Livet på Högelid...

är rätt insnöat för tillfället.
Normalt när jag sitter vid datorn och tittar ut genom fönstret så ser jag trädgård, stenmur, paddock... Nu ser jag - SNÖ.

Det har kommit så mycket att vår stenmur inte finns längre.
Jag pratade med en kompis från Tyskland igår och hon sa att krokusarna har kommit upp nån cm ur jorden.
Jaa, sa jag, det kanske våra också har gjort. Jag vet inte. Det ligger minst en meter snö på dom!

Men hästarna har så kul ute. De racar fram och tillbaka i hagen - i full karriär!
Igår stod jag och tittade på Dark Macig och MentToBe som brallade och hade SÅ roligt. Man skulle inte kunna tro att Macig är 21!

Jag är väldigt stolt över mina hingstar. De är så snälla! Och det hör säkert inte till vardagen att 2 hingstar kan gå ihop och ha kul!
För Benny - som vi kallar MentToBe måste det här vara en underbar lärorik period.

Lilla Flash har fått flytta in i stora stallet nu. Han står brevid sin helbror Benny med lekfabrorn Walino på andra sidan. Tänk att Walino är så fascinerad av föl!
Flash är tyvärr som sin mor fortfarande "grym" på staket. Och han har minsann själv valt vem han vill gå med. Stona. Det första man tänker på då är naturligtvis Bubulina - allvärldens supermamma! Men nej då. Han föredrar skimmel, nämligen Cinni. Fast det verkar inte bara vara en surrogatmamma han tänker på när han står hos henne... If-you-know-what-I-mean... hehe.

Igår var vi och luftade Delightful Magic och Landgraf på Vetlandas nationella tävlingar. Egentligen skulle vi ha startat idag också men jag är ytterst glad att vi åkte hem. Vi hade inte kommit iväg imorse och jag såg att det var enormt mycket strykningar.

Ponnyerna har inte varit i ridhus sedan i Bäckseda förra sommaren och de har satt otroligt mycket bakbensmuskler genom allt arbete i snön. Både på fältet och i paddocken - och då hindrena frös fast i höstas (på lämplig plats) så har vi även kunnat hoppträna. Det var mycket kul att se att de är redo för dom här uppgifterna. Det är inte to-much och det finns gott om utrymme för mer.

Isabelle och jag har ju faktiskt kul när vi är iväg och hon satt på Landi på väg till framhoppningen och jag var något steg efter och sa något som vi skrattade riktigt gott åt. Då går det en mamma förbi oss och säger: Har ni kul när ni är ute och tävlar??? Hääää - jaaa, det har vi...
Men faktum är att jag började titta lite mer på min omgivning och det var ingen annan som hade kul... Förutom lite segeryra då... Men vi skämtar och har faktiskt kul. Andra är gravallvarliga och föräldrar som tjatar, ungar som blir irriterade, stressade personer vart man än kollar...

Isabelle har numer även skyddsänglar på sina schabrak. De är riktigt läckra. Landgrafs tävlingsfärg är numer rosa och lilla Magic har fått grå/lila. Klart snyggt.

Ja, med lånad stooooooooooor bil med 4hjulsdrift tog vi oss ner för backen, in till Vetlanda och tillbaka igen. Tack Pelle!

Jag vet, jag har inte uppdaterat på länge - men... förr tyckte jag det var skittråkigt att lyssna på "gamla människors" samtal... Läkare, medicin, sjukbesök, behandling... ja, ni vet... Idag har jag hamnat lite där själv... inte åldern kanske, men sjukdomar, läkare osv...
Man brukar ju säga att inget ont som inte för något gott med sig...

När jag röntgades vid olyckan upptäckte man ett Meningiom. Det är en (oftast) godartad tumör som sitter på hjärhinnan. Och den sitter så till att den förtränger hjärnan på mig och måste opereras bort.
2 kommentarer var...

...när jag frågade läkaren om jag kanske borde skriva mitt testament.. blev svaret: har du inte gjort det ännu???? hehe.

...från Manfred... Äntligen vet vi varför du är som du är!...

Så nu går jag och väntar på operationstid. Det är jobbigt att vänta.
Allt annat är inte så OK det heller. Förutom nacken som har läkt som den ska.

