Hästarna hade tvångsomhändertagits och peppats upp i 6 veckor och nu var dom i ett sådant skick att man kunde sälja dom.
Jag och min dåvarande praktikant Line åkte iväg för att provrida en häst som jag tyckte lät intressant.
Egentligen ville jag inte alls köpa häst, men man vet ju aldrig...
...Det var en jättefin 4åring jag provred. Jag var såld på en gång. Den blir dyr, sa jag...
En regnig, ruggig novemberdag år 1998 åkte vi iallafall iväg på den här auktionen. Det var massor av folk och vi fick en liten skylt med ett nummer på för att kunna bjuda.
En mager, raggig häst efter den andra kom in och så småningom kom valacken in som jag provridit.
Han blev - som jag befarade - inte min...
Ingen bjöd och jag fick magkänsla... för den bruna hästen med det mycket klangfulla namnet: Calarus.
Jag bjöd... Någon bjöd högre en jag och jag budade igen.
Hjärtat dunkade så alla borde ha hört det. Den här hästen skulle jag ha. Och jag fick honom. Bruning var min.
Bakom oss stod en familj och frågade oss var vi skulle stalla upp vår häst någonstans. Hemma sa vi och innan vi visste ordet av hade vi en inackordering - en skimmel vid namn Cassius.
Några dagar senare stod Cassius och Calarus i sin stora 25 kvadratmetersbox med stor paddock utanför.
Alla som kom till oss var nyfikna och utbrast: Åhhh, vilken fin skimmel! Japp, sa jag. Och den bruna är min.
Eh, jaaah, den var ju också fin, blev det långsamma svaret.
Egentligen byter man inte hästnamn. Orsaken till att jag gjorde det var att dessa namn fick de enbart till auktionen. Det skulle ju vara ett namn på C. Så är det ju i Tyskland att fölen får namn på samma bokstav som pappas namn. Eftersom pappan var Calyptus e. Calypso så funderade jag länge. Det var inte enkelt att hitta på något vettigt.
Men min cynism segrade. Caros Äss skulle det bli och inget annat. Caro efter Caroline och Äss därför att jag visste att han skulle bli bra. Ingen annan trodde det utom jag.
Smeknamn blev däremot Skimmeln och Bruning...
fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar