söndag 6 december 2009

December och vänner

Äntligen är det inte november längre. Det är mörkt och grått och tråkigt. Men den här novembern var lite annorlunda...

Genom internet har jag fått kontakt (igen) med 3 människor som betyder mycket för mig: en gammal arbetskamrat (vi jobbade ihop för ca. 20 år sedan), en fd. praktikant som nu själv har barn och verkligen gick den vägen hon ville och blev Hästphysioterapeut - last but not least vårt "tredje" barn Inga - som gått sina egna vägar nu i två år. Hon är ju inte vårt riktiga barn men bodde ofta hos oss från det att hon var 13.

December börjar lika bra. Min äldsta och närmaste vän - vi känner varandra sedan 6an ungefär - vi kommer att gå en bit livsväg ihop igen.

För det är väl det som utgör vänskap. Man kan leva sitt eget liv en lång tid och sedan hörs man igen och det är som om det aldrig funnits luckor. Kravlöst med andra ord.

Hästarna då...
Vitnos trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv. Äntligen får hon hoppa igen! Jag är säker på att vi kommer att få se henne på tävlingsbanorna i vår igen.

Charlotte trivs också. Hon tycker det är mycket mysigt med allt pyssel och uppmärksamhet och det fungerar jättebra. Skönt. Hon är charmig, väldigt speciell och hon har precis som Vitnos en alldeles unik plats i våra hjärtan.

Polarstern mår som en prins. Efter att ha överlevt djupa vatten med 15 meter höga vågor (små vattenpölar), flockar med sabeltandade tigrar (ett par något större stenar brevid varandra) och andra hemskheter så har han upptäckt att livet är perfekt! Han har plockat sina första rosetter - i hoppning !!! Och fler kommer det att bli till våren då han ska ut på dressyrbanorna igen.
Jag är så glad att han hamnat rätt - och att han verkligen får visa vad han gå för. Han är ju en helt fantastisk häst!

Våra hästar får en liten tvångspaus just nu pga. att det är djupfryst på ridbanan. Det regnade ju så kopiöst innan det frös på tyvärr.

Så därför har jag dammat av Skattkistan igen... Jag satsar numer framförallt på pärlor, lite udda sådana. www.skattkistanivetlanda.se - för den som vill titta.

måndag 16 november 2009

Separationsångest

Jag kan inte annat än att säga att jag saknar Charlotte! Det har blivit tomt efter henne. Men jag vet att hon har det bra och det är en skön känsla! Framförallt när man vet ur vilka förhållanden hon kommer och vi har ju faktiskt haft henne i drygt 10 år nu.

Vi luftade Landgraf i lördags. Lokal LC och LB i Vetlanda och han var dubbelnolla i båda klasserna. Han försökte bara få av Isabelle 3 gånger... hehe...

Isabelle tog honom galant runt utan att göra några snäva svängar och ändå är han snabb!

Landi har ju hur mycket kapacitet som helst! Och jag är övertygad om att han går sina felfria rundor msv. nästa år.


Personligen undrade jag varför jag knappt kunde röra mig igår och idag är det ännu värre. Jag har träningsvärk i benen! 6 timmar på en tävlingsplats är mångfaldigt mer rörelse än vad jag brukar fabricera här hemma nu.

Jag tror det är "farligt" att pausa så här länge från det vanliga livet. Jag brukar vara rätt händig men idag lyckades jag hamra mig själv på pekfingret! Inte lite försiktigt, nej, kavumm! Rätt på!

Nu är det Tea-Time - Roibush den här gången. Vi pimplar i oss flera liter om dagen just nu. Men vi har ett stort lager att ta av också. Det är bra att vi gör oss av med lite rester.


Dagens mat blir väldigt enkel: sallad (isberg och rucola) med nötter och stekt kyckling.
Annars brukar jag ju faktiskt nu laga mat varje dag. Det blir massa spännande rätter och Daniel fick en ny älsklingsrätt (kyckling med senap och dragon). En annan (ny) favorit blev spagetti med skinka och purjolök. Mycket smaskigt.

onsdag 11 november 2009

Musik

Jag är helt säker på att den som "uppfann" techno-musik gjorde detta medans han magnetröntgades! Ja, det är det jag sysslat med sedan förra inlägget. Att förbereda mig för vidare röntgen. Nacken läker inte som den ska och man överväger operation men ville ha just magnetröntgen.

Man ska ju ligga helt stilla i 4 minuter. Och man kan koncentrera sig på vad man vill. Det finns bara en sak man kommer tillbaka till... jag-måste-svälja...

Och hur mycket man försöker att inte tänka på det, desto värre blir det! Och när man då försiktigt sväljer, måste man svälja ännu mer!

Helt sjukt!

Men nu är det gjort och nu går jag i väntans tider igen.

Vi har ju omplacerat lite hästar. Connection och Vitnos är hos Christina och Vitnos är superlycklig att hon ÄNTLIGEN blir pysslad med igen.

Absolut inga tecken på hälta eller istadighet. Hon går barfota, rids dagligen och trivs med livet.

Varför jag poängterar det?
När vi mot bättre vetande sålde henne förra året och fick tillbaka henne efter 3 månader med svåra kotledsinflammationer bägge fram var det ju en skitponny som vi vetat om att hon var kass i frambenen.
Och Isabelle hade ju inte slutat rida henne för att hon var för gammal utan endast för att hon var tvungen att vila upp sig innan försäljning.
Dessutom kunde hon ju absolut inte gå barfota och hennes utrustning som passat i drygt 3 år passade ju inte efter 2 veckor hos de nya ägarna.

Att hon fick kotledsinflammationer på bägge fram kunde ju absolut inte bero på att en vettig igångsättning efter ca. 5 månaders hagliv innebar hoppträning efter 3 dagar hos de nya ägarna.
Och att träningen fortsatte på samma sätt 2 ggr. per vecka plus ridläger ovanpå det.


Och det kunde ju inte heller bero på att Vitnos - som är inåttåad på höger fram, rakställdes när man skodde henne plus att man förändrade hela hovformen på henne.

Jaaa, det finns inte bara oseriösa säljare - det finns en hel del av den varan på köpsidan också.

Står det i en annons tex. att man INTE lämnar ut en häst på foder osv. och man mailar flertalet gånger med någon som är intresserad. Ja, man pratar tom i telefon och gör upp om provridning och plötsligt så kommer dom på att dom inte har pengar just då utan vill ha en foderhäst istället. Och om man nu inte hittade någon annan...

Eller "picknickridarna" som åker runt och provrider hästar och är jätteintresserade och sedan aldrig hör av sig igen.

För att inte tala om dom som bestämmer tid och sedan aldrig dyker upp!

Och varför åker man ut och provrider en häst och är jätteintresserad för att sedan - plötsligt (efter flera veckor) hitta massa "fel" för att kunna pruta.

Varför utgår köpare ifrån att det ska ingå massa saker: sadlar, träns, schabrak, täcken. Står det inte i annonsen så kan man inte utgå från det. Det är faktiskt ett svenskt fenomen. Åk ner till kontinenten och fråga beridaren/ägaren om du får med hans sadel!

Personligen har jag alltid tyckt att det är oseriöst om man sätter ut en häst för 100.000 och någon mailar om man säljer den för 60. Fast å andra sidan kommer de inte flera gånger och provrider och prutar sedan. Tänk så mycket tid och energi man kan spara!

Jag är lite bitchy idag, jag vet. Det beror nog på technomusiken igår...

onsdag 4 november 2009

IDAG...

stör det mig inte ett dugg att jag inte måste vara ute mer än jag själv vill...
Det har snöat hela dagen. Till och med så mycket att det ligger kvar!

Varje år är det samma sak och varje år tycker man att vintern kommer på tok för tidigt.
Men något som är lika kul år efter år är att se fölen när dom för första gången får se snö!
De blir verkligen som barn - snööööö. Frustar på den och blir "rädda" när den virvlar upp.

Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset för röntgen av nacken.
Första gången på åtta veckor som jag får ta av kragen. Blir nog lite separationsångest...

söndag 1 november 2009

Tävlingen...

...gick bra för Isabelle och Walino.
Ett litet pet i 1,10 i fredags och ett litet pet igår med i 1,15. Men han skötte sig väl och blev inte så ohyggligt stark som han kan bli ute.

Ryttaren innan Isabelle igår flängde runt i alldeles för högt tempo med på tok för långa tyglar och vid hinder nr. 4 händer det som ju inte får hända... hästen missbedömer avståndet, kastar sig in i hindret och går omkull. Slår runt och ryttaren blir liggandes.
Jag stod på stora läktaren och Isabelle var på helt andra sidan ridhuset.
Första tanken var att störta iväg till henne och säga att hon inte får starta. Men så kan man ju inte hålla på hela livet heller! Så vi (Manfreds första tävling och nåt sånt händer!!!), Manfred och jag stod kvar och pratade med Marie som kom precis.

Isabelle fick gå in på framhoppningen igen och vi fick vänta på ambulans. När den kom gick jag till henna men hon ville starta. Även om hon sedan efteråt berättade att hjärtat gått på högvarv. Samtidigt är det som hon sa: hade jag inte gått in och startat och hoppat åtmindstone ETT hinder så hade det här suttit i länge.
Det är nog ungefär som att sitta upp igen när man har trillat av.

Jag hoppas att tjejen klarade sig utan större skavanker.

Samtidigt tänker jag på en sak som jag reflekterat över länge.
Det har ju blivit "modernt" att hoppa med långa stigläder. Det betyder ju att om hästen snubblar, går omkull, tappar balansen osv. så sitter man ju "djupt" i sadeln och har inga möjligheter att komma bort från hästen om det nu vill sig riktigt illa.
Har man kortare läder har man böjda knän och då är det lättare att man katapulteras bort från hästen.

