En svart dag

Man stålsätter sig för att sånt här ska hända. I det här fallet har vi varit förberedda i flera år. Ändå kommer det som en chock och man känner sig så maktlös.

Vår älskade vän Sunny Boy har somnat in.

Han kommer alltid att finnas med i våra hjärtan. En snällare häst får man nog leta länge efter!

Han har lärt så många barn att rida. Han har varit en underbar klippa för oss i alla år. Nu har han gått vidare.

När Isabelles första ponny fick avlivas sade vi till Isabelle att han var i himmelriket. Hon var fem när hon flög själv för första gången från Tyskland till Sverige och mina föräldrar och då trodde hon att hon flög förbi himmelriket. Så på barns vis önskar jag honom att det verkligen finns - detta himmelrike - paradiset för våra älskade vänner.

Vila i frid älskade vän. Tack för den fina tid vi har fått haft tillsammans med dig. Vi kommer att sakna dig enormt mycket.

Solsken...

...har vi fått mycket utav den här veckan. I onsdags klättrade termometern upp till 22,4 Grader. Plus! När solen sken på den. Att den börjar värma riktigt ordentligt märker man när man står i lä någonstans. Tyvärr har vi haft en kall blåst så några riktiga vår-känslor har man ju inte fått.

Älskade Sunny Boy börjar bli gammal. Ja, ja, han ÄR långt över 30 men han har varit så pigg och fräsch. Men nu tror jag att vi får vänja oss vid tanken att han får gå vidare någon gång under våren. Vi ska pyssla med honom lite xtra framöver så att han får känna sig mycket älskad.

Vi hade ju faktiskt inte trott att han skulle överleva första vintern vi hade honom och det är 12 år sedan!

Lilla Flash har bestämt sig. Han SKA vara med stona. Och dom fostrar honom. Han har inte mycket att säga till om. De är lustiga hästarna. Tänker jag efter så har nog alla våra föl dragits just till stona. Förutom Falco för han stod jämt klistrad vid Fernando.

I förregår fick vi ut och jaga stona. Jag menar staket är 20 cm över snön! Vad de inte tänkte på var ju att de sjönk ner en meter först - så naturligvis hade dom sönder staketet på ca. 100 meters längd. Manfred och jag gick omkring på skaren och Manfred blev påmind om en gång för några år sedan när Ludde hade stuckit och han följde hans spår och sjönk ner till över midjan i snö och Ludde kommer springandes och slickar honom i ansiktet! Höhöhö.

Jag har suttit på häst igen... Barbacka på Landgraf. Mycket konstig känsla så här efter 6 månader. Sen hade jag träningsvärk i flera dagar!

Ha det så bra och krama om alla ni tycker om riktigt ordentligt. Man vet aldrig när man ses igen...

Livet på Högelid...

är rätt insnöat för tillfället.
Normalt när jag sitter vid datorn och tittar ut genom fönstret så ser jag trädgård, stenmur, paddock... Nu ser jag - SNÖ.

Det har kommit så mycket att vår stenmur inte finns längre.
Jag pratade med en kompis från Tyskland igår och hon sa att krokusarna har kommit upp nån cm ur jorden.
Jaa, sa jag, det kanske våra också har gjort. Jag vet inte. Det ligger minst en meter snö på dom!

Men hästarna har så kul ute. De racar fram och tillbaka i hagen - i full karriär!
Igår stod jag och tittade på Dark Macig och MentToBe som brallade och hade SÅ roligt. Man skulle inte kunna tro att Macig är 21!

Jag är väldigt stolt över mina hingstar. De är så snälla! Och det hör säkert inte till vardagen att 2 hingstar kan gå ihop och ha kul!
För Benny - som vi kallar MentToBe måste det här vara en underbar lärorik period.

Lilla Flash har fått flytta in i stora stallet nu. Han står brevid sin helbror Benny med lekfabrorn Walino på andra sidan. Tänk att Walino är så fascinerad av föl!
Flash är tyvärr som sin mor fortfarande "grym" på staket. Och han har minsann själv valt vem han vill gå med. Stona. Det första man tänker på då är naturligtvis Bubulina - allvärldens supermamma! Men nej då. Han föredrar skimmel, nämligen Cinni. Fast det verkar inte bara vara en surrogatmamma han tänker på när han står hos henne... If-you-know-what-I-mean... hehe.