Men jag har inte så stor lust att skriva om BARA sånt i bloggen...
Så jag avslutar dagens inlägg med att berätta att jag är dj....gt ridsugen! Igår tänkte jag.... Imorgon ska jag rida... Det kanske är tur att vädrets makter är emot det. Vem vet...

Ta hand om er!

Caroline

Överraskningen...

...är närmare 1,80 fuxfärgad och består fortfarande till större del av ben. Därav namnet Bambi.
För dig som inte följt oss så länge så kan jag berätta att Bambi var livmodersimport när vi flyttade till Sverige, dvs. hon var vårt första föl här i Sverige.
Hon är en tvättäkta holsteiner e. Barnaul xx u.e Casino Boy.
Bambis mamma - Cora - var tvilling och endast 1,62 en mycket snäll och välvillig häst som man tog upp alldeles för snabbt i klasserna. Hon gick som en symaskin och hoppade ALLT. Jag menar verkligen allt. Även i höjd. Tyvärr hoppade hon även när hon kom fel - vilket innebar att det var i stort sett livsfarligt att hoppa henne.

Bambi har varit utlånad (egentligen för försäljning) i 2,5 år men yttre (trevliga) omständigheter har alltså gjort att Bambi fått komma hem igen.
Isabelle har redan ridit henne och det funkar bra. Fast henne kan man ju slänga upp på vilken häst som och det funkar bra.
Egentligen hade vi ju sagt att Bambi skulle få heta Baroness när hon blir stor men nu har hon hetat Bambi i 8 år så det får fortsätta vara så tycker jag.

2010

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Men det är ju bara roligt att skriva när det händer något.

Och när det inte gör det - eller endast handlar om återbesök på sjukhuset så är det varken kul att skriva om det eller för den delen läsa om det.


Jag borde gå ut med kameran och ta massa snöbilder! Det är så vackert när det är fruset i träden och hästarna blir glada över att dom kan röra sig.


Jag går ut och fascineras över just träden och tänker, va f...n, VEM tycker det är kul att titta på massa träd sen. Alltså fotar jag inne istället...


Jag har ju ett nytt skötebarn: Pärlvaruhuset. http://www.parlvaruhuset.se/

Äntligen har jag tagit mig för att öppna en pärlbutik! Det har jag velat göra länge faktiskt.

Gick och funderade på ett passande namn (som inte redan var upptaget) men till slut blev det solklart! Det måste bli Pärlvaruhuset. Jag är inne i en "skapande" fas - men inte ett enda pannband till hästar till! Det har blivit smycken - mest örhängen - och en del av de redan skapta pannbanden har gjorts om till helt klart superläckra halsband!


Jag tänker inte lägga ut bilder på pärlor och smycken här - är du nyfiken så besök gärna Pärlvaruhuset. Det här ska fortsätta att vara hästarnas och vår blogg.

Dessutom har jag gjort en pärlblogg som jag inte kommer ihåg namnet på just nu (smart drag) men det ligger under länkar.

Hästarna verkligen älskar det här vädret. Isabelle har varit nere på fälten och galopperat och jag blir ju SÅ SUGEN!!! Men jag har inte fått klartecken för ridning ännu.

Grace Kelly är omplacerad hos Christina. Det går verkligen jättebra och Christina är så glad i henne! Hon har tom varit ute alldeles ensam i skogen!

Och vi har fått hem en överraskning men DET skriver jag mer om i nästa inlägg...
//Caroline

December och vänner

Äntligen är det inte november längre. Det är mörkt och grått och tråkigt. Men den här novembern var lite annorlunda...

Genom internet har jag fått kontakt (igen) med 3 människor som betyder mycket för mig: en gammal arbetskamrat (vi jobbade ihop för ca. 20 år sedan), en fd. praktikant som nu själv har barn och verkligen gick den vägen hon ville och blev Hästphysioterapeut - last but not least vårt "tredje" barn Inga - som gått sina egna vägar nu i två år. Hon är ju inte vårt riktiga barn men bodde ofta hos oss från det att hon var 13.

December börjar lika bra. Min äldsta och närmaste vän - vi känner varandra sedan 6an ungefär - vi kommer att gå en bit livsväg ihop igen.

För det är väl det som utgör vänskap. Man kan leva sitt eget liv en lång tid och sedan hörs man igen och det är som om det aldrig funnits luckor. Kravlöst med andra ord.

Hästarna då...
Vitnos trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv. Äntligen får hon hoppa igen! Jag är säker på att vi kommer att få se henne på tävlingsbanorna i vår igen.