Redan när jag började rida så fick vi lära oss att stiglädrena skulle kortas minst 3-4 hål.
En annan regel är att stigbygeln ska vara i höjd med fotknölen eller strax däröver.
Det är INTE många som har det idag. Och personligen tror jag att det därför går riktigt illa om nu olyckan är framme. Hur många ryttare idag har verkligen en balanserad lätt sits?

Nu ska jag uppdatera hemsidan med en ny "gammal" häst. Eller blir det gammal "ny"...
Anyway - ett tillskott i Isabelles "familj".

Ha en underbart bra dag!

fredag 30 oktober 2009

länge sedan

Det var länge sedan jag skrev nu. Men det händer ju egentligen ingenting spännande att skriva om...

Förutom lite skräckupplevelser på återbesök på sjukhuset - som inte hör hemma här.


Innan jag blev skadad fick jag för mig att börja plugga igen. Så jag sökte till en kurs på högskolan i kodningsspråk och programmering. Först bara en kort kurs för att se om jag hinner med, tycker det är kul och om jag "förstår". Sedan var ju tanken att gå en hel linje nästa år.

Det hela på distans och 50%


Och efter mycket om och men blev jag antagen. Lite extra kul i allt elände. Tyckte jag.
Tills jag började läsa alla regler osv. Förmodligen FÅR jag inte plugga eftersom jag är sjukskriven...


Sådana här saker är ju typiskt mig. Sällan normalt. Först uppåt, ja, kul... - sedan ner under mattnivån. Hmm.


Fast jag hittade en sak jag inte hade en aning om. Man kan låna E-böcker på biblioteket! Så vare sig jag nu får gå min kurs eller inte så kan jag låna kursliteratur och anordna "min egen" kurs (så nu är jag ovanför mattnivå igen...).


Idag blev jag så sugen på att rida ut! Det ligger massor av gula löv på backen och jag riktigt hörde hur dessa sprakade under hästhovar. Men ingen ridning i år. Sen får vi se hur det ser ut.


Jag har ju fått frågan om jag tycker det är "läskigt" att vistas bland hästarna nu. Om jag blivit rädd att de ska springa över mig igen...

Men det har jag inte. Däremot tycker jag att det är otäckt att se på när Isabelle hoppar (fast det talar jag inte om för henne). Då sitter hjärtat i halsgropen och jag försöker andas i 4kant. Jag hoppas att hon aldrig kommer att råka ut för något liknande.

Idag och imorgon ska Isabelle tävla med Walino i Vetlanda.
Det blir premiär för Manfred att titta på. Hehe. Han brukar hålla sig därifrån för han blir så dj....a nervös. Men nu måste han ju köra.

Jag får berätta imorgon hur det gick.
Kram på er!

söndag 4 oktober 2009

Äntligen hemma

i tisdags fick jag komma hem.
Tänk vad skönt! Och tänk vad mycket jobbigare allt blev. På sjukhuset ringer man på lilla klockan och blir upp-passad. Det funkar ju inte hemma. Så de första dagarna var jag verkligen trött!
Jag har mitt "läger" i vardagsrummet. Vi har flyttat på ena soffan och ställt dit en säng. Sen har vi fått låna ett elektriskt ryggstöd så att jag kan höja och sänka som jag vill.
Vattensäng var ju inget alternativ.
Varannan dag kommer hemtjänst för att byta nackkragen. Då slänger vi upp mig på köksbordet. Det har rätt arbetshöjd.
Det är lite jobbigt, för de stackarna som kommer har ju aldrig gjort det här innan. Och det ska tydligen komma "olika" hela tiden. Ingen rolig situation.
Däremot får de absolut inte lyfta nacke. Det får Manfred sköta.

Casper blev urlycklig att jag är hemma igen. Han ville inte ens gå ut utan låg i min säng hela första dagen.
Där ligger även Daniel när han har kommit hem från skolan.
Isabelle har hunnit fylla år också. Hela 15! Grattis, grattis, grattis.
Imorgon ska jag till nackröntgen. Ortopeden kommer att få svara på många frågor.
Internet är ju bra när man vill ha reda på något. Men när jag googlade på min nackfraktur var det ju inga positiva saker jag fick reda på precis.
En dag i sänder.
Idag verkligen ösregnar det. Det vore bra om det kunde sluta några timmar nu då vi har några som ska komma och titta på Miro. Vet inte riktigt hur vi ska lösa det.
Fortsättning följer...

fredag 25 september 2009

Kommentera

Har nu ändrat på lite inställningar. Så det ska gå att kommentera nu...

Nysningar

gör dj....gt ont. Jag har undvikit dom nu i nästan 3 veckor. Det är helt enkelt inte min dag idag. Jag har inte sovit och allt bara ramlar över mig...
Så jag tänkte pigga upp både er och mig själv med en liten anekdot... Inte helt rumsren...

För dinosaurier-år sedan (ca. 25) så hade jag mina hästar Balu och Antalya (mamma till Alyna) i ett inackorderingsstall i Suelldorf utanför Hamburg. Varje år satte vi oss tillsammans med bonden och bestämde vilka hästar som skulle gå i vilka hagar under sommaren.
Bland annat då med vilda Regina som hade en D-ponny.
Det hann bli mörkt innan vi hade diskuterat klart och både Regina och jag var hungriga så vi bestämde oss för att rida upp till "Waldschänke" - en mysig restaurant mitt i skogen och äta något.
Det var fullmåne ute så vi såg tillräckligt i mörkret iallafall.
Sagt och gjort så red vi iväg. Barbacka. Åt gott och skulle rida tillbaka när Regina fick för sig att vi skulle race:a.
Så hon galopperar iväg i mörkret och jag kan som tur var hålla igen Balu som steppade i sidorörelser.
Plötsligt hör jag Regina skrika till och så jag börjar trava och ropar på henne.
Hon står på ridvägen och tjuter av skratt. Kan inte behärska sig där hon står. Hennes ponny Nico hade redan stuckit vidare hemåt.
Till slut flämtar hon: kom, vi måste härifrån, jag berättar på vägen...
Det visar sig att Nico hade skyggat och slängt av Regina direkt på ett älskande par där i skogen! De hade fått en chock för livet och sprungit därifrån och Regina stod alltså kvar och skrattade.

Regina och jag hittade på massor av vilda saker och hade alltid lika kul. En skön människa som kunde skratta åt sig själv.

Hon opererades för bröstcancer ett antal år senare och jag träffade henne på en tävlingsplats och tänk när hon berättade för mig att hennes lilla hund hade stuckit iväg med hennes bröstprotes!

Så idag när jag inte mår så bra så tänker jag på henne. Och på ett kort som jag fick för jättelänge sedan där det stod: Tappa inte sugen. Världen är full av tappade sugar...

lördag 19 september 2009

En helt vanlig dag...

i våras skrev jag om hur en helt vanlig dag i mitt liv såg ut.
Nu ser det lite annorlunda ut.
07.30 väckning. Provtagning blodtryck, puls, syresättning.
2 Panodil.
Flirtar jag tillräckligt så har jag fått de snälla systrarna att genast hämta en mugg kaffe till mig. Annars får jag vänta till frukost som normalt är mellan 8 och 9.
Jag sitter och stirrar på min smörgås.
Känslan är som att vara helt proppmätt och någon säger: ta en bit till.
I början fick jag gröt. Den blev som något sorts klister i munnen. Nu får jag filmjölk och muesli (utan russin).
Kaffet går ner. Tom 2 muggar. Och mackan kan jag också trycka ner.
Sen är det dags för morgontoalett. En längre procedur på ca. 1,5 timmar.
När jag duschar så måste jag göra det med min nackkrage och sedan behöver jag hjälp för att byta innanmätet. Alla stackare som ska hålla min nacke medans kragen dras ut får lite skräck och fuktiga fingrar.
Därefter tittar jag lite på TV och försöker äta filmjölken.
Programmen varierar. Men nu är jag väldigt insatt i bl.a.
befruktning av elefanter (visste ni att de stackars spermierna simmar i 12 timmar för att ta sig fram de drygt 2 metrarna till ÄGGET!!!) av 5 mio. spermier kommer endast 10.000 fram.
Tätoweringar (både Miami Ink och LA Ink.)
Medans jag trycker runt på sammanlagt 10 kanaler hinner jag med lite kändisdjungel, 2,5 (two and a half = rätt kul), bilsvets, fråga doktorn, lite repriser osv).
Sen är det dags för lunch. Som jag sitter och stirrar på.
Klockan 2 är det panodil och fika som gäller.
17.30 är det middag (som jag stirrar på).
19.30 kvällsmål.
Vi hinner med några fler provtagningar innan det är dags för panodil vid 8 igen.
Eda (min ryggspruta som jag döpt till Edda) tjuter 3 gånger per dygn. Allt eftersom man ändrar dosen blir det vid olika tider men minst en gång på natten.
Från kl. 22.00 görs prover varannan timme (02.00 är det dags för panodil).
Det fungerar numer nästan i sömnen: dörren öppnas, min arm åker ut (vänster) jag halar upp ärmen och sedan breder jag ut alla fingrar för syretest på höger hand. Bara välja och vraka.
Varannan timme kommer de in och kollar hur det är med mig.
Jo, just det, rond hinner vi med på förmiddagen också. Men det är ju oftast kortfattade historier.
Mamma är hos mig hela dagarna.
Så vi går långa promenader (ca. 100 m per gång 2-3 ggr. per dag).
Luftar halskragen (2-3 ggr. per dag)
Jag får fotmassage (små kuddar på fötterna som skjuter in luft under fötterna. Detta är för att jag ska slippa heparin-sprutorna mot trombos då jag får extrem näsblod av dessa.
Sedan hinner vi inte med så mycket mer. Förutom att jag alltså numer är uppkopplad några timmar per dag.
Om jag har tråkigt?
Jag hinner inte med det. Och jag har tillräckligt ont fortfarande för att inte tänka på det.
Den största stressen just nu är att jag har en liten kalorilista eftersom jag inte äter ordentligt. Varje liten smula blir uppskriven och signerad.
Jag får nog komma hem någon gång nästa vecka. När vet jag inte. Undrar bara lite hur det ska gå. Men då blir det en ny rapport om en "helt vanlig dag"...

