En härlig dag

det finns dagar emellanåt när allt jobb - blod, svett och tårar - ger utdelning. Idag var det framförallt Isabelle som fick den känslan. På Cinni.

Som vi har jobbat och slitit för att få henne lugn och att hon ska förstå att vi inte tänker slå henne. Att hon ska lita på oss och att hon ska vänta... och inte få panik... lugn, lugn,, lugn. Ta det lugnt. Det är bra nu.

I höstas kände vi att hon börjar landa och sen kom den långa vintern emellan. Nu jobbar vi med henne sedan 2 veckor igen och varje dag har vi kommit en bit längre. Till och med nästan börjat där vi avslutade dagen innan.
Idag när Isabelle red henne så släppte allt - hon fick det där leendet på läpparna som man inte kan sudda bort och sa: jag vill inte sluta rida. Jag vill bara fortsätta så här.


Hon ökade och kortade traven, hon tog superfina galoppfattningar i båda varven - var väl framme för skänkeln och avsaktningarna satt perfekt.
När det går så här bra då blir man så lyrisk och samtidigt blir man lite negativ. Jaha, var är nästa bakslag? Kommer det imorgon? För så här bra kan det väl bara inte fortsätta....
Eller kan det det?
Kanske hon har förstått...
Idag är hon inte bara dyr. Idag är hon helt enkelt inte till salu.
Men jag är helt säker på att det kommer "billiga" dagar också.

Bruning växer upp

Året därpå tyckte vi att de var så pass hanterade att de kunde få gå på det stora sommarbetet. Tänk 8 hektar rent bete. Vi tänkte att de skulle få ha grimmorna kvar några dagar så att vi såg att det fortfarande gick att få tag på dom. Men Bruning och Skimmel hade andra tankar om frihet - båda tappade sina grimmor under första dygnet och sen gick det inte att få tag på dom längre. Unghästar kan väl få vara unghästar tänkte vi. De får väl komma in med dom andra till hösten istället. Vi hade ju ingen brådska.
Men icke sa Nicke - hösten kom, alla hästar ville in.
Utom Bruning och Skimmel.
Försök få tag på 2 förvildade unghästar på 8 hektar!
Vi stödfodrade dom ute med ensilage och när vetrinären var hos oss för att vaccinera så frågade vi honom hur vi skulle göra med dom för nu tyckte vi nog att dom skulle in så sa han att vi fick ge dom lugnande i pulverform i betfor sen skulle det nog gå att få tag på dom.
Hehe, tror ni dom åt det? Nej då. Det gjorde dom inte.
Frosten kom och vi bestämde träff med vetrinären och hans assistent en otroligt vacker novemberdag.
Hans assistent hade nämligen jobbat på Zoo i Aachen och kunde "skjuta" djur med blåsrör...
Som vanligt kom både Skimmel och Bruning fram på ungefär 3 meters avstånd. Perfekt för assistenten att skjuta pilar med lugnande! Han sköt på Bruning först som blev fly förbannad och bet bort pilen men nu skulle han bli trött. Trodde vi. Sen skjöt han Skimmel som kutade iväg som stucken av en geting och vi höll på att skratta ihjäl oss när han först galopperade snabb som vinden och sedan blev långsammare och långsammare. Det var som en Duracell-Kanin där batteriet helt enkelt tog slut.
Bruning var nu väldigt misstänksam och inte ett smack trött. Men assistenten var mycket skicklig med sitt blåsrör och fick in en fullträff på halsen där Bruning inte fick tag på pilen. Sen samlade vi upp våra trötta hästar och lastade dom och körde ytterst försiktigt hem med dom de 3 kilometrarna till gården...
Det var ju klart att det inte gick att få ut dom ur transporten så vi ställde in transporten i ridhuset och fällde ner lämmen lossade på hästarna och stängde porten. 2 timmar senare stod dom med spetsade öron inne i ridhuset  och väntade på att få gå in i sin stora box igen. Samma dag dom kom in igen fick Skimmel sitt nya namn: Cash Run - ett namn han aldrig levde upp till...

Världens bästa Bruning

 Vi läste en annons i en hästtidning om att ett 30tal hästar skulle auktioneras bort på grund utav att ägaren gått i konkurs.
Hästarna hade tvångsomhändertagits och peppats upp i 6 veckor och nu var dom i ett sådant skick att man kunde sälja dom.
Jag och min dåvarande praktikant Line åkte iväg för att provrida en häst som jag tyckte lät intressant.
Egentligen ville jag inte alls köpa häst, men man vet ju aldrig...
...Det var en jättefin 4åring jag provred. Jag var såld på en gång. Den blir dyr, sa jag...