Igår var vi och luftade Delightful Magic och Landgraf på Vetlandas nationella tävlingar. Egentligen skulle vi ha startat idag också men jag är ytterst glad att vi åkte hem. Vi hade inte kommit iväg imorse och jag såg att det var enormt mycket strykningar.

Ponnyerna har inte varit i ridhus sedan i Bäckseda förra sommaren och de har satt otroligt mycket bakbensmuskler genom allt arbete i snön. Både på fältet och i paddocken - och då hindrena frös fast i höstas (på lämplig plats) så har vi även kunnat hoppträna. Det var mycket kul att se att de är redo för dom här uppgifterna. Det är inte to-much och det finns gott om utrymme för mer.

Isabelle och jag har ju faktiskt kul när vi är iväg och hon satt på Landi på väg till framhoppningen och jag var något steg efter och sa något som vi skrattade riktigt gott åt. Då går det en mamma förbi oss och säger: Har ni kul när ni är ute och tävlar??? Hääää - jaaa, det har vi...
Men faktum är att jag började titta lite mer på min omgivning och det var ingen annan som hade kul... Förutom lite segeryra då... Men vi skämtar och har faktiskt kul. Andra är gravallvarliga och föräldrar som tjatar, ungar som blir irriterade, stressade personer vart man än kollar...

Isabelle har numer även skyddsänglar på sina schabrak. De är riktigt läckra. Landgrafs tävlingsfärg är numer rosa och lilla Magic har fått grå/lila. Klart snyggt.

Ja, med lånad stooooooooooor bil med 4hjulsdrift tog vi oss ner för backen, in till Vetlanda och tillbaka igen. Tack Pelle!

Jag vet, jag har inte uppdaterat på länge - men... förr tyckte jag det var skittråkigt att lyssna på "gamla människors" samtal... Läkare, medicin, sjukbesök, behandling... ja, ni vet... Idag har jag hamnat lite där själv... inte åldern kanske, men sjukdomar, läkare osv...
Man brukar ju säga att inget ont som inte för något gott med sig...

När jag röntgades vid olyckan upptäckte man ett Meningiom. Det är en (oftast) godartad tumör som sitter på hjärhinnan. Och den sitter så till att den förtränger hjärnan på mig och måste opereras bort.
2 kommentarer var...

...när jag frågade läkaren om jag kanske borde skriva mitt testament.. blev svaret: har du inte gjort det ännu???? hehe.

...från Manfred... Äntligen vet vi varför du är som du är!...

Så nu går jag och väntar på operationstid. Det är jobbigt att vänta.
Allt annat är inte så OK det heller. Förutom nacken som har läkt som den ska.

Men jag har inte så stor lust att skriva om BARA sånt i bloggen...
Så jag avslutar dagens inlägg med att berätta att jag är dj....gt ridsugen! Igår tänkte jag.... Imorgon ska jag rida... Det kanske är tur att vädrets makter är emot det. Vem vet...

Ta hand om er!

Caroline

Överraskningen...

...är närmare 1,80 fuxfärgad och består fortfarande till större del av ben. Därav namnet Bambi.
För dig som inte följt oss så länge så kan jag berätta att Bambi var livmodersimport när vi flyttade till Sverige, dvs. hon var vårt första föl här i Sverige.
Hon är en tvättäkta holsteiner e. Barnaul xx u.e Casino Boy.
Bambis mamma - Cora - var tvilling och endast 1,62 en mycket snäll och välvillig häst som man tog upp alldeles för snabbt i klasserna. Hon gick som en symaskin och hoppade ALLT. Jag menar verkligen allt. Även i höjd. Tyvärr hoppade hon även när hon kom fel - vilket innebar att det var i stort sett livsfarligt att hoppa henne.

Bambi har varit utlånad (egentligen för försäljning) i 2,5 år men yttre (trevliga) omständigheter har alltså gjort att Bambi fått komma hem igen.
Isabelle har redan ridit henne och det funkar bra. Fast henne kan man ju slänga upp på vilken häst som och det funkar bra.
Egentligen hade vi ju sagt att Bambi skulle få heta Baroness när hon blir stor men nu har hon hetat Bambi i 8 år så det får fortsätta vara så tycker jag.