Charlotte trivs också. Hon tycker det är mycket mysigt med allt pyssel och uppmärksamhet och det fungerar jättebra. Skönt. Hon är charmig, väldigt speciell och hon har precis som Vitnos en alldeles unik plats i våra hjärtan.

Polarstern mår som en prins. Efter att ha överlevt djupa vatten med 15 meter höga vågor (små vattenpölar), flockar med sabeltandade tigrar (ett par något större stenar brevid varandra) och andra hemskheter så har han upptäckt att livet är perfekt! Han har plockat sina första rosetter - i hoppning !!! Och fler kommer det att bli till våren då han ska ut på dressyrbanorna igen.
Jag är så glad att han hamnat rätt - och att han verkligen får visa vad han gå för. Han är ju en helt fantastisk häst!

Våra hästar får en liten tvångspaus just nu pga. att det är djupfryst på ridbanan. Det regnade ju så kopiöst innan det frös på tyvärr.

Så därför har jag dammat av Skattkistan igen... Jag satsar numer framförallt på pärlor, lite udda sådana. www.skattkistanivetlanda.se - för den som vill titta.

Separationsångest

Jag kan inte annat än att säga att jag saknar Charlotte! Det har blivit tomt efter henne. Men jag vet att hon har det bra och det är en skön känsla! Framförallt när man vet ur vilka förhållanden hon kommer och vi har ju faktiskt haft henne i drygt 10 år nu.

Vi luftade Landgraf i lördags. Lokal LC och LB i Vetlanda och han var dubbelnolla i båda klasserna. Han försökte bara få av Isabelle 3 gånger... hehe...

Isabelle tog honom galant runt utan att göra några snäva svängar och ändå är han snabb!

Landi har ju hur mycket kapacitet som helst! Och jag är övertygad om att han går sina felfria rundor msv. nästa år.

Personligen undrade jag varför jag knappt kunde röra mig igår och idag är det ännu värre. Jag har träningsvärk i benen! 6 timmar på en tävlingsplats är mångfaldigt mer rörelse än vad jag brukar fabricera här hemma nu.

Jag tror det är "farligt" att pausa så här länge från det vanliga livet. Jag brukar vara rätt händig men idag lyckades jag hamra mig själv på pekfingret! Inte lite försiktigt, nej, kavumm! Rätt på!

Nu är det Tea-Time - Roibush den här gången. Vi pimplar i oss flera liter om dagen just nu. Men vi har ett stort lager att ta av också. Det är bra att vi gör oss av med lite rester.

Dagens mat blir väldigt enkel: sallad (isberg och rucola) med nötter och stekt kyckling.
Annars brukar jag ju faktiskt nu laga mat varje dag. Det blir massa spännande rätter och Daniel fick en ny älsklingsrätt (kyckling med senap och dragon). En annan (ny) favorit blev spagetti med skinka och purjolök. Mycket smaskigt.

Musik

Jag är helt säker på att den som "uppfann" techno-musik gjorde detta medans han magnetröntgades! Ja, det är det jag sysslat med sedan förra inlägget. Att förbereda mig för vidare röntgen. Nacken läker inte som den ska och man överväger operation men ville ha just magnetröntgen.

Man ska ju ligga helt stilla i 4 minuter. Och man kan koncentrera sig på vad man vill. Det finns bara en sak man kommer tillbaka till... jag-måste-svälja...

Och hur mycket man försöker att inte tänka på det, desto värre blir det! Och när man då försiktigt sväljer, måste man svälja ännu mer!

Helt sjukt!

Men nu är det gjort och nu går jag i väntans tider igen.

Vi har ju omplacerat lite hästar. Connection och Vitnos är hos Christina och Vitnos är superlycklig att hon ÄNTLIGEN blir pysslad med igen.

Absolut inga tecken på hälta eller istadighet. Hon går barfota, rids dagligen och trivs med livet.

Varför jag poängterar det?
När vi mot bättre vetande sålde henne förra året och fick tillbaka henne efter 3 månader med svåra kotledsinflammationer bägge fram var det ju en skitponny som vi vetat om att hon var kass i frambenen.
Och Isabelle hade ju inte slutat rida henne för att hon var för gammal utan endast för att hon var tvungen att vila upp sig innan försäljning.
Dessutom kunde hon ju absolut inte gå barfota och hennes utrustning som passat i drygt 3 år passade ju inte efter 2 veckor hos de nya ägarna.