söndag 13 september 2009

Om livet

för några veckor sedan så skrev jag om att om det händer något så stannar tiden upp och man har plötsligt all tid i världen.
Nu har jag blivit drabbad av det.
I måndags sprang mina hästar över mig och det hela resulterade i 7 brutna revben varav flera är av på flera ställen, en bruten nackkota och lite andra små skavanker.
Efter intensiv-vistelse i Linköping har jag nu fått komma till kirurgi-avdelningen i Eksjö där jag nog kommer att vistas i flertalet veckor framöver.
Plötsligt blir man glad för så lite.
Som att tex. kunna röra sig 50 m med gåstol på 10-15 minuter.
Edda var med. Edda är min ryggbedövning. Och mamma som fick skjuta Edda bakom mig.
Tiden har stannat upp.
Och den kommer nog aldrig bli densamma igen.

måndag 7 september 2009

Caros Äss

Äntligen har Bruning kommit hem! Det är så skönt att se honom igen.
Han gick direkt på transporten. Helt själv. DET var första gången!
Bruning köpte jag på auktion när han var 18 månader.
Egentligen skulle jag ju inte ha en häst till men vi åkte iväg och kollade iallafall.
Det var ett helt stuteri som upplöstes då ägaren fått akut pengabrist. Sammanlagt ett 30tal hästar.
Jag provred hans 2 år äldre helbror. Och blev helbegeistrad! Men han blev för dyr.
Neufeder, hans mamma fölade varje år. Ett brunt föl vartannat år och en skimmel vartannat.
Det var ingen som ville ha Bruning. Han hade väldigt markant huvud när han var yngre.
Men jag gillade honom och slog till.

Bakom oss stod en familj som köpte hans halvbror och frågade oss vart vi skulle ställa vår häst.
Det var början till en underbar vänskap. Lilla skimmeln kom till oss och delade stor lösdriftsbox med Bruning. Till auktionen hade alla hästar fått ett namn. Bruning hette Calarus och skimmeln hette Cassius. Cassius döptes sedan om till Cash Run, blev över 1,80 stor och hade väl aldrig några direkta framgångar.
Alla som kom till vår gård i Tyskland sa: ohhh, vilken fin skimmel!
ja, sa jag. Och den bruna är min. Oh, blev då svaret. Den var ju... söt?...
Därav hette dessa hästar alltså Skimmel och Brownie (Bruning).
På sommaren när de var 2 år gick dom i stora sommarhagen. Tänk 8 ha rektangulärt bete utan skog.
På hösten var de så förvildade båda två (de var ju knappt hanterade när vi fick dom) att vi inte fick in dom tillsammans med de andra.

Vi stödfodrade när det började behövas men sen kom snön och då tyckte vi att det var dags för dom att komma hem.
Vår vetrinär hade på den tiden en assistent som arbetat i Aachen på Zoo. Så han kom med sitt blåsrör och sköt pilar med lugnande på dom. Skimmeln stannade direkt. Bruning försökte bita bort sin pil och stack iväg. Men till slut hade vi fått tag på dom båda två. Lastade och körde försiktigt hem. Vi körde in hela ekipaget i ridhuset och där fick dom stå tills de piggnade till.
Skimmeln åkte iväg till sina ägare. De köpte ju även Gina utav oss (hästen som såg till att jag slutade hoppa). Och det var tack vare dom som vi fick Hymnos.
Och det var detta år som jag blev lite trött på att alla tyckte om skimmeln och döpte om Brownie till Caros Äss - alltså mitt Äss.
Han har ju alltid varit en karaktärshäst med stor personlighet.
Och han tycker inte om att lastas. Då "leker" vi ett tag. Gå upp på rampen, virvla runt, sticka, komma tillbaka och börja om.
Tanken var aldrig att lämna iväg honom för inridning men när vår gård brann så kände jag att jag inte har varken tid eller ork.
Så han fick komma till Lotta, min dåvarande tränares fru.
Hon älskade honom lika högt som jag.
En dag när jag hälsade på honom var hon inne med honom i lilla ridhuset för att löshoppa honom.
Han sprang lös därinne medans hon byggde upp och var längst bort när jag kom in. Lotta kom fram till mig och vi stod och pratade och hon ropade på honom. Han tittar upp lite intresserat men inte förrän jag ropar på honom kommer han travandes. Till mig. Och Lotta har tårar i ögonen.
Han är en yrkessjukdom, säger hon. Jag är så djupt fäst vid honom. När du inte är här så accepterar han mig men när du kommer så finns jag helt enkelt inte!

Det var ju när han stod hos Lotta och Juergen som hans periodiska ögoninflammation bröt ut första gångerna. Detta förde ju med sig att han så succesivt blev helt blind på vänster öga.
Han hade varit helt blind på det ögat i över 5 år när Anna började behandla honom med ljusterapi.
Och han började "se" på det ögat igen! På gott och ont. Plötsligt kunde han stanna och bara glo på något han sett!
Men det är första gången på hur länge som helst som han inte fått problem med ögat under sommaren. Det är så skönt.
Och nu är han alltså hemma igen. Min högt älskade vän.

torsdag 20 augusti 2009

Nattliv


Det här fina konstverket hänger ovanför vår säng. Det är nästan lika långt som vår säng är bred, dvs. 2 meter.
Under det, på sängramen, står klassfoton, ett från Daniel och ett från Isabelle. I träram med ditklistrade snäckskal på.
Sedan Ludde flyttade har det blivit rätt lugnt i sängen...
Ludde brukar ligga på Manfreds huvudkudde. Casper vid mina knän.
Någon gång under natten fick de revirtänkande och började morra och vandra omkring i sängen. Då var det bara att snabbt slänga täcket över huvudet innan de rök ihop.
Det skedde liksom automatiskt: morr-morr-upp-med-täcket. Det var knappt att man vaknade.
Till saken hör att vi ju har odämpad vattensäng.
När vi sedan skaffade oss 2 kattungar (Flingan och Grållan (dvs. egentligen Snowflake och Gray Shadow)) så sov dessa också i sängen. På min sida. Tillsammans med Casper. De spann och Casper morrade.
Jag lovar att man ibland vaknade upp i dom mest konstiga ställningar. Man kan ju liksom inte shitta iväg djuren!!! Dessutom upptäckte vi någon gång när Ludde var på besök och vi alltså hade 2 revirtänkande JackRussell i sängen tillsammans med 2 lekfulla kattungar att de på något vis fastnar i täcket när man skakar på det.
Alltså står man ut med att vakna upp med näsan upptryckt i sängkanten och nackspärr. Man är väl djurvän!
I påskas försvann ju Grållan så det har blivit rätt lugnt i vår säng.
Man brukar ju säga att katter är tysta och smidiga...
Flingan ville hoppa upp på fönsterbrädan, missbedömer avståndet och håller på att riva ner hela persiennen. Kutar vidare och hoppar upp på sängkarmen (där klassfotona i träramar med snäckskal står).Tappar balansen igen, river mig på pannan, slänger ner klassfotot med snäckskal som också hamnar på min panna.
Däremot är jag mycket glad över min nattliga reaktionsförmåga. Efter klöset i pannan - väl invand - drar jag täcket över huvudet så jag får bara en liten bula i pannan, brevid klösmärket.
Vaknar knappt.
När väckarklockan ringer ligger jag med näsan i sängkarmen med huvudet på klassfotot, Flingan ligger i mitten av sängen på rygg med alla 4 sträckta utåt. Ungefär samma läge hade Casper.
Det var först när jag vaknade och tittade mig omkring (och i spegeln!!!) som jag upptäckte att allt detta faktiskt hade hänt och att det inte var en dröm...
God natt!!!

måndag 17 augusti 2009

Vikten av träning

Isabelle har tränat för Karl-Heinz Giebmans i helgen igen.
Det är så otroligt motiverande när han är här. Mottot "se-och-lär" får helt enkelt en nyantändning.
Ska man klanka på något så är det ju att han vill att Isabelle ska sluta rida ponny...

..."hon är ung och mycket talangfull. Men hon förstör sin ridning genom att rida ponny"...
Och Isabelle blir ledsen och ger sig ännu mer f...n på att hon ska lyckas med både och.
På Dark Macig har hon fått "storhästridandet" och nu är
Walino en mycket god läromästare åt henne. Så fort som hon gör fel, drar han iväg som en liten (okey, 1,77 m) matchboxbil med henne. Gör hon rätt kan hon hålla honom med lillfingret.
Karl-Heinz kollade på Landgraf också och skakade på huvudet och säger...
även "der Bundestrainer" skulle säga: sälj ponnyerna, köp en ordentlig stor häst...
Så även om Landi gjorde sitt bästa och hoppade bana på 1,10 (inkl. 3kombination) så tycker han att det är slöseri på talang.
Men Isabelle ändrar inte sin uppfattning (vilket på sätt och vis är bra) och jag stöder henne fullt ut i hennes satsning.
Jag tror på henne. Och jag tror att hon kan lyckas med både och.
ett SM, mamma, säger hon - ETT SM... på ponny. Sen ska jag sluta.
Man ska ha mål i livet. Även om målet emellanåt ändras.
Frivilligt eller ofrivilligt.

Fler flyttlass har idag tagit sig upp för backen till Högelid.

Ett lass till. Och hästarna. Sen kommer vi inte köra "höger i rondellen" längre.

Men även jag är motiverad. Och vi byter lite inriktning inför hösten.
Men det berättar jag om vid ett senare tillfälle.

lördag 15 augusti 2009

Flyttlass...



