet mitt i (till exempel efter nutella-måltiden) då ingen nödutgång från badvattnet existerar - typ: den-som-sig-i-leken-ger...

På helgen genomförs extra tömning (upp till 2 gånger per dag) - lämpar sig alltså för familjebad...

Intresserad?
Besök stora sadelkammaren på Högelid...
Ingen bokning sker utan alla är välkomna!

BILD FÖLJER...

Suck, Pust...

...vintern kom i år också.
-6 grader och snö så att det täcker gräsmattan iallafall.
Kan skratta ihjäl mig varje år eftersom kastanieträdet tappar alla sina löv på en gång. Ovanpå snön. Tjoff, säger det och inte ett löv finns kvar på trädet.
Min ridabstinens får vara fram till jul. Trodde jag i min enfald att jag kanske skulle kunna rida lite försiktigt efter 6 veckor så tog läkaren snabbt ur mig det.
8 veckor till, sade han. Minst. Är ett komplicerat brott.
Men skruvarna håller! Säger han och lyser upp som om han precis talat om för mig att jag vunnit en miljon.
Kul. Inte, tänkte jag. Men hade skruvarna löst sig så hade man varit tvungen att operera om. DET hade inte varit kul. Så jag log lite mot honom iallafall. Så där medkännande...
Ridabstinensen gäller även för Isa eftersom marken är stelfrusen.

Vis(s)het

Nu vet vi att mössen tänkt bygga bo i täcket av Connections hår. När vi skakade täcket igår morse så kom det ut stora hårbollar... Stackars Connection. Inte undra på att han kutade som tokig!

Hösten har kommit för att stanna. Alla färger på löv och träd är underbara men detta eviga regnande får en inte på gott humör precis. Den här bilden på Delightful Magic är visserligen några år gammal men jag tycker den är stämningsfull och hade han haft ett horn i pannan hade jag på allvar trott att det finns enhörningar (!).

Hästarna börjar sätta rejält med päls. Lilla Valentino ser redan ut som en liten teddybjörn. Och Castella är nästan lika stor som Surprise. Varje gång vi matar vår lilla stoflock så förundras jag över hur snälla de är. Med varandra och mot oss. Fölen är helt integrerade i flocken. Ibland är Cinni "barnvakt" ibland leker de med Surprise. De är en riktigt storfamilj. Det är roligt och intressant att se (och lära). Snart är det däremot tid för fölen att bli "vuxna" och då är jag glad att dom faktiskt har en familj som de får fortsätta gå med...

Så äckligt

Möss, 100tals känns det som - möss, möss, möss - en hel koloni!
Värst är Isas sadelkammare. Där står 3 musfällor och varje dag fångar vi 3-5 stycken per dag.
Igår kom hon och skrattade och sa: mamma, jag tror att det suttit en mus i Connections täcke för han är sönderknaprad på ryggen... Detta regntäcke hänger över en boxdörr och varje dag när vi ska lägga på det... dvs. Isa lägger på det... så kryllar det av möss som flyttat in under natten.
Imorse var det Daniels "tur" att skaka det och det kom säkert ut 7-8 stycken!!! Har funderingar på om man ska prova en sån där elektrisk fålla med ultraljud men jag vet inte hur hästar och hundar reagerar på ljudet. De har ju känsligare hörsel än vi.
Men det verkar iallafall vara ett riktigt mus-år i år...

...allt annat än häst

Träningen för Peter Eriksson gav verkligen den kicken vi förväntat oss. Eller kanske snarare som vi hade förhoppningar om att den skulle ge. Igår var det dags för ny tävling. Denna gång på hemmaplan - dvs. Vetlanda.
Insikten vi fick var att Connection inte är redo för 2 klasser på en dag. Han hade en superfin första runda med ett larvigt litet pet och en snabb, flack andra runda med 8 fel.
Det enda positiva med det var att se att han faktiskt "attackerar" hinder och är snabb.

Det händer så otroligt mycket hos oss för tillfället.
Därav är kanske 20% häst - resten sådant som egentligen inte hör hemma i den här bloggen som är tänkt som vår "dagbok-på-gården".

Ett par happenings av vikt är däremot:
Jag separerade efter många, många år. Ett nödvändigt MÅSTE som fått mig att må väldigt bra (igen)
Vi har avlivat Dark Magic - detta efter att han började bli argsint
Isa och Connection är ett absolut dream-team
Jag fick ett komplicerat benbrott i underarmen efter en hästspark - där även 2 revben "rök"
Jag har hittat en ny vän som jag tycker väldigt mycket om och som får mig att må mycket bra...
Det ger mig även ork att se framåt, se perspektiv och få framåtanda - men som även får mig att bli sårbar igen...

Imorgon ska stygnen tas efter min operation av underarmen där man satte in en 11cm lång platta med massa skruvar. En operation som tog nästan 3 timmar... Lite "scary" faktiskt...

Kram på er!

Checkpoint

Braås i söndags var en highlight. Även om Connection inte gillade resan dit och blir otroligt uppstressad just på den tävlingsplatsen. Undrar varför?
Han var dubbelnolla i 1 meter, dök inte men höll på att hoppa Isabelle ur sadeln i varje språng.
Han tar i för kung och fosterland som om hindrena vore 1,50 höga.

Så nu är det dags för en "checkpoint" - en träning för Peter Eriksson.
Ska bli spännande att se om han har något nytt att komma med - kanske ett tips eller 2 hur vi ska undvika dykningar till exempel...

Mullehästen är i träning igen. 2-3 veckor sedan ska han ut på annons.
Det är snart dags att avvänja Valentino, därefter ska även Kimba iväg.
Hon är en underbar ponny - en dubbeltalang! Men tyvärr för liten för Isa och dessutom är det ju hennes sista ponnyår i år - vilket innebär att även älskade Delightful Magic ska iväg...