Att hon fick kotledsinflammationer på bägge fram kunde ju absolut inte bero på att en vettig igångsättning efter ca. 5 månaders hagliv innebar hoppträning efter 3 dagar hos de nya ägarna.
Och att träningen fortsatte på samma sätt 2 ggr. per vecka plus ridläger ovanpå det.

Och det kunde ju inte heller bero på att Vitnos - som är inåttåad på höger fram, rakställdes när man skodde henne plus att man förändrade hela hovformen på henne.

Jaaa, det finns inte bara oseriösa säljare - det finns en hel del av den varan på köpsidan också.

Står det i en annons tex. att man INTE lämnar ut en häst på foder osv. och man mailar flertalet gånger med någon som är intresserad. Ja, man pratar tom i telefon och gör upp om provridning och plötsligt så kommer dom på att dom inte har pengar just då utan vill ha en foderhäst istället. Och om man nu inte hittade någon annan...

Eller "picknickridarna" som åker runt och provrider hästar och är jätteintresserade och sedan aldrig hör av sig igen.

För att inte tala om dom som bestämmer tid och sedan aldrig dyker upp!

Och varför åker man ut och provrider en häst och är jätteintresserad för att sedan - plötsligt (efter flera veckor) hitta massa "fel" för att kunna pruta.

Varför utgår köpare ifrån att det ska ingå massa saker: sadlar, träns, schabrak, täcken. Står det inte i annonsen så kan man inte utgå från det. Det är faktiskt ett svenskt fenomen. Åk ner till kontinenten och fråga beridaren/ägaren om du får med hans sadel!

Personligen har jag alltid tyckt att det är oseriöst om man sätter ut en häst för 100.000 och någon mailar om man säljer den för 60. Fast å andra sidan kommer de inte flera gånger och provrider och prutar sedan. Tänk så mycket tid och energi man kan spara!

Jag är lite bitchy idag, jag vet. Det beror nog på technomusiken igår...

IDAG...

stör det mig inte ett dugg att jag inte måste vara ute mer än jag själv vill...
Det har snöat hela dagen. Till och med så mycket att det ligger kvar!

Varje år är det samma sak och varje år tycker man att vintern kommer på tok för tidigt.
Men något som är lika kul år efter år är att se fölen när dom för första gången får se snö!
De blir verkligen som barn - snööööö. Frustar på den och blir "rädda" när den virvlar upp.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för röntgen av nacken.
Första gången på åtta veckor som jag får ta av kragen. Blir nog lite separationsångest...

Tävlingen...

...gick bra för Isabelle och Walino.
Ett litet pet i 1,10 i fredags och ett litet pet igår med i 1,15. Men han skötte sig väl och blev inte så ohyggligt stark som han kan bli ute.
Ryttaren innan Isabelle igår flängde runt i alldeles för högt tempo med på tok för långa tyglar och vid hinder nr. 4 händer det som ju inte får hända... hästen missbedömer avståndet, kastar sig in i hindret och går omkull. Slår runt och ryttaren blir liggandes.
Jag stod på stora läktaren och Isabelle var på helt andra sidan ridhuset.
Första tanken var att störta iväg till henne och säga att hon inte får starta. Men så kan man ju inte hålla på hela livet heller! Så vi (Manfreds första tävling och nåt sånt händer!!!), Manfred och jag stod kvar och pratade med Marie som kom precis.
Isabelle fick gå in på framhoppningen igen och vi fick vänta på ambulans. När den kom gick jag till henna men hon ville starta. Även om hon sedan efteråt berättade att hjärtat gått på högvarv. Samtidigt är det som hon sa: hade jag inte gått in och startat och hoppat åtmindstone ETT hinder så hade det här suttit i länge.
Det är nog ungefär som att sitta upp igen när man har trillat av.
Jag hoppas att tjejen klarade sig utan större skavanker.