... hemåt.
Så är det helt officiellt då. Vi har "flyttat hem" igen. Att sköta två stallar som ska fungera innebär dubbel uppsättning av med mesta. Och det är många lass som tagit sig upp för backen igen.

Det har varit några känslomässiga turer - varför, maktlöshet, ovisshet, ilska, sorg - men faktum är att det är skönt att vara hemma igen.
Tiden på Stall Bäckseda har varit turbulent, rolig, slitsam och delvis fantastisk, men endock endast en bit av vår livsväg. Nu är det dags att gå vidare.
..

onsdag 29 juli 2009

Bilar och annat

Vare sig man hatar eller älskar bilar så har man iallafall en massa tankar omkring dessa.
En del tycker att bilar är en statussymbol.

För andra är bilen endast ett redskap som tar en från A till B.

Så inte helt på allvar...
1. man hör så mycket om hur man ska förhålla sig när det åskar. Tex. att det aldrig kan hända något om man befinner sig i en bil. Min väninna trodde på det. Nu är hon gravid...

2. bilar har inte lyckats förtränga hästarna helt. Eller har du någonsin sett en staty där en man sitter i sin bil?...

3. bilens erotiska betydelse förstår man först, när man upptäcker hur många fula män(niskor) det är som kör stora eleganta bilar...

4. jag vill att ni kommer hem ordentligt efter showen, så kör upp på trottoaren allihop på hemvägen. Jag har hört att de flesta olyckorna sker på vägarna (Citat: Danny Kaye)...

Det är kul att sitta och googla ibland. Men det var inte förrän förra året jag googlade mig själv. Varför har jag inte kommit på det tidigare?

För några veckor sedan hittade jag Walinos uppfödare. Jag mailade och har fått bilder på hans mamma.
Förresten kommer Walino från samma uppfödare som Weltman, den i Sverige godkände hingsten.

Vi har ju även hittat en fd. ägare till Magic.

En god vän till mig i Tyskland googlade på sin häst en gång och ägaren var inte alls glad över att hon hörde av sig. Det visade sig att han hade lämnat hästen till slakt (!).
Det hela löste sig däremot så att hon fick behålla hästen.

måndag 27 juli 2009

det finns både bra och dåliga dagar

vilken nyhet (inte).

Polarstern kan gå hur bra som helst. Men när vi ska ta kort, då är han riktigt billig!
Vill jag göra allt extra bra just då?

Eller är det helt enkelt för att han vet att när jag får riktigt bra kort på honom så är han till salu?

Nu har han iallafall lyckats gå bättre än någonsin ett tag så vi skulle ta lite kort. Och samma sak händer som varje gång vi tänker göra det.

Ändå måste jag le. Han är väl den enda häst jag känner som lyckas se ut så här de dagar han går riktigt dåligt!
Jag kanske ska ta och skapa en annorlunda försäljningsannons:
...en häst med dåliga och bra dagar. Som under de riktigt dåliga dagarna ser ut som ovanstående...
Hur man ser att han INTE går bra? Jag ler inte. Det gör jag alltid när jag rider och det går bra.
Ler..
Jag har varit hos Christina och hållt träningar och dömt programridning igen.
Dvs. de red lektion på förmiddagen (efter att ha festat rätt hårt kvällen innan vad jag förstod) sedan hade jag lite teori om just programmridning och sedan fick de rida igenom ett programm med bedömning.
Alltså pratade jag om dom 4årstiderna: sprakande höstlöv under hovarna, traven blev inte på stranden utan i 1,5 dm nysnö. Galoppen på stranden mot gryningen (eller var det solnedgång) och vi byggde tom in en perfekt halt! Det är när den "vanliga flickan" får syn på den ridande prinsen som ståtligt rider emot henne...
Programmridningen efteråt blev spännande! Att se vad dessa 5 olika ekipage gjorde utav det!
Det är kul att åka dit. De är så motiverade och trevliga allihop. Helt "normala" hästmänniskor med en hobby = hästar och ridning.
Det är något som jag kan sakna idag: att ridning för många har blivit en aktivitet där hästen inte är centrum utan att det blivit ungefär som att gymma en timme.
Hästar är ett kulturarv. Och det är enbart vi som sysselsätter oss med det idag som kan ge kunskapen vidare till nästa generation.
Men VEM i "nästa generation" vet om att man förr torkade sina hästar med vriden halm istället för att slänga på ett fleecetäcke?
Halm finns ju dessutom inte i många boxar längre, tyvärr.
Vem vet att ett vanligt 2delat bett även kallas vattenträns - och varför? Idag rider inte ens flesta människor på ett vanligt 2delat bett.
Vem vet vem Xenophon, Gustav Steinbrecht, Robinchon de la Gueriniere var och vad dom gjort för modern ridning? Den "moderna" ridningen ser ju inte ens ut så som den borde längre!

Vi lever så snabbt idag att vi knappt har tid att stanna upp! Vi hetsar från den ena aktiviteten till den andra. Ingen kan vara nöjd med att befinna sig på den nivån man gör - allt måste bli större, mer och bättre...
Tills något händer. Då stannar tiden liksom upp och vi har hur mycket tid som helst.

Personligen tycker jag om att dela med mig kunskap. Det är roligt att säga något och den man berättar det för säger: jamen så har aldrig tänkt! Och som veckor senare fortfarande kan säga... vet du... du sa ju... och så har denna människa "tänkt" och har plötsligt nya frågor.
Vi har ju emellanåt den otroliga möjligheten att Isabelle får träna för Karl-Heinz Giebmans. Att bara titta på hans undervisning är så givande!
Jag har alltid varit stolt över min utbildning. Många i min omgivning har ju stört sig på att jag ofta jämför med Tyskland. Vad dessa inte tänker på är att jag inte har mycket annat att jämföra med! Jag har bott där i 25 år av mitt vuxna liv! Tydligen är det för andra helt OK att säga: när jag var i Skåne, eller när jag praktiserade i Tyskland, Holland what-so-ever - då är det OK.
Jag har lärt mig varför det är viktigt att skynda långsamt. Jag har lärt mig att förstå utbildningsskalan och förklara den med egna ord, efterleva den. Och jag märker vlka avkall jag emellanåt kan göra på min lärdom när tiden för ny "input" ligger långt tillbaka i tiden.
Men så kommer den som en riktig vitaminkick och jag kan "sticka ut".
Som att tala om för en viss tränare för några veckor sedan att om denne inte slutar uppmuntra sina elever att slå på sina hästar eller att själv gå med långpisken efter dom så är denne person inte välkommen på anläggningen längre.
Denna person blev så arg! Och frågade mig vad jag gjorde i sådana situationer.
Jag hamnar aldig i en sådan situation svarade jag. Där kunskapen tar slut där tar våldet vid. Jag kanske helt enkelt har lite mer kunskap än du?
En tränare är inte nödvändigtvis en god pedagog. Tränare kan "vem-som-helst" bli (som uppfyller kraven) det är INTE en yrkesutbildning.
För många år sedan utsåg en tysk tidning Tysklands bästa tränare... det visade sig att denna aldrig suttit på en häst! Så en papperslapp är ingen garanti.
Det är tränare och coachar det är aldrig ridlärare längre. De duger inte när man har egen häst även om det är dom som har kunskapen.
Många ridskolor är bara kvantitet - ej kvalitet. Så många elever som möjligt (man KAN inte lära sig rida med 12-14 personer i en grupp!
Dåligt hästmaterial (för de flesta ridskolor vill ej lägga pengar när de köper hästar, de vill endast ha mycket när hästarna inte fungerar).
Mina personliga tankar - men det är väl det en blogg är till för!
Ett litet p.s. förr så skrev vi våra älsklingshästars namn på vara basketballkängor. I olika ljusa pastellfärger.
Idag gör vi inte det längre utan säger endast: Jaaa, han får stå på dina gympadojjor eller, nä, han får ingen plats på dina gympadojjor idag...
Polarstern får stå där ändå. Han är en fantastik häst! Som är till salu...

torsdag 23 juli 2009

Det ÄR kul att rida!

Blev ju på något vis så motiverad när jag red Walino sist så nu är jag på "G" igen.
Polarstern är ju väldigt spänd emellanåt så det blir ju mest jobba lösgörande. Men han går mycket passabla öppnor och slutor i trav.

Vad som hjälper honom att bli mjuk och följsam är ju små små volter i skritt och trav enbart med lätt stöd på ytterhanden och en innerhand som bara emellanåt visar vägen.
Ur volten sedan en skänkelvikning som i traven emellanåt gör över i en sluta för att sedan rakställa och komma in på en liten volt igen.
Eftersom han emellanåt är som en bläckfisk (han verkar ha extremt många ben) så är det här ett utmärkt sätt att få honom koncentrerad och på hugget.