En regnig, ruggig novemberdag år 1998 åkte vi iallafall iväg på den här auktionen. Det var massor av folk och vi fick en liten skylt med ett nummer på för att kunna bjuda.

En mager, raggig häst efter den andra kom in och så småningom kom valacken in som jag provridit.
Han blev - som jag befarade - inte min...

Plötsligt kom hästen med stort H in... 18 månader gammal. Brun med mycket markant huvud.
Ingen bjöd och jag fick magkänsla... för den bruna hästen med det mycket klangfulla namnet: Calarus.
Jag bjöd... Någon bjöd högre en jag och jag budade igen.



Hjärtat dunkade så alla borde ha hört det. Den här hästen skulle jag ha. Och jag fick honom. Bruning var min.

Bakom oss stod en familj och frågade oss var vi skulle stalla upp vår häst någonstans. Hemma sa vi och innan vi visste ordet av hade vi en inackordering - en skimmel vid namn Cassius.

Några dagar senare stod Cassius och Calarus i sin stora 25 kvadratmetersbox med stor paddock utanför.
Alla som kom till oss var nyfikna och utbrast: Åhhh, vilken fin skimmel! Japp, sa jag. Och den bruna är min.
Eh, jaaah, den var ju också fin, blev det långsamma svaret.

Egentligen byter man inte hästnamn. Orsaken till att jag gjorde det var att dessa namn fick de enbart till auktionen. Det skulle ju vara ett namn på C. Så är det ju i Tyskland att fölen får namn på samma bokstav som pappas namn. Eftersom pappan var Calyptus e. Calypso så funderade jag länge. Det var inte enkelt att hitta på något vettigt.
Men min cynism segrade. Caros Äss skulle det bli och inget annat. Caro efter Caroline och Äss därför att jag visste att han skulle bli bra. Ingen annan trodde det utom jag.
Smeknamn blev däremot Skimmeln och Bruning...
fortsättning följer...

Åhh, sommartid...

Äntligen börjar vintern försvinna. Nu ligger det bara snö kvar i diket.

Backen däremot har inte mått bra utav vinterns påfrestningar så det tar nog ett tag innan den blir bra att åka på.

Jag har äntligen ridit igen!

Men inte kan jag ta det lugnt och rida EN häst - nej, upp på 3 stycken måste det bli

Det kommer att betyda världens träningsvärk imorgon men det får jag väl leva med så länge nacken och revbenen inte börjar protestera mer än de redan gör.
Den här glada pensionären med Isabelle på ryggen kan man inte tro att han faktiskt är född 1989! Han blir så glad när han får komma ut och "lufta" att han bockar och ruskar på hela sig. Jag ska ta över och rida honom när Isabelle har busat av honom det värsta i några dagar. Haha.

Walino och jag var nog lika stela och ovana båda två idag men han ÄR ju så älskvärd!

Ja, och feta Bruning och jag får väl banta tillsammans. Det är ju inte bara jag som fått en paus på drygt 1,5 år utan även han. Men att sitta upp på honom är verkligen som hemma! Man blir så glad av att rida honom. Igår luftade vi härliga Charmeur - bilder och mer om det följer i nästa inlägg. Nu i dagarna kommer jag även att lägga ut nya hemsidan. Dvs. jag går tillbaka till den "gamla" layouten som jag nog tycker bättre om iallafall.

Vi ska sälja av en del hästar så är du på jakt är du välkommen att höra dig för hos oss.

Nu är det fodring och dagens sista insläpp som gäller. Sedan ropar köket där Daniel skalat en hel bytta potatis för att jag ska kunna göra potatisgratäng.

Att skala potatis och att hänga upp strumpor när man tvättat är nog bland det tråkigaste som finns...

Fotomodell

Mina pannband har ju fått stå tillbaka ett tag nu pga. att jag sålde många till återförsäljare (= kul) och inte riktigt hann med att producera nya. Plus att min pärlbutik tagit stor del av min tid.

Att sätta ihop dom går relativt fort. Det som tar tid är att få till ett snyggt mönster och att pannbandet får rätt vikt. De får inte vara för lätta för då flaxar dom, blir dom för tunga är det inte speciellt bekvämt för hästen. Så ett pannband kan ta allt från 2-3 timmar upp till 2-3 dagar (!) att göra.

När dom sedan är klara så ska dom fotograferas. De är definitivt snyggast när dom sitter på häst och igår tog vi ut Landgraf och fotade en del. Jag kan inte riktigt se mig mätt på dessa bilder - en så otroligt fotogen häst! Det var nästan att han förstod att han skulle ha öronen framåt och bara se snygg och söt ut!