Det är med blandade känslor som vi minskar på familjemedlemmarna men ett nödvändigt måste och säkert ett steg i rätt riktning för framtiden och alla nya projekt som kommer...

en helt vanlig söndag...

Det finns  ju egentligen roligare saker att göra på en söndag än att kliva upp klockan 5 på morgonen.
Men får jag bara i mig kaffe så kan jag nog stå ut med det.
Om orsaken sedan är att vi ska åka och tävla Isa och jag - dvs. Isa och Connection, då är det helt OK att kliva upp. Nästan...
Idag var det dags för tävling i Gränna. Solen sken, bilen drog bra och Connection stod rätt still.
Idag var det debut på 95 cm. Det är ju inte så att han inte hoppar högre - för det gör han - problemet är att han "dyker" i landningarna och det skulle helt enkelt bli livsfarligt när han hoppar högre.
Det är felet som oftast görs när man ska hoppa in lite äldre hästar - man överhoppar dom utan att de får stärka sig i rygg och bakben.
Connection har som tur var fått en mycket bra grundutbildning i dressyr, men det var inte vi som hoppade in honom.
Ett drygt år av blod, svett och tårar. Ett fåtal ofrivilliga avsittningar och människor som blivit till head-shaker när de hört att vi vill investera i denna häst.
Det är därför extra skönt när det går bra.

En felfri runda i grunden och ett litet förargligt pet i omhoppningen blev dagens resultat.
Roligt var att se att han börjar dra mot hindrena. Inte lika roligt att se att han "dyker" när han börjar bli lite trött. Men han är ärlig på hinder och Isa kan verkligen lita på honom.
Nästa helg är det åter-debut på 1 meter i Braås. Det gick han förra året också. Och det gick inte så bra då han tog alla hinder som om dom vore 1,50 höga och dessutom dök i landningarna.
Det börjar märkas att han tycker att det är kul!
Ett tyskt ordspråk:
Ingen mästare trillar helt enkelt från himlen - men många "så kallade" från sina (höga) moln...

Stulet - haha

Helt kommentarlöst...

Funderingar

Hur kommer det sig egentligen att man inte förändrar saker när man inte mår bra.
Jag menar, som tränare säger jag ofta: du behöver inte alltid förbättra när du rider och det inte känns bra - men du måste tänka på att förändra, pröva.
Ibland ställer jag frågan till mina elever: tycker du att din häst går bra nu?
Oftast är svaret nej flera sekunder senare. Konstigt nog är svaret även oftast NEJ även om det går bra därför att eleven förväntar sig att min fråga påpekar något negativt.
För det första visar det att man inte har känt efter förrän man får frågan och för det andra att man kanske som människa är rädd för förändringar. Ibland resignerar man och lägger sig ner och förintar sig själv som inte viktig, kan inget, vet inget - man förlorar spegelbild och identitet. De enda existenta färgerna är svart, brunt och grått... Man vaknar, existerar och går och lägger sig. Dag ut och dag in...
Tar vi över det på ridning så är det här som många slutar rida. Det har inget med nivå att göra utan helt enkelt att man har känslan av att inte komma vidare.
I det verkliga livet går man länge till innan man öppnar dörren framför sig och kliver över tröskeln.
Det är nog så. Och många klarar inte av det.
Lyckas man så upptäcker man att livet faktiskt har färger. Och dofter - skog, blommor, frisk luft.
I ridningen kanske det är ett hästbyte, ett tränarbyte eller en insikt att hästen sällan gör fel om vi som människor gör rätt!
Sedan kommer ångesten: hur har jag kunnat leva som jag gjort i så och så lång tid.
Eller tänk vad jag har varit orättvis mot min häst!
Varför har jag inte förändrat när jag mådde som sämst?
HUR kunde jag slänga bort så många år av mitt liv? Och hur många var olyckliga i min omgivning på grund av mig...???
Så svårt att leva med. Nästan värre än den gråa överlevnadsfasen...
Det är en lång väg innan man stänger dörren bakom sig och tänker framåt. Innan man vågar ta steg framåt överhuvudtaget - tänk om allt blir fel igen? Är jag lycklig är jag sårbar. Finns jag inte kan ingen se mig, ingen såra mig...
Ridmässigt kan det vara en häst som reser sig. Sen börjar man förändra och allt blir så bra och när man har den här goa känslan och lyckoruset så pang! Reser den sig igen! Är jag stark nog att hantera det?

Någon sa: lev varje dag som om det vore din sista! Det kanske är dags att göra det.
RID! Och misslyckas ibland. Gör du inte det så kan du inte uppleva lyckoruset heller när det går bra!

Regn, regn, regn

Visserligen kan ett lätt prasslande sommarregn ha en viss charm men när det lätta prasslande sommarregnet resulterar i 40mm per dygn i 2 dygn, ridbanan står under vatten, hagarna blir till geggamojja och det är 7 grader "varmt" och halvstorm då tänker iallafall inte jag på sommar, mer på höststormar och den kommande vintern. USCH! För precis så har det varit nu.
Allt är blött, det går inte att rida och motivationen att arbeta hästar är väldigt låg. Så istället blev det en shoppingtur i metropolen Vetlanda. Mest sommarsaker naturligvis. För hoppet är väl det sista som lämnar en?
Förresten kan jag inte låta bli att skratta åt att Totilas inte kommer till start i Aachen. Inte på grund utav att han är sjuk eller skadad - nej, den här gången är det Matthias som har insjuknat i... PUSS-SJUKA :) - alltså körtelfeber, haha. En gång för länge sedan (dinosaurie-år sedan) var det någon i min närmaste omgivning som trodde att man fick karies om man pussades. Idag har h*n faktiskt till och med barn...