Underbart vackra Surprise

Idag träffades dom igen efter att ha varit separerade under lång tid: Kiara och lilla Surprise f. 10 e. Falco.
Surprise var nog glad att ha någon att ty sig till igen. Fleurina och Kimba har annars varit de enda i flocken som hon får vara med. Om Kimba vet om att det är hennes halvsyster?
Dumma Bambi får inte vara med någon. Så även hon tydde sig till Kiara som inte har varit vatten värd när bara dom 2 har gått tillsammans. Det är lite svensk jantelag över flocken mot Bambi: här ska du inte komma och tro att du är något - vi har hitintills klarat oss alldeles utmärkt utan dig. Det är väldigt nyttigt för Bambi. Flocken fostrar. Men nu har hon fått för sig att hon måste beskydda Kiara från fölet! Vilket Kiara säger ifrån på det bestämdaste. Igår satt jag och kollade på flocken en lång stund - och tog massa kort. Så lärorikt att se och lära! Och hur olika sto-flockar och valack-flockar är om man jämför. Ledarstoet är klart Bubulina. Alla vill vara med Bubu. Och försöker hitta på saker för att få hennes uppmärksamhet. Bubu har 2 arbetare: Cinni och Kimba - som livvakter ungefär. Dessa tolereras men sätts på plats med en liten blick bara om det skulle behövas. Som vän har hon Fleurina som inte har någon större roll förutom att finnas. Bambi vill också vara med Bubu men hon kommer inte förbi varken Cinni eller lilla Kimba. Ser lite kul ut när Kimba med sina 1,37 jagar iväg Bambi som är drygt 1,80. Kiara och Surprise går lite vid sidan av flocken och Bambi kutar emellan. Så hon bildar en liten egen flock - som håller sig i närheten av Kiara. Så länge ingen kommer för nära Bubu är allt lugnt....

Fuxsto

Vart är den lilla kraftiga damen på väg med sin alldeles för stora häst???
Ja, så känner jag mig på Bambi. Hon är över 1,80 och jag knappt under 1,60.

Men vi kämpar på. Hon kämpar mest emot - mot handen, mot skänkeln - alltmänt mot allt och jag kämpar för att hon ska sluta spärra upp käften som ett skruvstäd, ta stöd mot handen och inte bita sig fast i bettet och att hon ska ta skänkeln och reagera som hon borde.

Hur kan man ha en häst i nästan 4 år och sedan säga: ja, hon kan inte fatta galopp ordentligt - hon sparkar bakut varje gång framförallt i vänster varv har hon alltid varit helt omöjlig.

Det tog Isabelle 2 gånger, sen kunde hon det.

Jag behöver mer än 2 gånger att lära henne bära sig i bak och inte storma iväg i fattningen. Med noll bjudning i trav, noll bärighet i bak förstår man precis hur hon är riden... Skänkel betyder gasa - hand betyder bromsa, om man sedan springer på bogarna spelar ingen roll. Så vi lär om. Och jag tycker hon är tacksam att jobba med, lugn, konsekvent perfektionism - halvdant är inte bra...

Tittar man på bilderna (även om det är bara dom bästa) så kommer det nog att löna sig. Dressyrhäst blir hon ju aldrig men kanske tillräckligt lydig för att fungera vid hoppning utan att det blir farligt.

Och jag blir helt vaaaansinnig på bildhanteringen i BLOGGER som inte lägger upp mina bilder där jag vill ha dom och fullständigt vägrar att lägga texten brevid bilderna! Får nog söka mig en ny blogg som fungerar som jag vill...

lite tur kanske?

jag tycker att jag har riktigt oflyt för tillfället. På något vis fungerar inget som det ska. Volvon är tejpad med silvertejp (det som inte går att laga med silvertejp är inte sönder) - när Manfred trimmade gräset flög en sten upp och splittrade en bakruta. Mazdan låter som värsting-vrål-åk - för någon vecka sedan hade Oskar (Daniels kompis) rusat ut för han trodde att det kom en skithäftig bil - då var det Manfred i Mazdan. Hästarna håller sig friska iallafall, peppar, peppar - en till katastrofhelg vill jag inte vara med om! Vi spelar Triss - och vi brukar kunna spela flera veckor och vinna småsummor som investeras i nya trisslotter - men den sista gav... ingenting.
Vädret är tråkigt (OK, det är det för alla) nja, tiderna kunde vara bättre.
Så jag tänkte att jag kanske har lite tur i en utlottning istället och är med om en utlottning på en knallröd Ipod via följande länk:

länk till det här blogginlägget (tävlingen)

skulle kännas lite upp-piggande med en knallröd Ipod. Förmodligen skulle jag behöva ta med den i sängen när jag sover också - kan tänka mig att ungarna har massor av bra argument varför dom ska ha den och inte jag, hehe.
Bytet till Loopia däremot tror jag var ett smart drag. Jag betalar ju rätt mycket för mina båda butiker idag och håller på att testa att lägga upp Hästvaruhuset till att börja med i OpenCart. Blir rätt bra faktiskt - ni ska få provkika någon gång framöver.