2010

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Men det är ju bara roligt att skriva när det händer något.

Och när det inte gör det - eller endast handlar om återbesök på sjukhuset så är det varken kul att skriva om det eller för den delen läsa om det.


Jag borde gå ut med kameran och ta massa snöbilder! Det är så vackert när det är fruset i träden och hästarna blir glada över att dom kan röra sig.


Jag går ut och fascineras över just träden och tänker, va f...n, VEM tycker det är kul att titta på massa träd sen. Alltså fotar jag inne istället...


Jag har ju ett nytt skötebarn: Pärlvaruhuset. http://www.parlvaruhuset.se/

Äntligen har jag tagit mig för att öppna en pärlbutik! Det har jag velat göra länge faktiskt.

Gick och funderade på ett passande namn (som inte redan var upptaget) men till slut blev det solklart! Det måste bli Pärlvaruhuset. Jag är inne i en "skapande" fas - men inte ett enda pannband till hästar till! Det har blivit smycken - mest örhängen - och en del av de redan skapta pannbanden har gjorts om till helt klart superläckra halsband!


Jag tänker inte lägga ut bilder på pärlor och smycken här - är du nyfiken så besök gärna Pärlvaruhuset. Det här ska fortsätta att vara hästarnas och vår blogg.

Dessutom har jag gjort en pärlblogg som jag inte kommer ihåg namnet på just nu (smart drag) men det ligger under länkar.

Hästarna verkligen älskar det här vädret. Isabelle har varit nere på fälten och galopperat och jag blir ju SÅ SUGEN!!! Men jag har inte fått klartecken för ridning ännu.

Grace Kelly är omplacerad hos Christina. Det går verkligen jättebra och Christina är så glad i henne! Hon har tom varit ute alldeles ensam i skogen!

Och vi har fått hem en överraskning men DET skriver jag mer om i nästa inlägg...
//Caroline

December och vänner

Äntligen är det inte november längre. Det är mörkt och grått och tråkigt. Men den här novembern var lite annorlunda...

Genom internet har jag fått kontakt (igen) med 3 människor som betyder mycket för mig: en gammal arbetskamrat (vi jobbade ihop för ca. 20 år sedan), en fd. praktikant som nu själv har barn och verkligen gick den vägen hon ville och blev Hästphysioterapeut - last but not least vårt "tredje" barn Inga - som gått sina egna vägar nu i två år. Hon är ju inte vårt riktiga barn men bodde ofta hos oss från det att hon var 13.

December börjar lika bra. Min äldsta och närmaste vän - vi känner varandra sedan 6an ungefär - vi kommer att gå en bit livsväg ihop igen.

För det är väl det som utgör vänskap. Man kan leva sitt eget liv en lång tid och sedan hörs man igen och det är som om det aldrig funnits luckor. Kravlöst med andra ord.

Hästarna då...
Vitnos trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv. Äntligen får hon hoppa igen! Jag är säker på att vi kommer att få se henne på tävlingsbanorna i vår igen.

Charlotte trivs också. Hon tycker det är mycket mysigt med allt pyssel och uppmärksamhet och det fungerar jättebra. Skönt. Hon är charmig, väldigt speciell och hon har precis som Vitnos en alldeles unik plats i våra hjärtan.

Polarstern mår som en prins. Efter att ha överlevt djupa vatten med 15 meter höga vågor (små vattenpölar), flockar med sabeltandade tigrar (ett par något större stenar brevid varandra) och andra hemskheter så har han upptäckt att livet är perfekt! Han har plockat sina första rosetter - i hoppning !!! Och fler kommer det att bli till våren då han ska ut på dressyrbanorna igen.
Jag är så glad att han hamnat rätt - och att han verkligen får visa vad han gå för. Han är ju en helt fantastisk häst!

Våra hästar får en liten tvångspaus just nu pga. att det är djupfryst på ridbanan. Det regnade ju så kopiöst innan det frös på tyvärr.