Samtidigt tänker jag på en sak som jag reflekterat över länge.
Det har ju blivit "modernt" att hoppa med långa stigläder. Det betyder ju att om hästen snubblar, går omkull, tappar balansen osv. så sitter man ju "djupt" i sadeln och har inga möjligheter att komma bort från hästen om det nu vill sig riktigt illa.
Har man kortare läder har man böjda knän och då är det lättare att man katapulteras bort från hästen.
Redan när jag började rida så fick vi lära oss att stiglädrena skulle kortas minst 3-4 hål.
En annan regel är att stigbygeln ska vara i höjd med fotknölen eller strax däröver.
Det är INTE många som har det idag. Och personligen tror jag att det därför går riktigt illa om nu olyckan är framme. Hur många ryttare idag har verkligen en balanserad lätt sits?

Nu ska jag uppdatera hemsidan med en ny "gammal" häst. Eller blir det gammal "ny"...
Anyway - ett tillskott i Isabelles "familj".

Ha en underbart bra dag!

länge sedan

Det var länge sedan jag skrev nu. Men det händer ju egentligen ingenting spännande att skriva om...

Förutom lite skräckupplevelser på återbesök på sjukhuset - som inte hör hemma här.


Innan jag blev skadad fick jag för mig att börja plugga igen. Så jag sökte till en kurs på högskolan i kodningsspråk och programmering. Först bara en kort kurs för att se om jag hinner med, tycker det är kul och om jag "förstår". Sedan var ju tanken att gå en hel linje nästa år.

Det hela på distans och 50%


Och efter mycket om och men blev jag antagen. Lite extra kul i allt elände. Tyckte jag.
Tills jag började läsa alla regler osv. Förmodligen FÅR jag inte plugga eftersom jag är sjukskriven...


Sådana här saker är ju typiskt mig. Sällan normalt. Först uppåt, ja, kul... - sedan ner under mattnivån. Hmm.


Fast jag hittade en sak jag inte hade en aning om. Man kan låna E-böcker på biblioteket! Så vare sig jag nu får gå min kurs eller inte så kan jag låna kursliteratur och anordna "min egen" kurs (så nu är jag ovanför mattnivå igen...).


Idag blev jag så sugen på att rida ut! Det ligger massor av gula löv på backen och jag riktigt hörde hur dessa sprakade under hästhovar. Men ingen ridning i år. Sen får vi se hur det ser ut.


Jag har ju fått frågan om jag tycker det är "läskigt" att vistas bland hästarna nu. Om jag blivit rädd att de ska springa över mig igen...

Men det har jag inte. Däremot tycker jag att det är otäckt att se på när Isabelle hoppar (fast det talar jag inte om för henne). Då sitter hjärtat i halsgropen och jag försöker andas i 4kant. Jag hoppas att hon aldrig kommer att råka ut för något liknande.

Idag och imorgon ska Isabelle tävla med Walino i Vetlanda.
Det blir premiär för Manfred att titta på. Hehe. Han brukar hålla sig därifrån för han blir så dj....a nervös. Men nu måste han ju köra.

Jag får berätta imorgon hur det gick.
Kram på er!

Äntligen hemma

i tisdags fick jag komma hem.
Tänk vad skönt! Och tänk vad mycket jobbigare allt blev. På sjukhuset ringer man på lilla klockan och blir upp-passad. Det funkar ju inte hemma. Så de första dagarna var jag verkligen trött!
Jag har mitt "läger" i vardagsrummet. Vi har flyttat på ena soffan och ställt dit en säng. Sen har vi fått låna ett elektriskt ryggstöd så att jag kan höja och sänka som jag vill.
Vattensäng var ju inget alternativ.
Varannan dag kommer hemtjänst för att byta nackkragen. Då slänger vi upp mig på köksbordet. Det har rätt arbetshöjd.
Det är lite jobbigt, för de stackarna som kommer har ju aldrig gjort det här innan. Och det ska tydligen komma "olika" hela tiden. Ingen rolig situation.
Däremot får de absolut inte lyfta nacke. Det får Manfred sköta.
Casper blev urlycklig att jag är hemma igen. Han ville inte ens gå ut utan låg i min säng hela första dagen.
Där ligger även Daniel när han har kommit hem från skolan.
Isabelle har hunnit fylla år också. Hela 15! Grattis, grattis, grattis.
Imorgon ska jag till nackröntgen. Ortopeden kommer att få svara på många frågor.
Internet är ju bra när man vill ha reda på något. Men när jag googlade på min nackfraktur var det ju inga positiva saker jag fick reda på precis.
En dag i sänder.
Idag verkligen ösregnar det. Det vore bra om det kunde sluta några timmar nu då vi har några som ska komma och titta på Miro. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det.
Fortsättning följer...