Dags att fodra hästar...

Så som jag ser det

idag blev jag väckt redan klockan 6 på morgonen. Inte fick jag någon frukost heller utan matte tog ut mig i stallgången och fixade till mina flätor. Flätor betyder tävling - det vet jag - och det är roligt att tävla. Normalt sett. Men hallå, hade ingen tittat ut på morgonen! Det ösregnade ju!

Jag gillar inte regn. Jag avskyr regn. Och jag avskyr att plaska i pölar. Men jag flätades och lindades med paddar i fram sen var faktiskt stormatte ute i stallet också och fodrade. Stongt gjort, faktiskt. För vi hade ingen el - och det betyder att stormatte inte fått kaffe och gått ut ändå.

Sen stod dom och tittade på mig en lång stund. Något om att "va fiiin han é" "Guldklimpen" "Älskade vännen"... och sen fick jag en godis av stormatte. Vi får aldrig godis av henne men när vi åker och tävlar brukar hon fylla fickan. Och då ser jag extra söt ut och brukar få många.

Okey då, ut till transporten kunde jag ta mig utan att det stänkte alltför mycket på mig. Dessutom hade jag täcke på mig. Jag är rätt snygg i det om jag får säga det själv.

Tävlingsplatsen stod under vatten, framridningen stod under vatten och mängder av hästar trängdes i ridhuset. Där regnade det bara in på ett par ställen så jag slapp bli blöt. Trevlig tillställning, tyckte jag. Stila lite och plötsligt skulle jag ut i pölarna. Jag blev så chockad så jag stampade på och travade omkring som världens dressyrhäst. En tredjedel av banan var som en stor sjö men där behövde jag inte gå. Det var bäst att springa igenom alltihop fort så att jag fick in i ridhuset igen. Så det gjorde jag men ett litet stopp hann jag med på vägen. Stod dumt till det där hindret. Matte tog på sig det. Hon är snäll, matte, säger oftast att det är hennes fel, hehe.

Sen fick vi in i ridhuset igen och väntade och väntade. Flera timmar stod vi där sen var det dags igen. Men nu ville jag inte vara med längre. Tvärbromsade vid kanten av ridhuset - det rann ner från taket! Men matte tyckte att jag skulle gå i skiten en gång till...

Nu efteråt skäms jag lite. Jag var inte snäll och reste och reste mig. Vägrade gå in på framhoppningen. Snurrade runt och reste mig fler gånger. Sen ledde matte mig in på banan men jag ville ut igen. Och reste mig tills stormatte vinkade till domaren att jag skulle slippa starta.

Sjysst av dom att förstå vad jag menade! Men jag skäms lite iallafall. För jag har aldrig lämnat matte i sticket förut. Jag tror hon är ledsen på mig nu. Får nog gottgöra det på nästa tävling...

Delightful Magic

Ett stort fux-sto - eller tredje gången gillt

För länge sedan när jag skulle köpa mig en andra häst sa jag: inget sto och ingen fux med massa virvlar, nej, nej, nej...
Och - vad blev det? Ett fuxsto så klart. Antalya e. Absatz - Duellant - Der Löwe
Supersnygg att titta på men lite FÖR mycket mellan geni och vansinne för att bli en bra tävlingsindivid. Men Antalya var den första hästen som jag utbildade och red svår dressyr och svår hoppning med.
Antalya betäcktes så småningom med en fuxhingst: Almero.