Bruning började jag ju lite lugnt och easy med i förregår och likaså igår. Så han tyckte att han skulle sysselsätta mig med både det ena och det andra. Tex. små levader när brun ponny går ut ur ridhuset. Eller bralla iväg och tokbocka i galoppen.
Samtidigt piper han som en gris: uiiiiih, uiiiih... Man kan inte bli arg på honom.
Så igår jobbad vi lite lätt med galoppen och travökningar. Han gick riktigt bra byten åt båda hållen. Var mycket uppmärksam och väntade på att han skulle få byta.
Han tycker ju att det är så mycket roligare än förvänd galopp!
Sist jag tävlade honom (för en halv evighet sedan) tänkte jag ju mjukstarta året med en LA. Och han som brukar vara mycket showy på tävling ville liksom inte alls... Vi kommer in i serpentinerna i vänster galopp, rider igenom 1a och 2a bågen och ska ut i vänstervarv vid domaren igen. Då spänner han till! Så jag lägger till vaderna lite extra: va-kvar-hos-mig... Icke sa Nicke. Han pep till i sitt berömda uiiiiih och hoppade över dressyrstaketet. Det blev knäpptyst. Jag började asgarva och vände Bruning mot domaren och sa: lite för tidigt och på fel plats vill vi tacka för oss! Och så hälsade jag. Domaren blev helt ställd och pep... jaaaa, du är ju utesluten.... Äh, allvar???
Isabelle hade ju filmat det här och det ser kul ut när kameran är på väg till vänster men det kommer aldrig någon häst! Hon sa att alla hade nog förväntat sig att jag skulle bli arg eller nåt men inte att jag skulle skratta. En karl kom med kommentaren att för att vara dressyrryttare hade jag mycket bra hoppstil även i dressyrsadel...
Nej, fram med lösgjorda, glada hästar som har kul inne på banan utan grus i munnen och annan otillåten medicinering!
Tänk din dressyrritt som följande (kanske gör det lättare att le naturligt inne på banan)...
Skritten ska vara flitig som om du red på en skogsstig på hösten och löven sprakar under hovarna på väg hem efter en skön uteritt.
Traven ska vara fjädrande som om du red i grunt vatten.
Galoppen ska vara mjuk och rund som att rida emot solen på en sandstrand i gryningen...

onsdag 22 juli 2009

Storbesök

Vi har haft storbesök i Bäckseda i två dagar nu.
Daniel har varit nere och ridit. Egentligen ville han komma idag också - men att va tillsammans med Oscar vägde tyngre.

Det är två år sedan han red sist. Och när han väl börjar är det svårt att få honom att sluta.
Nu har han iallafall fått lite blodad tand och tänker ställa upp på något miniskutt inte alltför långt i framtiden.

I förregår red han både Filou (bilden nertill) och Magic (bilden upptill)

Igår fick han inte låna Magic av syrran utan det fick bli Filou och Sunny Boy. Han både galopperade och hoppade lite cavaletti. Med båda.
Tyvärr hade jag ju bara mobilen med mig så det blev inte så bra bilder...

Charlotte brunstar. Så igår blev både hon och Dark Macig glada. De hade gärna hållt på en stund till hehe. Charlotte lyckades med att skita Macig på pille-sn....pen. Som tur var när han var nästan färdig. Skithögen låg där uppepå som nån sorts pyramid.
Vilket får mig att komma ihåg att hon gjorde så på Flaneur också en gång.
Charlotte har ju alltid varit lite speciell.
När vi skulle betäcka henne första gången så skulle lilla Caroline hålla henne. Caroline är drygt 1,60 och väger kanske 45 kg och då är det inte lätt att hålla tjocka Charlotte som inte tyckte om scenariot och när jag kom med Flaneur helt resolut gick iväg. Med Caroline hängandes i grimskaftet för hon vägrade släppa.
Flaneur såg sin chans på väg att försvinna och som smart hingst som vill komma till skott tacklade han henne med bogen. Full bredsida så Charlotte höll på att gå omkull!
Då hoppade han på henne! Efteråt hängde han där och tittade på oss ungefär som om han ville säga: såg ni va duktig ja va...
När vi skulle betäcka henne andra gången kom hon ner för branten i hagen mot paddocken. Brunstade mot stackars Polly som ju var rätt nykastrerad och precis när vi hade folk här för provridning. Sedan vaggade Charlotte iväg igen.
Så vi hämtade in henne, betäckte henne (hon stod blixtstilla denna gång men Flaneur tacklade henne lite ändå - för säkerhets skull) och thats it! Hon brunstade inte mer och var dräktig.
Men idag brunstar hon fortfarande så det blir en betäckning till.
Sedan är det Grace tur. Bubulina hoppas vi ju att hon redan är dräktig.

söndag 19 juli 2009

Glädje - del 2

Jag blir varm om hjärtat när jag ser att Charlotte är glad (det är den bruna hästen till höger)
Det har inte alltid varit självklart.
Charlotte kommer från en uppfödare som var alkolist. Hon har fin holsteiner stam men är inte registrerad eller brandmärkt då han skitit i det.
Han bytte henne så småningom mot några kor och Charlotte stod fastkedjad bland kossor i ett kostall utan att komma ut mellan oktober och april. Hon fick bara ko-mat att äta och när vi "räddade" henne kan jag tala om att ett antal vetrinärer hade kunnat göra unika disertationer om alla hudsjukdomar hon hade!
Vi fick raka hela hästen inkl. svans (där lämnade vi några hår längst ner så att hon skulle kunna vifta bort flugor) och sedan behandlades hon mot loppor och löss, ringorm och andra mykoser och en massa andra saker...
Charlotte var livsfarlig i början när vi hade henne. Hon högg men sparkade aldrig.
När hon skulle in i ridhuset fick vi först "röja" vägen dit - alltså undan med ungar och hundar. Sen fick man verkligen springa med henne dit och släppa taget snabbt och fly åt sidan för nu började rodeon!!!
Efter 5 minuter var allt lugnt och hon var tom mycket samarbetsvillig och lättriden.
Däremot har Charlotte alltid varit en häst som måste bli sysselsatt. Annars har hon sysselsatt ryttaren med att försöka bli av med denna.
Och hon har alltid varit en spegelbild av ryttaren. Gillar man inte Charlotte, gillar hon inte sin ryttare heller. Gillar man henne och talar om att hon är duktig då blir hon så glad och ger lite till...
Tyvärr fick vi henne förstörd under året 2001-2002 då hon gick på ridskola och blev tungförlamad.
Charlotte har tom på sista åren blivit riktigt tillgiven och kelig. Annars har hon ju varit ungefär lika kelsjuk som en igelkott.
Apropå igelkott... Det har flyttat in en i vårt stall i Bäckseda. Den kanske föder ungar där, vem vet.
Charlotte är en mycket speciell häst. Och det gör mig glad att se henne glad. Hon älskar nog oss också. På sitt sätt.

lördag 18 juli 2009

Walino - hästen som gick i arv...


Walino köpte vi som 4åring för att han var stor och snäll.
Varje gång som Alyna (älskade vän, du finns alltid hos mig) fick mig att känna att jag INTE kunde rida så bevisade Walino motsatsen.
Walino var ju aldrig tänkt att bli "min" häst.
Vi köpte honom till verksamheten (vägrar skriva ridskola).
Han var aldrig med hos Heyser men hos Juergen (mina tränare i Tyskland) var han med.
Juergen gillade honom... inte.
Tills jag kom tillbaka från Verden och hade ridit honom på kandar ett tag.

J. kände inte ens igen honom! Vad är det här för häst? frågar han.
VAR har du fått tag på honom?
Juergen, svarade jag, det är Walino. Som du inte gillar.

Men jag gillar honom nu, sade Juergen.
Vi jobbade med honom både med piaff och passage och satte ner honom i passabla galopp-piruetter. Orsaken till att han "pensionerades" var ju för att han är sned i bäckenet och när man samlar honom mycket så får han taktfel. Men han har inte ont utav det. Det är mer eller mindre ett skönhetsfel - som ju däremot tyvärr resulterar i att han inte kan tävlas på högre nivå i dressyr längre.
Nu har han varit en alldeles underbar läromästare för många i flera år.
Tills han nu alltså inte är en to-much-horse för Isabelle längre.

När jag skriver to-much... Tänk stor brun häst på 1,77 m som drar iväg i 180 blås som en matchboxbil mot hinder. Ju högre desto bättre! Verkligen som en B-ponny i stort format!
Nu när Isabelle rider och tävlar honom rider jag till honom och försöker få tillbaka Walino till sin gamla form.
Förra veckan gick han så dj....a bra! Så jag satte ner honom i en piruett.
Dvs. jag mesade mig in i den, blev arg på mig själv och skrek åt mig inombords RID FÖR F...N!
Ibland önskar man ju att ridningen inte ska ta slut. Så kände jag den här gången också!
Jag ville bara fortsätta i all oändlighet!
För en tid sedan pratade jag med Christina som just då var helexalterad över att ha ridit en mycket välutbildad häst (hon går i köptankar...) och hon säger: det har varit så tråkigt att rida på sistone. Bara rida för ridandets skull, det räcker inte längre. Det är bara tråkigt.
Och när hon säger det så tänker jag att det är precis så jag har känt!
När Alyna dog förlorade jag inte bara en vän utan också en häst som jag faktiskt utbildat från föl till Intermediare. När man har en häst på den nivån så är det så enkelt att ta över kunskapen till andra hästar. Men när hon inte fanns längre så började jag kräva mer av de andra eftersom jag ville dit (alltså till Inter) igen. Men det sket sig ju förstås.

Och därefter har jag blivit lite omotiverad att rida.
Ni som känner mig tänker förmodligen... jamen Bruning då?
Bruning är bäst. Jag älskar honom. Men jag vet ju att stress-situationer får honom att få sin ögoninflammation igen. Och en stress-situation för honom är ju tex. att åka transport.

Så det är alltid lite lin-dansning. Hur mycket kan jag kräva idag?

Men nu efter att Walino gick så himla bra så blev jag väldgt motiverad att rida mina andra pållar också!

Jag avslutar idag med en hyllning till den enda tränaren i Sverige som jag ridit för
(av de jag har sett, den av få som dög). Tyvärr finns han ju inte kvar i våra trakter men när jag red för honom första gången frågade han mig efter mina mål...
Harmoni, svarade jag. Han hajar till och tittar verkligen på mig... Jaaa, men vilken nivå?

DET spelar ingen roll, svarade jag. Bara allt är harmoniskt. Så får vi se hur långt det räcker...
Enligt honom räcker Bruning gott och väl till får Svår Klass...
Jag önskar att jag kan visa honom någon gång att han fick rätt.

onsdag 8 juli 2009

Glädje

Jag avskyr camping. Jag avskyr att gå på toaletter där 15 andra har bajsat innan mig.
Det kliar på hela kroppen bara jag tänker på det.