Så därför har jag dammat av Skattkistan igen... Jag satsar numer framförallt på pärlor, lite udda sådana. www.skattkistanivetlanda.se - för den som vill titta.

Separationsångest

Jag kan inte annat än att säga att jag saknar Charlotte! Det har blivit tomt efter henne. Men jag vet att hon har det bra och det är en skön känsla! Framförallt när man vet ur vilka förhållanden hon kommer och vi har ju faktiskt haft henne i drygt 10 år nu.

Vi luftade Landgraf i lördags. Lokal LC och LB i Vetlanda och han var dubbelnolla i båda klasserna. Han försökte bara få av Isabelle 3 gånger... hehe...

Isabelle tog honom galant runt utan att göra några snäva svängar och ändå är han snabb!

Landi har ju hur mycket kapacitet som helst! Och jag är övertygad om att han går sina felfria rundor msv. nästa år.

Personligen undrade jag varför jag knappt kunde röra mig igår och idag är det ännu värre. Jag har träningsvärk i benen! 6 timmar på en tävlingsplats är mångfaldigt mer rörelse än vad jag brukar fabricera här hemma nu.

Jag tror det är "farligt" att pausa så här länge från det vanliga livet. Jag brukar vara rätt händig men idag lyckades jag hamra mig själv på pekfingret! Inte lite försiktigt, nej, kavumm! Rätt på!

Nu är det Tea-Time - Roibush den här gången. Vi pimplar i oss flera liter om dagen just nu. Men vi har ett stort lager att ta av också. Det är bra att vi gör oss av med lite rester.

Dagens mat blir väldigt enkel: sallad (isberg och rucola) med nötter och stekt kyckling.
Annars brukar jag ju faktiskt nu laga mat varje dag. Det blir massa spännande rätter och Daniel fick en ny älsklingsrätt (kyckling med senap och dragon). En annan (ny) favorit blev spagetti med skinka och purjolök. Mycket smaskigt.

Musik

Jag är helt säker på att den som "uppfann" techno-musik gjorde detta medans han magnetröntgades! Ja, det är det jag sysslat med sedan förra inlägget. Att förbereda mig för vidare röntgen. Nacken läker inte som den ska och man överväger operation men ville ha just magnetröntgen.

Man ska ju ligga helt stilla i 4 minuter. Och man kan koncentrera sig på vad man vill. Det finns bara en sak man kommer tillbaka till... jag-måste-svälja...

Och hur mycket man försöker att inte tänka på det, desto värre blir det! Och när man då försiktigt sväljer, måste man svälja ännu mer!

Helt sjukt!

Men nu är det gjort och nu går jag i väntans tider igen.

Vi har ju omplacerat lite hästar. Connection och Vitnos är hos Christina och Vitnos är superlycklig att hon ÄNTLIGEN blir pysslad med igen.

Absolut inga tecken på hälta eller istadighet. Hon går barfota, rids dagligen och trivs med livet.

Varför jag poängterar det?
När vi mot bättre vetande sålde henne förra året och fick tillbaka henne efter 3 månader med svåra kotledsinflammationer bägge fram var det ju en skitponny som vi vetat om att hon var kass i frambenen.
Och Isabelle hade ju inte slutat rida henne för att hon var för gammal utan endast för att hon var tvungen att vila upp sig innan försäljning.
Dessutom kunde hon ju absolut inte gå barfota och hennes utrustning som passat i drygt 3 år passade ju inte efter 2 veckor hos de nya ägarna.

Att hon fick kotledsinflammationer på bägge fram kunde ju absolut inte bero på att en vettig igångsättning efter ca. 5 månaders hagliv innebar hoppträning efter 3 dagar hos de nya ägarna.
Och att träningen fortsatte på samma sätt 2 ggr. per vecka plus ridläger ovanpå det.

Och det kunde ju inte heller bero på att Vitnos - som är inåttåad på höger fram, rakställdes när man skodde henne plus att man förändrade hela hovformen på henne.

Jaaa, det finns inte bara oseriösa säljare - det finns en hel del av den varan på köpsidan också.