Pannbanden har nu fått en egen Facebook-Sida:http://www.facebook.com/pages/LineDesign/137434839659362?sk=wall gå gärna in och "gilla"...

Kärlek

Jag är helt säker på att hästar kan känna kärlek. Vi har ju rätt så många hästar men det är inte alla som verkligen lyser kärlek när dom ser mig.
En häst som lyser kärlek när den ser Isabelle, det är Delightful Magic. Ögonen blir helt fulla av hjärta-tecken.

Kiara älskar mig och Bubulina. Och lilla Flash. I måndags lyckades han och svarta hingsten ta sig ur ur sin hage. Medans Macig stod uppe vid stallet så hade Flash lyckats hamna mellan staketet till deras hage och hagen där valackerna var ute. Han sprang omkring helt planlöst bland buskarna och träden och kom inte ut. När vi hade öppnat så stod han och darrade längst bort men vågade inte komma så jag gick dit. När jag kommer fram så står han där och väntar och när jag går iväg så följer han mig som en hund. Och hela hästen lyser kärlek. Jag litar på dig. Du kommer att rädda mig ur det här...
För länge sedan hade jag en häst som hette Balu. En väldigt speciell häst. Han hade fastnat i elrepet och naturligtvis fått panik och snurrat in sig i det på alla 4 ben och kom inte loss. Stallägaren hade stängt av elen, men han snurrade in sig mer och mer och de kom inte i närheten av honom. När jag sedan kom och pratade med honom så stod han alldeles still tills jag hade trasslat ut honom ur repet... Sedan sänkte han huvudet och buffade till mig. En alldeles speciell känsla...

Hört & hänt...

Jag har precis läst om en stor debatt i Tyskland.
Rätt intressant.

Följande har hänt...
Nobel-Lösdrift (kallas aktivitetsstall) med flera lador att gå in och ut i - dessa har sådana där plastremsor hängandes vid den öppna sidan. Dessa förhindrar ju kyla (och värme) från att tränga in och hindrar även flugor från att komma in på sommaren.

Flera hästar är ute - flera hästar är inne. Något händer och hästarna blir rädda. En av hästarna som gick ute sprang för att komma in i ladan - en häst som var inne i ladan springer för att komma ut ur ladan.

Precis i ingången springer dom på varandra eftersom dom inte kan se varandra (ingången är 10 meter bred).

Och den ena hästen är död.
Och nu vill inte försäkringsbolagen betala eftersom det inte går att bevisa vems fel det är.

Detta måste väl ändå vara unikt och maximal otur - en sak som egentligen bara inte händer!

Press-Frihet

Idag blev mina inlägg i Tidningen Ridsport borttagna.

Inte för att jag gjort ett personligt påhopp.

Inte för att jag på något vis bröt mot regler

Jag ställde en enkel fråga och tydligen trampade jag någon rejält på tårna...

Inlägget gällde erinran till 2 vetrinärer i Jönköpings Kommun varav den ena vid flertalet tillfällen skrivit ut lugnande till en hovslagare "för att användas vid hantering av svåra hästar".

Denna hovslagare däremot har inte bara använt lugnande vid ovanstående tillfällen utan även "när han har haft ont i axeln själv" - han har dessutom använt det helt utan ägares vetskap.
Så min fråga i det hela var: och vad gör man åt hovslagaren?
Ett svar på mitt inlägg var att man inte trodde att sånt hände.
Och jag svarade att jag vet att sånt har hänt. Och att därför min fråga kvarstår: man erinrar vetrinären men vad gör man åt hovslagaren?
Då togs inläggen bort.
Jag har skrivit till webredaktionen och frågat begrundat på VAD gör att man tar bort inläggen. Så det ska bli spännande att se vad dom svarar.

Mörker

Det mörkaste mörkt måste väl för en stallägare vara när elen gått och man i mörker försöker mocka ur en torvbox.
Eftersom det var dagsljust ute men för kallt för att öppna dörrarna förutom i ponnystallet på glänt så var jag dessutom för lat för att gå in och hämta en pannlampa.

När jag var klar med mina boxar hade vi... vipps... el igen.

Falco - livräddaren

Innan idag kom jägaren upp och bad oss ta in Casper då spröt-hunden (det är dom med sändare) skulle släppas efter hare som sprungit upp hit.
Isabelle red i paddocken och Falco sprang och visade upp sig i hagen då plötsligt haren kom farandes med spröthunden efter. In till Falco som tyckte att det var kul att han äntligen fick en lekkompis och satte efter spröthunden.
Den tyckte inte det var riktigt lika kul utan glömde av haren.
Haren hittade vi för övrigt sittandes vid gödselstacken lite senare.