Jag älskar min lilla husvagn. Den har kommit hem nu efter att ha stått i en mörk lada i två år.

Det är en ADRIA 76a. Oerhört välvårdad och fräsch! Med original bruna säten, bruna väggar och spetsgardiner med bruna rullgardiner...

Jag köpte den 2005 när jag skulle åka till både Norrköping och Falsterbo med affären och ställa ut. En husbil under falsterboveckan hade kostat mig 10.000 plus camping.

Så jag köpte mig helt resolut en. Den stod uppe i Tranås och familjen var jättetrevliga (det kändes bra).
Kvinnan började berätta om allt trevligt de varit med om. Men jag var besviken! Hur skulle jag som icke campingmänniska kunna bo i den här vit-blå lådan med brun inredning?


Så jag frågade henne om det var ok att jag satt själv i den en stund. Hon tittade lite konstigt på mig men lämnade mig själv.
Och där satt jag en stund och tänkte. Joo, jag gillar den.
Så jag köpte den. Man sover jättegott i den. Och faktiskt köpte jag mig en liten bi-pot (alltså en liten toa i väskformat, med spolning, behållare och riktig sits i höjden ca. 30 cm... Helt luktfri!


Alla tyckte den var döäcklig och jag älskade min lilla bi-potta.



Ja, sen åkte vi ett år till och sedan fick den stå i ladan när jag inte åkte på mässor mer.

Jag har saknat den!

Och när Manfred kom hem med den idag så blev jag jätteglad! Som att återse en kär gammal vän.
Alltså nu menar jag faktiskt husvagnen och inte bi-pottan.


Tråkigt men sant. Vi behöver den inte längre. Så den har kommit hem för att städas ur och säljas.
Jag försökte att tala om för Manfred att man kunde sätta på nya tapeter och byta ut rullgardinerna och lite andra gardiner... men nä, han var helt döv på det örat.
Och rätt har han. Jag hoppas vi hittar någon som har nytta utav den och kommer att tycka om den precis som vi.

Den säljes utan pottan...

lördag 27 juni 2009

Odödlig...

...är ingen av oss. Förutom några få som tex. Elvis, M.M(onroe) och nu även Michael Jacson.
Hörde igår att Facebook och Twitter hade legat nere i flera timmar då servrarna inte pallade med massanstormningen av människor som ville uttrycka sig på dessa siter!

Jag är uppvuxen med M.J.! En utav mina största favoriter är ju Dirty Diana...
Satt och slötittade lite (i reklampauserna) på ett tyskt reportage om hans liv igår där tex. hans pappa säger: Jag slog honom aldrig. Jag drog över honom med ett bälte. Slår gör man med en stock!

En vän till honom uttalar sig som följer... jag frågade M.J. en gång varför han lät utföra så många skönhetsoperationer. Han svarade att han absolut inte ville se ut som sin far.
Han hade aldrig blivit så framgångsrik som han var utan sin far. Och heller aldrig så psykiskt nedgången om han hade avslutat scenariot i tid.
Om han verkligen missbrukade barn lär vi aldrig få veta (och det kanske är bra så). Kanske ville han bara att barn (utan pengar) skulle få känna kärlek och få vara glada. Uppleva saker som deras egna föräldrar inte kan ge dom. Sen kan man tolka det som man vill...

Ridsporten har ett dopingfall till. En annan Michael denna gång. Whitaker. På tävlingarna i LaBaule har man hittat hormonpräparatet Altrenogest hos hans valack Tackery.
Präparatet är godkänt på brunstiga ston (!) men ej på valacker lr hingstar där det har en lugnande effekt.


Doping kanske även är en modesak för att kaschera dålig ridning? Jag får inte kopiera bilden men kopiera följande länk och kolla på bilden så förstår ni nog vad jag menar...
http://www.st-georg.de/news/detail.php?objectID=5011&class=6

Dessutom har vi ju 2 dressyr-ikoner (damer) i spetsen som använder sig av den sk. roll-kuren...
Experter menar att man på detta sätt tar bort synvinkeln på hästen ett sk. "
Learned helplessness"
Med tanke på hur dessa hästar emellanåt "tickar" ur - kanske inte helt fel synsätt.


Många utav präparaten har ju en "lugnande" effekt. Eller som i fallet Equi-Bloc om man använder det på hästens ben en effekt att göra hästen känsligare för slag.

Whisper är ju en häst som i stort sett räknades som oridbar - experter menar att I.W. har satt för mycket tryck i sin ridning för att få honom ur takt och balans. Alltså ingen "harmoni". Men den kan man ju tydligen spruta...

En skådespelare får ju ett manus vad han/hon ska säga. Ibland undrar man om ryttarna också har "manus" med tanke på alla historier vi får höra...

Lite "bitchy" idag - jag vill absolut inte tvinga på någon MIN personliga uppfattning. Snarare vill jag få alla att tänka till... och se saker från två håll. Olika synvinklar...

Vilket påminner mig om en gång för länge sedan när vi precis flyttat till Högelid och invigde affären och någon frågade mig: du som kommer från Tyskland - känner du Hempfling?
En "Show-Tupp" sa jag - skrider omkring bland hönorna och sprider budskap som inte är hans egna.
Men han har sagt en bra sak. Eller åtmindstone en halv = dansa med din häst.

Varför en halv, löd nästa fråga? Jo, sa jag, jag har ett tillägg. Se till att det är du som för.
Det går inte att dansa tango när din partner dansar vals... Harmoni är när ni bli "ett". Naturligtvis helt dopingfritt...

fredag 26 juni 2009

Vågar

det pratas mycket om doping inom hästsport för tillfället.
Och alla har någonting att säga om det. Så jag tror jag ska våga mig på det jag också...

"Nollsport" låter väldigt bra men går det verkligen i praktiken?
Enligt regler så får du inte ens i förebyggande syfte "behandla" din häst 72-96 timmar före start.
Detta gäller även exempelvis back-on-track-produkter!
Och exakt hur många var det som förra året fick reda på att de "dopat" sina hästar med blå kylliniment. Som innehöll Capsaicin, som ju som bekant även finns i Equi-Block.

Jag läste en sak på en tysk häst-site igår... "förbundet tar bort sin skyddande hand men det är de som velat se medaljer"! Till varje pris frågar jag mig då?

Ludger Beerbaum vågade stå upp för sin sak och uttalade vad ingen annan "vågat" - det är nog alla helt medvetna om. Han får vara svarta-fåret ett tag där alla blir väldigt "upprörda" över att just han har sagt... Samtidigt är "alla" lättade över att slippa "säga"... Han är och förblir en stor ryttar-ikon som gjort och gör mycket för hästarna och ridsporten.

Ja, Isabell Werth då... Shivering är en symtom som inte inskränker hästens livskvalitet. Det är bara i vissa situationer som hästen tror att den tappar balansen, tex. vid skoning. Det finns många olika sätt att behandla shivering på men det finns ingen produkt idag som man vet hjälper. En del behandlar med akupunktur (också karens...) och en del med medikament.

Fatalt är naturligtvis att Dr. H. Stihl som behandlar Isabells hästar inte är ett oskrivet blad inom hästvärlden och doping. Det var även han som behandlade Ulla Salzgebers Rusty med testosteronhaltig salva för några år sedan.
Men han har under många år varit en vetrinär där (top)-ryttare stått i kö när han kommit med sin "trick-kista"...
Det kan vara snabba maktbyten i spetsen. Och luften är hetare där uppe. Det gäller ryttare, vetrinärer, tränare och annan personal. Idag är du top imorgon är du flop.
Ett bra exempel är Franke Sloothak som "bara" hade en sponsor från Ukraine. När denne ville att Franke (som då låg på top) skulle byta nationalitet och Franke inte ville så var han hux, flux flop. Down, borta. Nu börjar han nosa sig uppåt igen...
Det manipuleras alldeles för mycket runt om i stallar. Även på lägre nivå. Risken att du checkas är ju inte alltför stor på lokal nivå. Men jag tror att någon kunnig person skulle hitta både det ena och det andra i vissa stallapothek...

Om man ser allting från två olika håll - så kommer man att upptäcka två olika synvinklar...
Riskerar verkligen Isabell Werth hela sin karriär (sponsorer, avstängning minst 2 år osv) för att medvetet felbehandla en häst som går lilla rundan?
Hade Ludger sagt vad han sade om han fortfarande hade haft kvar sin tophäst?

Vad som inte diskuteras lika hett men som är mycket viktigt enligt mig, det är nosgrimmor.
Dessa ska spännas så att du fortfarande får in 2 fingrar. Den "vanliga" nosgrimman ska sitta 2 fingrar under käkbenet - förhållandet ska vara 1:2 i förhållande käkben / munspalt.
Ett rent djurplågeri är det hur vissa spänner sina remontgrimmor på tok för lågt!

Om du känner på din egen näsa så är den hård ungefär till mitten. Därefter är näsbenet rörligt.
Tryck ner den biten hårt med 2 fingrar ett tag så kan du fundera hur lång tid det tar innan det är obehagligt.
En nosrem ska sitta på näsbenets hårda, oböjliga del. Detta gäller även remontgrimmor. Det är därför det är en ring på sidorna. nosgrimman ska sitta rakt, relativt högt och sedan spännas snett neråt.
Grovt djurplågeri på annat sätt! Detta borde även vara en sak för överdomare/domare att kontrollera på tävlingsplats.

Jag avslutar med ett mindre allvarligt inlägg... Som är sant...

80% utav alla Man-över-Bord olyckor som händer på sjön sker pga att så många män går upp på däck när de är fulla och pissenödiga och pissar över relingen...