Står det i en annons tex. att man INTE lämnar ut en häst på foder osv. och man mailar flertalet gånger med någon som är intresserad. Ja, man pratar tom i telefon och gör upp om provridning och plötsligt så kommer dom på att dom inte har pengar just då utan vill ha en foderhäst istället. Och om man nu inte hittade någon annan...

Eller "picknickridarna" som åker runt och provrider hästar och är jätteintresserade och sedan aldrig hör av sig igen.

För att inte tala om dom som bestämmer tid och sedan aldrig dyker upp!

Och varför åker man ut och provrider en häst och är jätteintresserad för att sedan - plötsligt (efter flera veckor) hitta massa "fel" för att kunna pruta.

Varför utgår köpare ifrån att det ska ingå massa saker: sadlar, träns, schabrak, täcken. Står det inte i annonsen så kan man inte utgå från det. Det är faktiskt ett svenskt fenomen. Åk ner till kontinenten och fråga beridaren/ägaren om du får med hans sadel!

Personligen har jag alltid tyckt att det är oseriöst om man sätter ut en häst för 100.000 och någon mailar om man säljer den för 60. Fast å andra sidan kommer de inte flera gånger och provrider och prutar sedan. Tänk så mycket tid och energi man kan spara!

Jag är lite bitchy idag, jag vet. Det beror nog på technomusiken igår...

IDAG...

stör det mig inte ett dugg att jag inte måste vara ute mer än jag själv vill...
Det har snöat hela dagen. Till och med så mycket att det ligger kvar!

Varje år är det samma sak och varje år tycker man att vintern kommer på tok för tidigt.
Men något som är lika kul år efter år är att se fölen när dom för första gången får se snö!
De blir verkligen som barn - snööööö. Frustar på den och blir "rädda" när den virvlar upp.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för röntgen av nacken.
Första gången på åtta veckor som jag får ta av kragen. Blir nog lite separationsångest...

Tävlingen...

...gick bra för Isabelle och Walino.
Ett litet pet i 1,10 i fredags och ett litet pet igår med i 1,15. Men han skötte sig väl och blev inte så ohyggligt stark som han kan bli ute.
Ryttaren innan Isabelle igår flängde runt i alldeles för högt tempo med på tok för långa tyglar och vid hinder nr. 4 händer det som ju inte får hända... hästen missbedömer avståndet, kastar sig in i hindret och går omkull. Slår runt och ryttaren blir liggandes.
Jag stod på stora läktaren och Isabelle var på helt andra sidan ridhuset.
Första tanken var att störta iväg till henne och säga att hon inte får starta. Men så kan man ju inte hålla på hela livet heller! Så vi (Manfreds första tävling och nåt sånt händer!!!), Manfred och jag stod kvar och pratade med Marie som kom precis.
Isabelle fick gå in på framhoppningen igen och vi fick vänta på ambulans. När den kom gick jag till henna men hon ville starta. Även om hon sedan efteråt berättade att hjärtat gått på högvarv. Samtidigt är det som hon sa: hade jag inte gått in och startat och hoppat åtmindstone ETT hinder så hade det här suttit i länge.
Det är nog ungefär som att sitta upp igen när man har trillat av.
Jag hoppas att tjejen klarade sig utan större skavanker.

Samtidigt tänker jag på en sak som jag reflekterat över länge.
Det har ju blivit "modernt" att hoppa med långa stigläder. Det betyder ju att om hästen snubblar, går omkull, tappar balansen osv. så sitter man ju "djupt" i sadeln och har inga möjligheter att komma bort från hästen om det nu vill sig riktigt illa.
Har man kortare läder har man böjda knän och då är det lättare att man katapulteras bort från hästen.
Redan när jag började rida så fick vi lära oss att stiglädrena skulle kortas minst 3-4 hål.
En annan regel är att stigbygeln ska vara i höjd med fotknölen eller strax däröver.
Det är INTE många som har det idag. Och personligen tror jag att det därför går riktigt illa om nu olyckan är framme. Hur många ryttare idag har verkligen en balanserad lätt sits?

Nu ska jag uppdatera hemsidan med en ny "gammal" häst. Eller blir det gammal "ny"...
Anyway - ett tillskott i Isabelles "familj".

Ha en underbart bra dag!