Så klart att det blev en fux. Och självklart ett sto: Alyna.
Jag red in henne själv men under en period när jag tyckte att jag inte hade tillräckligt med tid att vidareutbilda henne så valde jag med omsorg en utbildare som skulle ha henne i 3 månader. Behöver jag berätta att det gick åt h...vete? Han försökte knäcka henne istället för att animera henne till samarbete och vid ett oanmält besök så fann jag henne i boxen, nerbunden med graman ståendes där. Utbildaren försökte tala om för mig att han "bara tagit emot ett samtal"... Men vi anmälde honom för djurplågeri och Alyna tog jag i grimma och lämnade gården, gick till deras granne och bad att få låna telefon. Det var innan mobiltelefonernas tid.
Alyna utbildade jag också till Intermediaire men hon hade tyvärr inte heller tävlingsnerver att prestera gång på gång. Hade hon en bra dag så vann hon, hade hon en dålig dag var vi oftast uteslutna (ur dressyr.... hehe, slå den ni) men hon var en underbar utbildningshäst med fantastiska rörelser. Tyvärr dog hon endast 13 år gammal av Colitis X.
Aldrig mer ett fuxsto. När vi betäckte Cora (som var brun) med Barnaul xx (som var svartbrun) så kunde det bli vilken färg som helst. Vad tror ni att det blev? Jamen visst, självklart. Ett fuxsto. Med så otroligt långa ben att vi döpte henne till Bambi och sade att när hon blir stor får hon heta Baroness.
Stor blev hon. Drygt 1,80m. Men namnet Baroness fick hon aldrig. Hon heter fortfarande Bambi. En ytterst talangfull hopphäst som fick sin grundutbildning hos oss tills hon var 4 år och sedan (mot bättre vetande) lånades ut för vidare utbildning och tävling.
Det sket sig rejält kan man påstå. Vad vi fick tillbaka drygt 3,5 år senare var en helt livsfarlig häst, som visserligen var rätt snäll vid ridning (när man väl kom så långt), som inte kunde någonting. Om en häst kan ha ADHD så var det exakt vad hon hade! Öppnade hon boxdörren försökte hon springa över en, hon som var uppvuxen i flock kunde inte gå tillsammans med andra hästar för att hon sparkade vilt omkring sig, inga främmande människor kunde komma i hennes närhet då flög hon upp i väggen och vände rumpan till. Vid ridning hade hon munnen öppen som ett skruvstäd, vinglig, okontrollerad och psykiskt störd. Ohyggligt mager och omusklad, ryggraden stod upp på detta stora åbäke som en bergkedja, totalt fel vinkel på hovarna, underhals och så stressad!
3 månader sa jag, blir det inte bättre får hon gå till slakt.
Ett år senare kunde hon gå i flock igen, hon sprang inte över en när man öppnade boxdörren, vi kände att hon började landa. Men jag hade absolut ingen lust att ta mig an en häst till som någon annan förstört. Och Isabelle hade nog med skolan och sina hästar.
Så vi satte ut henne på annons. För 25.000 och fick... Noll svar.
Nu var hon ingen slakthäst längre - krävde bara mycket arbete...

Så nu har jag blivit med mitt tredje fuxsto. Hon är så välvillig och vill så gärna göra rätt för sig och blir så ohyggligt stressad om det blir fel så det är ju bara att se till att det inte blir fel då.
Och hon blir så glad när allt blir rätt... Vi börjar helt lekande lätt att hon ska förstå att skänkeln är det hon ska följa, inte handen. Sedan måste hon bort från att springa på bogarna - bygga styrka i bakdelen...
Jag tror det kan bli riktigt bra. Mycket arbete men det känns som om det lönar sig. Eftersom hon har fått med sig en bra grund att stå på från oss så hoppas jag att vi kommer tillbaka dit och kan bygga på stabilt. Sen får vi se hur långt det räcker...

Kurer, koliker och lite Bruning

sedan många år tillbaka ger vi våra hästar loppfröskal och svart kummin. Loppfrö vet vi ju att det rensar tarmen och förhindrar (sand)-koliker. Svart kummin bygger upp immunförsvar, kan hjälpa vid hudsjukdomar (sommareksem) och kan även användas mot mask - är bra för kropp och själ helt enkelt.

Efter att ha fått frågan om människor även kan äta ovanstående och jag inte hade en aning om det så googlade jag på det och hittade ju massvis med intressant läsning! Framförallt (sorry) på tyska - men finns säkert mycket på engelska också.

Loppfrön rensar även tarmen på oss människor, höljer sedan tarmväggarna i ett skikt och med 85% fibrer ser det till all magen fungerar... och allt därefter också, så att säga...

Men jag blev absolut fascinerad över svart kummin! Fanns hur mycket info som helst! Vetenskapligt bevisat är att det bygger upp immunförsvaret, kan användas istället för antibiotika (som bakterier ju kan vara resistenta mot), det kan inte bara lindra utan även heala neurodermitis och andra hudsjukdomar och svamp och det kan förhindra cancer från att sprida sig. Rätt häftigt. Så nu ska jag börja äta loppfrö och svart kummin. Fortsättning om det följer...

Bruning har kommit på något nytt... När jag skulle rida honom sist körde han ner huvudet och jag tänkte: hallåååå, inte äta gräs nu! Men jag fick inte upp huvudet på honom. Alltså tog jag stolen och Bruning och gick in i mitten på banan. Samma sak där. Överläppen är lång som en elefantsnabel och så står han och hänger med huvudet nere i marken. Ser helt sjukt ut. När jag kom upp i sadeln var han som vanligt. Får se vad han gör idag.

Glad

Man ska bli glad av att rida. Det kanske de här bilderna är bevis på när Isabelle rider Falco. Hon sitter och ler och skrattar hela tiden över denna underbara välvilliga hingst. Idag har han fått hoppa lite småhinder och till och med hoppa vattenmatta - helt utan bekymmer och med en massa beröm.

Han är så snäll och urtrevlig och Isabelle sade igår: mamma, du får inte sitta upp på honom. Varför inte 
det, ler jag... Näe, för då kommer inte jag att få behålla honom. Men han ska ju bli en dubbeltalang, säger jag. Och både din och min. OK, det är en kompromiss.

 Och tänk att han faktiskt struntar fullständigt i att det går en hingst till i hagen ovanför paddocken.

Idag låter jag helt enkelt bilder tala...