Japp - det var dagens fynd på internet...

fredag 12 juni 2009

väder och nya myter

Tänk vad tråkigt allting blir när det regnar. När det regnar så här mycket blir man dessutom deprimerad. Suck.
Det blir nog till att ta in hästarna inatt. Det ska ju komma riktiga skyfall! Och även om de verkligen tål regn så förstör de betesmarkerna enormt när det blir så här blött!


Tänkte pigga upp er med lite myter (igen)...
Alla vet väl vid det här laget att det är benmjöl i gelatin - alltså lite ko lr gris i gelee-godis. Men visste du att...
...det är sågspån i yoghurt och fruktglass? Inte ens hela världsproduktionen av bär räcker till för att tillfredställa USA:s behov av yoghurt och fruktglass. Man kokar
alltså sågspån med alkohol, vatten, aroma mm, tills det blir sk. fruktimitationer. Dessa finns i de flesta fruktyoghurtar idag. Yoghurten får fortfarande kalla sig "naturlig". Även trä är ju en naturprodukt...

...Campari innehåller över 60 olika ingredienser. Den röda färgen får Campari från färgämnet Karmin görs av löss som odlas på speciella lus-plantage. De mals och kokas. Karmin kan även göras syntetiskt. Om det är löss i Campari vet man inte då producenten inte talar om hemligheten...

...många sorters läsk - men även färdiglagad mat, tvättmedel och toa-rengöring innehåller citronsyra. Den heter så för att man isolerade den här fruktsyran ur citron. Och självklart kan citronsyra göras av citrusfrukter. Men industrin använder en billigare enklare produkt, nämligen en mögelsvamp: mikroorganismen Aspergillus niger. Man använder alltså mögelsvamp för att göra zitronsyra men självklart är den inte med i själva slutprodukten...

...blåsyra finns i ett antal frukter och bär. Kärnorna exempelvis i aprikoser, körsbär, pärsikor och mandel innehåller viss mängt av det giftiga ämnet. Men inte tomater. Den gröna delen av tomaten innehåller ett annat gift: tomatin som är besläktad med Solanin. Solanin finns tex. även i potatis. Därför ska man inte äta de som är "gröna"
Den gröna delen på tomaten är inte farlig att äta i små mängder. Men äter man den i större mängder eller är lite extra känslig så får man räkna med att må rejält illa...

...brödindustrin använder sig ofta av cystein, en svavelhaltig aminosyra när de bakar bröd. Det har ingen effekt på själva lukten på brödet men det går degen mer elastisk och lättare att bearbeta.
Cystein körs på klassiskt vis av människohår, borst och fjädrar. EU har numer förbjudit att cystein görs av människohår. Däremot får djurprodukter såsom grisborst fortfarande användas. Förra året mottog ett tyskt företag ett forskningspris för att de lyckats framställa cystein på biokemisk väg med hjälp av bakterier. Det står bara att hoppas att man i framtiden går över till denna metod...

Smaklig måltid säger jag bara!

Över till annat.
Tävling på gräs imorgon kan vi ju iallafall glömma. Vi hade ju tänkt ta med Beauty och Magic till...?
Säger inte var... Egentligen skulle vi åkt till Svarttorp med Walino men han ömmar fortfarande höger fram. Nu har jag dragit av skon och hoppas att det blir bättre.

Så då bestämde vi oss för att åka med Beauty och Magic för att de skulle få gå lite gräs. Beauty har ju (förmodligen) aldrig gått det och Magic behöver mer rutin.

Nu undrar ni säkert varför jag inte kan tala om vart vi åker? Hehe. Det är för att det är så fruktansvärt tråkiga hederspriser! Förra året var 1-3 pris vita muggar. Japp. Helt vanliga sketna vita muggar för 5 spänn på bl.a. IKEA. Kul.
Isabelle vann ett vägg-teljus (gratispresent från Haléns när man beställde där förra året). En fruktansvärt ful pjäs som vi gav till mormor... som tog upp det till fjällen och inte vet var det har hamnat!

Klubben klagar på dåligt startfält. Men att man kanske funderar över att det ju kan bero på hederspriserna! Anyway är det ett stort samtalsämne mellan de som ska dit, dom som varit där och de som inte ska dit. Vad det blir för ytterst fula pjäser i år. Verkligen en low-budget-tävling. Tråkigt egentligen. För det är inte något fel på varken engagemang eller utförande. Allt flyter på bra.

Det var ju mycket snack om att när prispengarna togs bort inom ponnysporten så ska startavgifterna sänkas. Det skulle bli billigare att tävla. Så man sätter alltså ut startavgift: 0 SEK. Och anmälningsavgift 120 SEK. Smart va! Rena fyndet!

Hederspriser är ju annars ett hett diskuterat ämne. Rosett, plakett och hederspris. Low-Budget means... minsta lilla rosett man kan hitta, liten plakett... sen letar man hemma vad man inte vill ha längre... Reklamparaply, pennor, teljus... samlar hela styrelsen kan man ju få ihop riktigt mycket ju!

Så jag vill framhäva två klubbar:
1. Eksjöortens Ryttarförening. Som har superläckra stora rosetter med glitter på!
2. Skogsbygdens Hästsällskap. Som både har läckra, stora rosetter och numer en ytterst stilfull glas"plakett". Riktigt snygg och med samlarvärde!



tisdag 9 juni 2009

fusk(igt)

Som "gammal" reklamare och sättare har vissa möjligheter att retuschera bilder på digitalt sätt varit saker som jag pga. kunskapsbrist inte gett mig på på senare tid.
När jag jobbade med programmet PhotoShop för 16-17 år sedan var det ett helt annat programm än det jag (emellanåt) stirrar på idag.
Jag fattar det helt enkelt inte!
När jag nu tog alla fina bilder på Falco i helgen så tänkte jag: men vilken ful grimma! Va! Så vacker häst och så fruktansvärt ful grimma.
Det är en gemenskapsgrimma. En gång vit - ft. lite faluröd för att Kiara (som alltid rymmer) skrubbat nosen mot staketet i den.
Så jag tänkte att det här måste jag ta och ändra. Dvs. retuschera.
Sagt och gjort så satte jag mig och försökte radera grimman... och kom på en historia...
För två år sedan fick vi i uppdrag att sälja en hingst efter Fuerst Heinrich (med stor prislapp).
Han var svart och mycket vacker men jag tänkte... va långa mungipor han har! Och va fult med dom där vita prickarna på mulen...

Jaja, vacker häst i allafall. Så småningom såldes han (inte till Sverige) och jag var nere i Tyskland för att hämta hem Connection och vi kom in på den här hingsten. Och då visade det sig att den hade varit riktigt djävlig den här dagen så man hade satt på honom stegrarbett och kedja som man alltså sedan försökt retuschera.
Klantigt nog hade man inte tagit någon kopia när man började retuschera och därmed var skadan skedd... Ta nya bilder? Man ville ju inte blamera sig inför ägaren...
Hästen hade alltså inga extremt långa mungipor och inte heller några fläckar på mulen. Den var helt normal och mycket snygg. Och den nya ägaren är säkert överlycklig över den...

måndag 8 juni 2009

Jag är kär...




kan man bli annat när man får föl? Lilla Flash For Fantasy (det är nog det krångligaste namn vi någonsin gett ett föl) är ju helbror med MentToBe e. Falco u. Kiara.

MentToBe var ju inte planerad utan Falco hoppade resolut ut ur sin box och betäckte Kiara som hade föl vid sidan, lilla Kimba e. Welsh-hingsten Eyarth Mambo.

MentToBe var ju som föl underbart korrekt så då bestämde vi oss för att betäcka Kiara igen med Falco. Och sedan hade vi ju tänkt sälja henne...

Resultatet blev lilla Flash och Manfred säger: jag tror inte det är sista fölet Kiara får efter Falco...
Never change a winning Team! Det blir fler föl...

Så jag tog mig ut i hagen för att fotografera Falco.... Bilderna i bloggen hamnar inte riktigt där dom ska, men jag vet ju att jag har en snygg hingst (2 eftersom vi har Dark Macig också) men så absolut underbart vacker Falco är!
Så jag är nog lite kär i honom också...

gammalt och nytt

Omkring 2003/04 köpte jag ett par bruna läderskor i Berlin när jag var där på mässa.
Nej, inga ridskor utan vanliga, bekväma skor på rea för 200 kronor.
Den här mässan var lite hemsk, det var knappt några besökare och där stod man alltså och såg trevlig ut mot de ca. 5 besökare man hade om dagen! Och hann fundera på hur ont man hade i fötterna.
De är inte vackra. Det har jag aldrig tyckt. Men bekväma.
Förra vintern när Ludde var och hälsade på hos oss så "revir-pissade" de i mina (även dom) bekväma ridskor. Sådana där ingångna som inte är snygga, men bekväma och borde ha slängts för länge sedan.
Men nu åkte dom. Och mina bruna läderskor fick bli arbetsskor. De är numer mycket slitna och borde ha slängst för länge sedan. Det är tom. hål i dom. Men ack så sköna...
Jag köpte mig ett nytt par ridskor för 2 veckor sedan. Likadana som dom som Ludde och Casper pissade i. Och hjälp, vad obekväma de var! Men nu hade jag ju bestämt mig för att slänga de gamla, sköna bruna. Så jag packade ner dom i kartongen som de nya låg i och lade dom i bagageutrymmet i bilen. Lite vemodigt kändes det allt...
Förra veckan kollade jag igenom några km staket i sommarhagarna. I mina nya ridskor förstås. Smart som man är. Sånt skoskav jag fick! Uppe på tårna på höger foten var helt uppskavd!
Så nu har dom återuppstått - mina bruna bekväma skor med hål i...
Snacka om separationsångest!

måndag 4 maj 2009

Minnet igen...


jodå, jag har tänkt blogga oftare
Men fakt är att jag glömde mitt lösenord igen...

Nu har jag skrivit det i en liten bok. Hoppas jag hittar den sen igen.

Isabelle har tränat för Karl-Heinz Giebmans igen. Varje gång känns så otroligt motiverat!
Jag hoppas att hon får en fast plats nu.

Walino är sitt gamla jag igen...

När han var yngre bearbetade han träns. Vi hade en ryktplats ute på gården, den bestod utav plåttak och därunder band vi fast hästarna och ryktade och sadlade dom.
Tyglar över halsen... av med grimman... och borta var Walino. Jag tror han slet sönder en 6, 7 stycken!
Det är tur att jag har egen affär. Vi lastade honom och lastade ur honom i Vetlanda bakom vid grusbanan. Och Isabelle släppte honom en bråkdel av en sekund för att rätta till ena senskyddet. Och borta var han! Tvärs genom nya tävlingsstallet. Förbi stora gräsbanan. Genade förbi Charlies och upp till grusbanan vid lilla dressyrbanan. Där fick vi tag på honom. Med helt träns.

Träningen gick jättebra. Han skötte sig och älgade på över hindrena. Tittar man på videon efteråt ser det ut som 50-60 cm men det var faktiskt upp till 1,20m.

Efter träningen tar vi ut Macig och ska lasta in Walino. Som gick på. Kastade sig ur. Och sticker. Och där rök tränset.

Tänk att han faktiskt skulle gå i arv som tävlingshäst!

måndag 20 april 2009

Passwords

Usch, förr kunde jag vartenda telefonnr. jag ringt någon gång i huvudet.
Det var som ett fotografiskt minne.

Idag brukar jag skriva memo´n på mobilen till mig själv för att komma ihåg saker och ting.
Eller be personen i fråga att skicka mig ett SMS. Jag har blivit helt hopplös på att inte komma ihåg.

Mycket irriterande.

Ännu mer irriterande är det att få black-out när man ska använda kreditkortet. Hur var det nu? 9876... eller var det 9867... eller började det överhuvudtaget på 9?

Ett tag skrev jag koderade lappar till mig själv för att komma ihåg siffrorna till ICA-kort, Konsumkort, Betalkort och alla andra kort vi hade... Det var bara det att då glömde jag bort hur jag hade tänkt när jag koderade dom!

Likadant på internet.
Det är koder till Mailkonto, Blogg och diverse andra sidor.

Men det som irriterar mig mest är för tillfället 3 (www.tre.se). Vi har på något vis fått lite fnurra på tråden kan man väl lugnt påstå...
...knappa in ditt telefonnr. och ditt lösenord...
hmm. Funkar inte. Kanske det var annorlunda, eller har jag skrivit fel?

Efter 3 försök ger jag upp och ber om ett nytt lösenord som prompt kommer och sedan byter jag till samma lösenord igen som jag vill ha (som garanterat INTE fungerar nästa vecka).

Och när jag väl kommer in på sidan för att betala min faktura så har jag sedan 1 månad (JA, EN MÅNAD) följande text...Hej! Just nu utför vi tekniska uppgraderingar. Välkommen tillbaka lite senare! Mvh 3...


fredag 17 april 2009

Telefonsex


Nej, missförstå inte överskriften. Det här inlägget handlar om de stackars (ofta unga människor) som alltid lyckas ringa vid fel tillfälle och vill pracka på en massa gratis saker som man sedan får betala hutlöst mycket för i frakt.

En kväll ringde det någon och ville prata med Manfred. Hehe, tänkte jag... telefonsex...

Och han sitter och pratar med henne lääänge. Och han ställer intresserade frågor och hummar lite förstående - allt naturligtvis på sin tysk-svenska.

...jasså, var 3e månad.

...kommer du förbi då? (???)

...gratis...

Sedan säger han på fullaste allvar till den stackars tjejen:
Det är säkert en jättebra produkt men jag arbetar som tomte varje jul. Det betyder att jag bara rakar mig en gång per år (efter julafton) sedan måste mitt skägg växa....

Rakhyvlar. Världens bästa rakhyvlar

Det enda som vi emellanåt köper via telefon är ett miniabo av Kalle Anka till Daniel. Det är så häftiga leksaker med där.

Angående bilden kan jag säga att jag INTE var begeistrad över skägget. Den enda som tyckte att han var väldigt snygg i det var hans mamma så jag sa att om han ville imponera den åldersgruppen kan han ha skägget kvar. Inte annars

måndag 23 mars 2009

myter och mer...

Vi tittar ju för det mesta på tysk TV.
Vilket tydligen retar säljarna på VIA-Sat så till den grad att den sista som ringde och ville sälja ett abo talade om för mig att han tyckte jag skulle flytta till Tyskland igen. NO COMMENTS.

Anyway brukar vi titta på ett program som heter Galilleo på söndagar.
Det visar häftiga uppfinningar, de gör massa tester, kollar in extremsporter och berättar myter.

Jag kände igen flera av följande...

1. För mycket salt på maten höjer blodtrycket.
Fel. Det är inte bevisat att det är så.


2. Barn som äter (för) mycket socker blir hyperaktiva.
Fel. Samma som ovan.

3. Kysser man någon som är förkyld så blir man garanterat själv förkyld.
Fel. Det är mycket mer smittsamt att ta den här personen i handen eller
att ta på något som den förkylda personen precis tagit i.

4. Man får bihåleinflammation om man "hissar upp" snoret istället för att snyta ut det.
Fel. Det är större risk att få bihåleinflammation om man snyter sig.
Fast "hissa upp" har hög äckelfaktor.

5. Körsbärs- och vindruvekärnor fastnar i blindtarmen om man sväljer dom.
Fel. De åker ut ur kroppen på samma sätt som allt annat vi äter.

6. Sväljer man tuggummi så fastnar det i magen och klibbas ihop till en stor boll.
Fel. Samma som ovan.

Det var 2 andra ockå som jag inte kommer ihåg just nu.

Igår säger Daniel till mig...
Mamma, min väderstation säger att vi ska få snö imorgon.
Neeej, säger jag. Nu blir det ingen mer snö.

Dröm om min förvåning när jag vaknade upp och det har kommit ca. 20 cm nysnö!
Inte kul.
Fast hästarna har kul. Så man får väl glädjas för dom.

lördag 21 mars 2009

Here we go again...

Upptäckte att mycket kretsade om Isabelle när hon var borta.
Därför blev det ingen mer blogg innan hon nu kommit hem.
Varje dag ringde hon och andas snabbt i telefonen: ring mig!!!
Varje gång tänkte jag: det har hänt något. HJÄLP!
Men egentligen ville hon bara prata och höra hur det var med hennes älsklingar här hemma = hästarna.

Tisdagen, när hon varit borta 1,5 veckor beställde jag resa tillbaka.
På onsdagen ringde hon.... ring mig!!! JAG VILL HEM!!!
När jag lyssnat på hennes historia upptäckte jag att jag förträngt hur kurser och utbildningar i Tyskland oftast går till:
Allt du gör är fel och kritiseras - även med dumma jämförelser. Gör du något bra säger man ingenting.
Pressen på en är stor när man är vuxen. Hur ska den då inte vara när man är 14 år?
När jag tog mit A-prov på Landesreitschule Verden så ringde jag faktiskt hem till Manfred och bölade. JAG ville hem. Aldrig i mitt 40åriga liv hade jag blivit behandlad som där!
Utav 23 som började kursen var det endast 15 som var kvar 3 veckor senare. Som stod ut.
Många 1000lappar fattigare men de pallade helt enkelt inte trycket.

Jag peppade Isa med att berätta det här och framförallt säga åt henne att om någon är dum ska hon tänka sig denna person med rosa-röda boxershorts med grå elefanter på och inget annat. Då blir den dj...ste människan larvig.
Hålla huvudet högt. Stänga in sig...
Hon klarade sitt "Bronzenes Reitabzeichen" vilket innebär stilbedömning i hopp och dressyr på LB-Nivå plus en massa teori.
INGEN kan någonsin ta den här biten ifrån henne - vad hon senare gör av det är hennes grej. Och jag är stolt över att hon stod ut i 2 veckor.

Allt ovanstående var ju det som vi absolut INTE ville när vi skulle undervisa eller ha kurser. Tvärtom. Alltid avsluta med en positiv känsla. Förklara, rätta till, feedback och berömma.
Det går inte alltid. Ibland vill man gärna hjälpa någon att komma ett steg vidare, det fattas ju så lite!!!

söndag 8 mars 2009

Kiel och annat





Lite bilder då från Kiel...
Den första visar ett stånd där de sålde olika elixirer. Mot öronont, kärleksdryck och ca. 50 sorter till. Olika örter i sprit... Dricker du för mycket skulle jag vilja säga att huvudvärk är garanterat men annars...
Andra bilden är tyvärr lite suddig men kolla in mannen i mitten! Han springer alltså omkring med någonting som ser ut som isbjörnsfäll (förmodligen get eller nåt) och inte mkt. annat på sig. Han var riktigt häftig. Kollar man noga är han barärmad.
Tredje bilden visar yxhugg - någon form av ritual under medeltiden. De var riktigt häftiga! Men tyvärr dyra.
Isabelle har inte gett upp ännu. Och de har betydligt bättre väder än vi med nysnö! Jacka behöver hon inte iallafall.
Igår tänkte jag "lufta" hingsten lite lätt i ridhuset. Det höll på att bli han som luftade mig = ur sadeln.
Han var SÅ pigg! När Isa rider honom och han busar ställer hon sig i lätt sits och sen är det bra. Men sånt vågar inte gamlingar som jag. Längre. Så vi höll oss till gemensamma andningsövningar...: Vi höll gemensamt andan (jag mest därför att han gjorde det och ville dra iväg) och efter en lååååååååååång stund var han tvungen att andas ut igen - och jag också...
Han är för kul.
Idag ska jag nog longera honom först.